Går ALF-avtalen i graven?
Bengtsson, med erfarenhet både som mottagare och fördelare av ALF-medel, ville givetvis visa på den frustration som många forskande läkare känner i samband med fördelning av forskningsmedel framför allt om de inga medel fått.
Ett av skälen till att Läkarförbundet kallade till denna hearing är att statssekreterare Peter Honeth på Utbildningsdepartementet låtit säga upp rådande ALF-avtal.
Då Läkarförbundet har en pågående arbetsgrupp just med uppgift att se över ALF-medelsfördelningen blev det angeläget att samla berörda parter, inte minst för att presentera den omfattande inventering som förbundets tjänstemän just genomfört av ALF och ge en återkoppling till de personer som hjälpt till att göra detta möjligt vid våra fakulteter.
ALF är avtal om läkarutbildning och forskning. Dessa avtal har slutits mellan staten och de regioner/landsting där läkarutbildning bedrivs för att ersätta för det intrång forskning och utbildning, som är en statlig angelägenhet, gör i sjukvården som är en region/landstingsangelägenhet.
Sex forskningstimmar per vecka
Då avtalen är regionala har avtalen kommit att se olika ut i landet. När jag en gång i tiden kom till lasarettet i Lund hade vi sex ALF-timmar per vecka som var avsedda för forskning. Samtidigt med detta rådde en debatt om ALF-resursen där vissa, framförallt representanter från Linköping, hävdade att forsknings-ALF gick in i klinikens svarta hål och inte användes till det medlen var avsedda för. Sannolikt var det både och, och beroende på vilken syn man har på kliniskt forsknings- och utvecklingsarbete. Och många av de avhandlingar som producerades under 1970 och 80-talet kom till på ALF-tid.
För Malmö/Lunds del kom under 90 talet nya regler för ALF-anslagen där i princip alla tillgängliga projektanslag skulle sökas i konkurrens och underkastas samma hårda granskningsregler som i Vetenskaprådet. Resultatet blev nu givetvis att bara få fick tillgång till ALF-medlen och vissa institutioner blev så gott som helt utan. Övriga universitetsorter har haft lokala fördelningsnycklar och flertalet specialiteter har varit fredade så att alla verksamhetsområden kunnat ha ALF-finansierad forskning.
ALF-medlen har vid flera tillfällen varit föremål för debatt inom Läkarförbundet. 1998 tillsattes en arbetsgrupp under namnet Forskningspolitiska aktionsprogramsgruppen (FAG).
Arbetsgruppens mål var att komma tillrätta med de problem som då ansågs ligga till grund för att den medicinska forskningens villkor försämrats. Vad som är intressant från FAG-gruppens arbete är de siffror som kunde tas fram från fakulteternas budgetredovisningar 1998/99.
Medlen har urholkats
Totalt uppgick ALF-medlen då för forskning till 1,37 miljarder kronor. Motsvarande siffra tio år senare är 1,45 miljarder kronor vilket motsvarar en uppräkning med 0,6 procent per år.
Det visar hur ALF-medlen blivit alltmer urholkade år från år. Nu kan det ändå tyckas att drygt 1,4 miljarder är mycket pengar, men för att sätta det i relation till något så motsvarar summan ett års drift av ett medelstort centrallasarett i Sverige.
Som reflektion till detta kunde Hannie Lundgren från Region Skåne berätta att om ALF-medlen för Region Skånes del följt med kostnadsutvecklingen sedan de infördes så skulle de bara för Region Skånes del utgöra 1,2 miljarder idag.
Regionala FoU-medel
Även om medicinsk forskning är en statlig angelägenhet så avsätter regioner och landsting betydande resurser till forskning vid sidan om ALF. För vissa landsting så bidrar detta till en betydande orättvisa då befolkningsunderlag och därmed skattekraft varierar med var i landet man befinner sig. Därmed spelar de stora regionerna och Stockholm i en division för sig jämfört med exempelvis universitetssjukhusen i Umeå eller Uppsala där befolkningsunderlaget är litet för att bära den merkostnad ett universitetssjukhus innebär.
ALF-medlen splittras i två delar?
Peter Honeth har vid sidan om uppsägningen av ALF-avtalet även aviserat en översyn av den svenska läkarutbildningen avseende dess längd i ett EU-perspektiv.
Det ryktas också att man vill separera ALF-medlen avsedda för grundutbildning från de avsedda för forskning.
Skälet till detta kan vara lätt att förstå. När statsmakterna befarar en fortsatt brist på läkare vill man garantera läkarutbildningen vid alla våra fakulteter, men inte nödvändigtvis koppla den till en forskande akademisk miljö. Samtidigt finns politiska krafter med stöd i den Stendahlska forskningsutredningen mot en mer centralistiskt styrd forskning där alltmer av medlen skall sökas i nationell konkurrens. Det skulle innebära att landet på sikt skulle ha sju fakulteter som bedriver läkarutbildning men med ytterst varierande grad av forskning.
Oroande utveckling
Sverige är inne i en mycket oroande utveckling avseende såväl preklinisk som klinisk forskning. Det är uppenbart att de allt knappare resurserna som anslås idag inte längre räcker till. Nu försöker statsmakterna kompensera genom en centralistisk styrning som på sikt kommer att slå ut mycket av den breddforskning som dels generat en spets men framför allt skapat en god evidensbaserad sjukvård.
Allt för många kliniskt verksamma läkare har ägnat allt för mycket tid åt att skriva ALF-ansökningar i förhoppning att detta skall ge medel för deras forskning. En del har fått, men många ingenting.
Overheadkostnaderna enorma
En förklaring till detta finns i den utredning som Läkarförbundets utredare har gjort. Av tilldelad forsknings-ALF är det bara mellan 36,4 och 57,6 procent som går till direkta projektanslag. Resten går idag till hyror, overhead, infrastruktur samt kostnader som beskrivs som både specificerade och ospecificerade. Utredningen visar att det finns fog för Bengtssons påstående om cyniker för den som fått insyn i den bistra verkligheten.
Vad behöver vi då för framtiden? Om vi vill att Sverige skall ha sju universitetssjukhus där god forskning och utveckling sker krävs ett större ansvar från staten. Varför inte staten som huvudman för våra universitetssjukhus?
Projektanslagsmedel måste frigöras i en ny form av ALF där anslagsgivaren tydligt definierar vad som kan sökas som projektanslag och nya anslag måste tillskapas för att täcka infrastruktursatsningar, hyror, overhead eller andra svarta hål.
Projektanslagen måste fördelas regionalt och med nycklar så att alla universitetskliniker har medel för aktiv klinisk forskning. Forskning på universitetssjukhus skall vara en del i tjänst och resurser för tjänstestruktur måste anpassas därefter.
Hur man än vrider och vänder på beslut så krävs långsiktig planering och regionalpolitikiskt tänkande annars blir framtiden två eller tre stora forskningscentra och ett antal mer eller mindre akademiskt avlövade läkarfackskolor.
Thomas Zilling,
vice ordförande i
Sjukhusläkarföreningen
