Trots att vi är en av jordens rikaste stater kan vi inte ens ordna en anständig sjukvård. Skador och sjukdomar till följd av utebliven vårdresurs tycks passera utanför normala krav på kvalitet och medicinsk evidens. Vad är det för etiskt fel på oss, som svenskar och organiserad stat? Det frågar sig de båda överläkarna Kai Knudsen och Claes Frostell i denna debattartikel.

• 04 april 2023
• 1
• AV: red

Trots ett överflöd av vittnesmål om missförhållanden i sjukhusvården med berättelser från massor av läkare, sjuksköterskor och undersköterskor samt drabbade patienter med närstående så fortsätter diskussionen kring vårdplatssituationen i Sverige.

Fler vårdplatser är inte vägen framåt hävdar till exempel Martin Engström i Läkartidningen (2022-11-23). Emma Spak (SKR) har flera gånger argumenterat för att det behövs andra insatser än fler vårdplatser för den svenska sjukvården, till exempel ”kompetenshöjande insatser”.

Vackert tänkt men sanningen är ju den att det brister så oerhört i sjukvårdens ABC som handlar om att få en ren säng, tvål och vatten, antibiotika, smärtstillande och mat på regelbundna tider. Då hjälper det inte att skicka fler sköterskor på kurser och utbildningar.

En artikel i GP (2023-03-21) om akutsjukvården i Göteborg vittnar om att patienter fått vänta i flera dygn på akutmottagningen och att många med misstänkta frakturer fått återvända hem utan åtgärd för att det saknats möjligheter att ta emot dem närmaste dygnet!

Inte ens pandemin med Covid-19 för åren 2020-2022 lyckades få den svenska vårdskutan att lägga om kurs. Situationen är särskilt allvarlig inom intensivvården som dagligen måste prioritera mellan vilka svårt sjuka som ska få intensivvård med livräddande insatser och vilka som inte ska få det. Dagligen måste intuberade och sövda patienter flyttas runt mellan olika sjukhus med ambulans eller flyg på jakt efter en plats med IVA-resurs. På vissa kliniker går en särskild överläkartjänst i stort sett helt och hållet åt till att likt Julius Cesar göra tummen upp eller ner för svårt sjuka medmänniskor.

Hur länge ska vi behöva vänta innan vi får en fungerande bassjukvård?

Hur länge ska Sverige hålla halva antalet vårdplatser per capita jämfört med omvärlden (till exempel Norge, Danmark och Tyskland) och halva antalet IVA-platser? Hur länge ska vi behöva vänta innan vi får en fungerande bassjukvård? Vad väntar vi på?

Under pandemin skönmålade FHM (Folkhälsomyndigheten) och seniora professionsföreträdare platssituationen som, att vi i Sverige förfogade över totalt 760 IVA-vårdplatser (som 100 %) och sedan tyckte sig se en 15 -20 % outnyttjad reserv vid 600 belagda vårdplatser.

MEN, sanningen var ju en tjugoprocentig överbeläggning i det läget, åstadkommen med en nödbemanning och extrema insatser (som inte längre finns). Detta då normalläget för Sverige innan pandemin låg på ca 500 IVA vårdplatser, liksom nu efteråt.

Vi ser inte att någon ställs till svars för de direkta fysiska och psykiska lidanden och skador som uppkommer på grund av den akuta vårdplatsbristen

Den lögnen visade sig vara ofarlig år 2021, vederbörande har sina uppdrag kvar, ingen journalist förmådde kontrollera fakta och ifrågasätta de som urholkat sanningen. Vi ser inte att någon ställs till svars för de direkta fysiska och psykiska lidanden och skador som uppkommer på grund av den akuta vårdplatsbristen och den undermåliga vården på våra akutmottagningar. Akutmottagningen har flera gånger skamfullt blivit sjukhusens största vårdavdelning med flest antal ”vårdade” patienter! Dock inte i en säng mellan rena lakan utan på en brits utan mat och dryck!

Chefläkare på totalt 27 granskade svenska sjukhus i den nyligen presenterade IVO-utredningen (jan-23, äntligen en myndighet som satte sant ord på verkligheten) har uppenbarligen missat att identifiera att deras akutmottagningar erbjudit sjukhusvård under all kritik och med ökade risker för vårdskador. Har de eller berörda verksamhetschefer fått avgå, frågar vi oss nu i mars-23? Eller är det bara fortsatt ’lite tufft just nu’, där också? Vem tar egentligen ansvaret?

Vad är det för etiskt fel på oss, som svenskar och organiserad stat? Hur kan vi, år efter år, stilla åse en sjukvård där överfulla akutmottagningar omvandlats till ett lokalt mini-katastrof område?  Hur kan vi acceptera att unga sjuksköterskor och läkare tvingas agera mot bättre vetande och mot all rimlig etik mitt i natten, för att det saknas sängar att lägga sjuka människor i? Hur länge ska vi behöva vänta?

Flera ST-läkare vittnar om att man inte orkar bära moraliskt ansvar för denna undermåliga vård och funderar allvarligt på att byta yrke! En stor akutmottagning måste ha tillgång till väldimensionerad intagningsenhet med korttidsplatser, där jourläkare kan lägga in instabila patienter något dygn för fortsatt diagnostik och adekvat sjukhusvård. Flödet av patienter varierar ofta påtagligt. För liten resurs här (vanliga vårdplatser och IVA) resulterar annars i det elände vi nu ser på många håll! Det är våra egna barn, föräldrar, vänner och ibland vi själva som sökt hjälp av sjukvården i en utsatt och nödställd situation!

Problemet är brist på etisk reflektion och att skador och sjukdomar till följd av utebliven vårdresurs tycks passera utanför normala krav på kvalitet och medicinsk evidens. Våra chefläkare tar inte ansvar för att en hemskickad patient far illa eller att en patient avlider på grund av utebliven intensivvård. Chefsläkeriet har utvecklats till ett skrivbordsuppdrag med sargad trovärdighet. Vi är som nation nu i hjälpklass, bland jordens rikaste stater kan vi inte ens ordna en anständig sjukvård. FY Sverige, fy på oss allihop!

Utredandets tid måste vara förbi, tidpunkten för kraftfull handling har kommit

Diskussionen kring behovet av vårdplatser måste ta slut och ersättas av konkreta handlingsplaner. Utredandets tid måste vara förbi, tidpunkten för kraftfull handling har kommit. Då kommer också de nu flyktade anställda i vården vilja återvända, ta nya tag, känna en optimism och orka bidra mera. Vi vill inte se fler sköterskor och läkare som flyr till Norge eller bemanningsföretag, eller rentav slutar i yrket. Sverige behöver ha kvar alla som kan.

Kan inte Sveriges politiska partier gå ihop om en kommission för bättre etik i sjukvården, med beslut och ansvar för en rimlig basresurs NU? Öppna genast de vårdplatser som saknas! Ta beslut, sätt etappmål.  Börja med att de drygt 75 offentligdrivna sjukhusen med akutmottagning får uppdrag att öppna 80 x 50 = 4.000 nya vårdplatser, samt att de ca 60 större sjukhus som har IVA-avdelningar får i uppdrag att öppna 60 x 5 = 300 nya IVA-platser. Låt oss återskapa en anständig sjukvård värd namnet för ett modernt i-land.

Claes Frostell
Överläkare, professor i anestesiologi
Stockholm

Kai Knudsen
Överläkare, docent i anestesiologi
Göteborg