Reportage: COVID-19

Frilansjournalisten Kristina Wallin bilade genom coronadrabbat Europa

Det var osäkert in i det sista, men i juni öppnades gränserna och frilans­journalisten Kristina Wallin, bosatt i Italien, kunde göra den årliga semesterresan med barnen hem till Sverige och sin nu 93-åriga mamma. Här är hennes reflektioner.

Mamma, de tar i hand när de hälsar. Jag kommer inte ihåg hur det känns, utropar äldste sonen när vi tittar på en film, inspelad före covid.

Han har helt rätt. Som en god vän sa häromdagen, det finns en tid före och en efter covids intåg i våra liv.

För en del har livet förändrats mer, som till exempel för 93-åriga mamma i Sverige som inte fick besök på flera månader. För andra, som de flesta av mina italienska vänner, har livet förändrats mindre, eftersom de fortfarande träffar folk och äter söndagsmiddag med sina gamla föräldrar. Men det finns nog faktiskt ingen som kan säga att tiden innan och efter covid är precis likadan.

Innan covid var vår årliga resa till Sverige på sommaren inget problem. Efter covid var det osäkert in i det sista, men i slutet av juni hade alla öppnat sina gränser och bilen kunde rulla iväg.

I Italien var livet då nästan tillbaka till det vanliga, förutom munskydden inomhus. Stränderna fylldes upp, diskoteken öppnade och folk stod och trängdes med varandra inne i mataffärerna.

Jag bestämde att vi inte skulle bo på hotell eller äta på restaurang, för att minska smittrisken, så vi sov i bilen och köpte mat på drive in. När vi väl var framme i Tyskland kändes beslutet att isolera sig så mycket som möjligt klokt. Att smittan inte fått mer fart där känns som ett mysterium.

På en rastplats vid motorvägen såg vi en hel buss full med 70-plussare som var på utflykt och glatt trängdes både på bussen och utanför. Ingen torkade av borden på restaurangen så fort en kund reste sig och toaletterna gjordes inte rent alltför ofta kändes det som. Få höll avstånd. Vi tvättade händerna, spritade, tvättade händerna igen och hoppades på det bästa.

Hur var det i de andra länderna då?

I Schweiz höll sig folk en meter bort och mer, medan österrikarna inte var lika noga. Fransmännen trängdes inte inne i mataffären, men höll heller inte några större avstånd. Motorvägen var full av danskar på väg söderut, även om vi som kom söderifrån inte fick åka till Danmark då.

Väl framme i min gamla hemstad i Sverige blev jag förundrad över hur de andra kunderna tålmodigt stod och väntade ett par meter bort medan jag valde bland mjölkpaketen. Efter att ha armbågat mig fram i Italien kändes det lite konstigt med denna disciplin. I godisaffären stod alla långt ifrån varandra i kön, utan att någon behövde säga till någon annan.

Jag säger inte att jag vet exakt hur folk beter sig i olika länder, jag såg ju bara vad människor gjorde precis där jag var. Men jag tyckte ändå att jag kunde se en skillnad i hur folk hanterade pandemin i Sverige och i övriga Europa.

Att ge folk ansvar för hur de beter sig funkar säkert inte överallt, men det gör nog att vissa beteenden blir automatiska. Ingen i Sverige gjorde till exempel ens ansatsen att komma nära oss och kramas, medan jag i Italien flera gånger fått poängtera att jag inte vill röra någon när vi hälsar.

Hur det blev sedan vet vi ju allihop. Smittan ökar över hela Europa, om än olika mycket på olika ställen. Hur mycket känns svårt att veta, eftersom varje land har olika kriterier och testar olika mycket. Frankrike testar tvåhundratusen personer om dagen, medan Italien enbart gör hälften av det.

Frankrike har nog mer smitta än de flesta andra, något som inte känns så konstigt sedan jag fick reda på vad som hänt en bekants son, i ett av Frankrikes mest covid-täta områden.

Han fick hosta och ont i halsen, men läkaren ansåg inte att det behövdes någon testning, utan gav honom bara ett intyg för att han skulle slippa gymnastiken. När han insisterade på att bli testad fick han stå, med möjlig covid, och diskutera på apoteket i en timme. Och när han väl blev testad tog familjen med honom till shoppingcentret innan de fått resultatet.

Här i Italien sprider sig också viruset rejält. Smittan har i skrivande stund fördubblats på några få dagar. Antalet intagna och IVA-vårdade ökar dag för dag, och är nu fyra gånger så många som för en månad sedan. Regeringen har, i ett försök att stoppa ökningen, infört lag på att man alltid måste ha munskyddet­­ i fickan, och ta på sig det om man närmar sig någon annan utomhus, annars riskerar man böter på 5000 kronor och uppåt. Nu funderar de på utegångsförbud på nätterna i hela landet.

Killarna får i alla fall gå i skolan. Om de börjar må dåligt under skoltid med covid-symptom ska de isoleras, och om föräldrarna inte kan komma uppmanas eleverna att kontakta sina mor- och farföräldrar för att hämtas av dem (nej, jag skojar inte).

Regeringen har lovat att skolorna ska fortsätta att vara öppna, men många tror att de kommer att bli de första som stänger om situationen blir allvarligare. Stänga hela samhället igen är inget regeringarna vill göra, ländernas ekonomi tål det inte, och inte befolkningen heller. Många av mina vänner har fortfarande sviter efter karantänen, med oro och ångest som inte vill släppa. Men här i Italien börjar det ändå kännas möjligt att de stänger in oss igen, eftersom smittan blivit exponentiell.

Kanske inte så konstigt när man ser hur folk beter sig. På dagens marknad i den större staden i närheten stod mint tio personer på ett par kvadratmeter och slet i samma kläder (alla med munskydd så klart). På väg hem såg jag att en av grannarna på gatan fördes bort i ambulans av rymdklädda figurer. Hens 48-årige granne ligger redan på intensiven. Nu förstår jag känslan invånarna i norra Italien hade i våras, när smittan plötsligt invaderade dem.

Vilket land gör rätt och vilket gör fel? Kan vi verkligen veta det redan nu? Och varför har den här pandemin blivit en ständig nummerkamp, en tävling i vem som klarar sig bäst, och vem som stänger flest gränser, istället för en gemensam kamp för att komma ur den så helskinnade som möjligt?

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-05

Danmarks sjukvårdssystem värnade den vanliga vården – Sverige misslyckades / Ledaren: Danmarks siffror visar hur 21 fristående ”länder” drabbar sjukvården / Experimentet som gav de äldre livslusten tillbaka / IVA vid Södertälje sjukhus använde försvarsmaktens metoder för omhändertagande av personal / Italientema: Han larmade världen och hjälteförklarades – hur tänker han nu? / Så belönade regionerna de som kämpat mot pandemin

Prenumerera