• 20 juni 2011
• 3
• AV: Thomas Zilling

Frågan är inte helt lätt att besvara men kan sammanfattas med från ”business as usual” till i chock ställd på gatan.

Jag trivdes ypperligt på sjukhuset i Varberg med all personal även om arbetsbördan var stor som ensam erfaren subspecialist inom övre gastrointestinalkirurgi.

Även som facklig företrädare har det stundtals varit tufft då det innan jag kom till Varberg varit ganska tunnsått med den fackliga aktiviteten.

I början på april förseglade jag årets lönerevisionsförhandling i Varberg genom handslag med personalchefen, där vi var nöjda med den kvinnoprofil på lönerna som vi lyckats uppnå. Härefter var det sjukhusläkarnas fullmäktigemöte och påskledighet.
Den 26 april återvände jag efter ledigheten och fann i inboxen i datorn en kallelse till sjukhusdirektören nästa dag klockan 13.
Sedan veckor fanns dock inplanerat en lång canceroperation så jag svarade med vändande mail med en begäran om en ny tid och ett besked om anledningen till mötet.

Verksamhetsområdet hade också fått en ny ledning samma dag bestående av två konsulter från Ledningsbolaget Skandinavien AB. Jag åt lunch med herrarna samma dag och kunde presentera en plan för rekrytering av nya övre gastrokirurger, som skulle ha gjort Varberg konkurrenskraftigt till hösten.

27 april avslutas operationen kl 17.15 och utanför salen väntar avdelningschefen på operation som uppmanar mig att bege mig till sjukhusdirektörens rum. Här läggs fyra papper på bordet: Beslut om avstängning enligt AB § 10, Beslut om indragen IT-behörighet, Underrättelse om avsked, Individuellt samtal med legitimerad psykolog på Markhälsan kommande dag klockan 14.00.
Efter en heldag på operation är jag trött och knappast intresserad av någon längre diskussion. Jag nöjer mig med beskedet att detta inte har något att göra med min roll som kirurg vid sjukhuset, men är dock något förundrad över att åtgärden inte föregåtts av någon form av erinran eller varning.

Efter mötet med sjukhusdirektören och personalchefen eskorteras jag av Ledningsbolagets konsult till mitt rum där jag får byta om och packa ner mina viktigaste tillhörigheter. Därefter låses rummet och jag måste lämna nycklar och passersedel.
Den andre konsulten från Ledningsbolaget lämnade sin tjänst samma dag.

Sjukhusledningen hade uppenbarligen samma farhågor som regeringen i Tjeckien och utlyste förhöjt beredskapsläge på sjukhuset från den 29 april.

Aldrig i min vildaste fantasi kunde jag tro att jag skulle bli ställd på gatan utan möjlighet att avsluta arbetet med pågående studier, inrapportering till nationella kvalitetsregister och kanske främst; ta avsked från all personal på avdelningar, mottagning, endoskopienhet och operation där varje kirurg har sitt hjärta.

Detta känns tungt, bittert och chockartat. För patienterna blev resultatet en stängd dörr till sjukhuset i Varberg och remiss till Sahlgrenska. Vem tar ansvar för allt påbörjat arbete som ej blev slutfört?

Med dålig nattsömn och tryck över bröstet blev efterföljande dagar fortsatt kaotiska. Mediedrevet gjorde att mobiltelefonen med ens blev obrukbar för inkommande samtal.

Arbetsgivaren vill ha högt tempo och nu gäller frågan utköp eller att gå till Arbetsdomstolen. Det är svårt att beskriva känslorna i denna Kafkaliknande process. Några skäl utöver de som publicerats i media känner inte jag till.

För mig har det varit väldigt mycket kliniskt arbete i Varberg, så det har stundtals varit svårt att möta arbetsgivaren då tiden inte räckt till. Detta är ju ett av de problem som en lokalföreningsfacklig har. Vårdförbundet och Kommunal, som har fackliga representanter på heltid, har givetvis helt andra förutsättningar att infinna sig på möten med kort varsel.

När man har någon timme på sig att välja mellan AD och utköp så bankar hjärtat. Jag valde utköp och befann mig plötsligt i postkodlotteriet där förhandlingen nu gällde månader. Det blev många, men som jag tidigare sagt, jag hade hellre varit kvar och opererat för de pengarna.

Vem älskar läkarkåren?
Att läkarkåren är och lär förbli en slagpåse i samhällsdebatten illustreras väl i nummer 21 av tidningen Dagens Samhälle där ledarskribenten Mats Edman anklagar professionen för alla landets vårdskador.

Han gör det under titeln ”6.000 dör årligen av vård och piller, Hög tid för nollvision för sjukvården, läkarnas organisationsmakt bör diskuteras”.

Edman slutar sin ledare med; ”Vill man se fler patienter kommande levande ut från sjukvårdsfabrikerna måste vi våga diskutera läkarnas – ”ingenjörernas” – inflytande. Läkarnas traditionella makt över organisationen kan vara ett av de största hindren mot en nollvision i vården. ”

Jag sätter upp Mats Edman på vår prenumerationslista, för det är ju just de frågorna som vi debatterar i tidningen Sjukhusläkaren.

Förövrigt anser Sjukhusläkarens redaktion att Mats Edman och Dagens Samhälle gör ett fantastiskt bra jobb och rekommenderar alla att läsa tidningen. Dagens Samhälle är idag en friskpråkig och modig tidning med väl genomarbetade reportage, som förtjänar stor respekt, trots att uppdragsgivaren är propagandamaskinen SKL. Imponerande tycker vi.

Samtidigt önskar jag alla våra läsare en skön sommar!

Thomas Zilling,
ordförande
för Sjukhusläkarna