Fortfarande en ideell rebell som bryr sig om det mänskliga

Det var under artistnamnet Berra Barrikad som Valdemar Erling turnerade runt i Sverige och Finland med bandet Ideell Rebell under 80- och 90-talet. Men det var oftast inte musiken som stod i centrum utan humorn och upproret. Bandet samlade även in omkring en kvarts miljon kronor till Etiopien vid sina spelningar. Foto: Julia Sjöberg

”Men det är dags att bryta upp från prestationens hysteri, nu är tid att kasta innan livet går förbi”.

Textraden är hämtad från låten ”Kast med liten boll” med proggbandet Ideell Rebell och författad av en hematolog och vård­enhetsöverläkare med något så ovanligt som ett musikaliskt CV som skulle göra många etablerade svenska artister gröna av avund.

Och för den som tar sig tid att smaka på orden ordentligt kan kopplingar till det han brinner för i dag – patientmötet – gå att utläsa redan i den där strofen som skrevs så många år innan han tog klivet in i de västsvenska sjukhuskorridorerna.

– Verklig empati är en bristvara inom vården i dag. Vi har på många sätt tappat det mänskliga perspektivet och hamnat i en väldigt högteknologisk, diagnoscentrerad vård där kontinuitet, ansvar och hur du beter dig mot en patient inte premieras alls, säger Valdemar Erling och lutar sig engagerat framåt i soffan på fiket där han sitter.

Fjällrävenryggsäcken, den bekväma stickade tröjan och de grova kängorna skvallrar om en person som inte direkt har den slipsklädde byråkraten som förebild. Han har också insisterat på att träffas, inte bara göra intervjun över telefon. En själv­klarhet för någon som lever efter devisen att ”det händer något väldigt viktigt i mötet mellan två människor”.

Valdemar Erling tar akutmottagningarna som exempel på den fixering vid mätning och styrning han nyss pratade om, en plats där väntetiderna till doktorn ständigt diskuteras.

– Men ingen pratar om hur länge patienten fick möjlighet att faktiskt träffa doktorn och kvaliteten på det mötet. Enligt de här styrsystemen är den bäste läkaren den som snabbt springer in och sedan snabbt ut igen. Men att de gör fel, att de missar saker i hastigheten för att de inte tar sig tid att samtala ordentligt med patienten. Det pratas det inte lika mycket om.

Men precis det har Valdemar Erling själv pratat väldigt mycket om de senaste åren. Tillsammans med en grupp andra ST-läkare på sjukhuset i Kungälv började han diskutera och ifrågasätta en verklig institution inom svensk sjukvård; ronden. Tillsammans kom de fram till att den klassiska rondsituationen där vårdpersonalen står i en ring runt en sängliggande patient och talar helt öppet om det sekretessbelagda och mest intima – är allt annat än optimal.

– Det är en oerhörd maktdemonstration att stå upp och föra ett livsavgörande samtal med en svårt sjuk människa och sedan bara tåga vidare till nästa. Man kan säga att vi inom vården har skapat den sämsta tänkbara miljön för några av livets viktigaste samtal. Jag skulle vilja gå så långt så jag önskar att någon faktiskt prövade om ronden verkligen är förenlig med svensk sekretesslagstiftning.

För det är den inte. Inte om man frågar Valdemar Erling.

– Ändå går det just nu runt tusentals läkare i hela Sverige och gör precis på det sättet. Vi har en så stark kultur som säger att detta är okej. Så stark att sekretess­lagstiftningen inte hjälper. Trots att den ska värna patientens integritet och har kommit till för att man helt enkelt inte mår bra av att prata öppet om sina sjukdomar inför andra människor. Och trots att det är en så stark lagstiftning att den till och med går före pressfrihet och andra grundläggande saker i vårt samhälle. Det var den här insikten som gjorde att vi kunde enas på kliniken och åstadkomma den här grundläggande värderingsförändringen tillsammans.

För enas gjorde man. Så mycket att man med Valdemar Erling i spetsen bestämde sig för att lägga den gamla rondmodellen helt på hyllan. Istället inreddes vårdstationer på avdelningen där de olika vårdproffessionerna arbetar ihop under dagen och dit undersköterskan hämtar den patient som prioriterats för att rondas just då. Patienten får sitta i en bekväm fåtölj och möta hela teamet i ett mer jämbördigt samtal.

– Vi är förvånade över hur stor del av våra patienter som faktiskt kan komma själva till vårdstationen. Vi har hunnit jobba så i fem år nu och hunnit märka enormt många fördelar. Vi får höra helt andra berättelser än vi fick när vi stod vid sängkanten. De kommer in till oss med en helt annan värdighet och att se dem komma gående öppnar också upp för bättre medicinska bedömningar. En kollega berättade till exempel om hur han la märke till att patienten flämtade efter den korta promenaden vilket ledde till att en CT gjordes och att man upptäckte en lungemboli som aldrig hade hittats om patienten hade legat ner i en säng.

Det nya rondsystemet har fört ihop medicin och omvårdnad

Men det nya sättet att ronda har även blivit mer effektivt och gynnat samarbetet mellan de olika yrkeskategorierna på flera sätt, menar Valdemar Erling. Trots att det just i stunden tar längre tid att samlas för ett grundligt samtal.

– Målet är att alla ska vara där, överläkare, ST, AT, sjuksköterskor och undersköterskor. Sedan går vi genom patienterna en i taget – målet är att allt ska göras färdigt med en gång. Alla remisser skrivs till exempel direkt liksom en gemensam anteckning som oftast författas av en ST-läkare eller AT-läkare. Det har gjort att vi har kommit ifrån mycket av dubbeldokumentationen och även bidragit till att omvårdnaden och medicinen har förts ihop igen. Det är ett jättestort problem att de har glidit isär. Vi har på många sätt konstruerat hela slutenvården som om själ och kropp vore två helt olika saker.

Men genom det nya sättet att ronda blir själva patientmötet vägen till både effektivitet och kvalitet i stället för att det ständigt ska kompromissas bort, menar Valdemar Erling och påpekar att det inte ens är nödvändigt att ronda alla patienter varje dag om man har tagit sig tiden att verkligen lyssna och skapa tillit vid tidigare tillfällen.

– Ronden är en oerhört stark kultur med anor från slutet av 1800-talet. Den var till för att doktorn snabbt skulle ställa diagnos utifrån undersökningar medan patientens berättelser och omvårdnaden fick stå tillbaka.

Idag ställs ronden inför mycket större utmaningar. Jag har haft förmånen att arbeta på en klinik där de här frågorna diskuteras flitigt och där man inte är rädd för att vända på begreppen. Och där även ledningen har ställt sig bakom. För mig är etikpriset därför ett pris till hela vår klinik och till vårt sjukhus, inte bara till mig personligen. En enskild person kan möjligen fungera som en katalysator i en process, men jobbet har vi gjort tillsammans.

Men hur uppstod då hans övertygelse om vikten och kraften av det mänskliga mötet?

Själv tror Valdemar Erling att insikten kom tidigt – under en uppväxt ganska olik de flesta läkarkollegors.

– Jag är uppvuxen i Etiopien. Pappa var missionär och mamma jobbade på svenska skolan. Hela min tonårsperiod levde jag i ett land med en materiell fattig­dom, men som var väldigt rikt på andra sätt.

Framför allt på det som livet egentligen går ut på, menar Valdemar Erling och berättar om en kultur präglad av verkligt intresse för andra människor, samtal och berättelser.

– Den fikakultur som har vuxit fram i Sverige på senare år var väldigt stark där redan då. Man satt ner tillsammans och lyssnade och samtalade. Gemenskapen spelade en väldigt stor roll.

När det var dags för prao bjöds Valdemar Erling som 15-åring in till ett landsortssjukhus av en dansk ST-läkare som jobbade där helt själv med ett upptagningsområde på två miljoner människor.

– Först efteråt har jag förstått under vilka omöjliga omständigheter han faktiskt arbetade. Men jag kände direkt att det här var något jag också ville göra. Speciellt minns jag ett samtal med anhöriga där vi skulle lämna ett dödsbud mitt i den mörka afrikanska natten i skenet av endast några levande ljus. Den här läkaren hanterade det tuffa samtalet på ett så fint sätt trots de spartanska omständigheterna. Det var ett möte som för alltid kommer att dröja sig kvar inom mig och som bidrog starkt till att jag började läsa medicin i Sverige när jag fyllde 24 år.

Och när jag ser Fjällrävenryggsäcken guppa i väg genom folkvimlet inser jag att Valdemar Erling har rätt; det händer något väldigt viktigt i mötet mellan två människor. För där borta går inte en anonym läkarröst i telefon. Där går Valle Erling, en man med kängor modell grövre, med väldigt snälla ögon, som vill ha sitt kaffe med extra mycket mjölk och som ler lite generat när hans musikaliska framgångar kommer på tal.  En sådan som krävs för att skaka om ett gammalt innött rondsystem i grunden.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-04

Tema: Intensivvård / De riskfyllda flyttarna har mer än fördubblats på tio år / Studie visar: Ökad risk att dö efter förflyttning på grund av resursbrist / Intensivvårdsregistrets ordförande efterlyser fler intermediärvårdsplatser / Läkare på Huddinge: Vi behöver dubbelt så många IVA-platser / Flytten av patienter ska minskas drastiskt - men problemen kvarstår / Pressat läge på Sveriges största intensivvårdsenhet / Sjukhusläkaren har pejlat läget från norr till syd

Prenumerera