Från diagnos till behandling
Tursamt nog var vi fyra studenter som hade hand om samma patient och läkaren som var vår handledare för dagen visade sig vara både duktig och pedagogisk. Dagen innan hade vi på föreläsningar fått återse några få infektionssjukdomar samtidigt som vi presenterades för väldigt många fler antibiotika. Det krångligaste med antibiotika är verkligen namnen. De är riktigt långa och ofta svåruttalade namn som är fulla med x y och z. Sedan har varje antibiotika minst två namn. Den aktiva substansen har ett namn och läkemedlet oftast ett flertal andra.
När vi stod där med vår patient och läkaren började fråga oss om vilka antibiotika vi skulle vilja använda i just det här fallet insåg jag att det nog är dags för mig att börja plugga glosor igen. Det är så upplyftande antibiotikan känns just nu, som att vara tillbaks i grundskolan. Det är tur att jag har en klasskamrat som har arbetat på apoteket under många år, om vi säger så!
Men om nu alla dessa olika antibiotika känns lite kämpiga just nu så kan jag ändå trösta mig med en sak. Diagnostiken lärde jag mig ändå väldigt väl. Jag är väldigt stolt över att kunna perkutera fram en lungsjukdom, över att jag kan knacka fram toner ur bröstkorgen som i princip ger mig patientens diagnos. Jag kan ju faktiskt diagnosticera och nu skall jag lära mig behandla. Jag ger mig i kast med den här kursen med lika stor flit som den förra och hoppas att det i slutändan skall betala sig!
Det är nog den känslan som är det allra härligaste med den här kursen hittills, att jag känner mig precis lika entusiastisk och motiverad som under diagnostiken, om än något trött och tagen av preklintentan fortfarande. På tisdag kommer resultaten från den att mailas ut till oss studenter. Jag väntar med lika delar iver och oro, som jag alltid gör när det gäller tentaresultat.
