Fortbildning – arbetsgivarens ansvar
Knappast svarade jag något förnärmad, men professorn hade fog för sina funderingar. Hans bekymmer var en äldre tysk läkarkår, som tycker sig kunna allt, vägrar delta i någon form av fortbildning. Hade vi kanske något bra förslag?
Nej, jag hade inget förslag men var givetvis något förvånad att Tyskland med sitt obligatoriska fortbildningssystem med recertifiering hade denna typ av problem.
Europeiska specialitetsföreningarna på Europanivå (UEMS) är en brokig organisation där yttersta beslutsrätten ligger hos de nationella läkarförbundens representation i dess fullmäktige.
Detta färgar givetvis UEMS politik i fortbildningsfrågan som innebär att UEMS motsätter sig obligatoriska fortbildningssystem baserade på samlande av CME-poäng då det saknas bevis för nyttan av dessa. (CME = Continuing medical education).
Däremot har man bidragit till att skapa ett ackrediterigsystem för CME-poäng, för att ge en möjlighet för kollegor från länder med obligatoriska CME-system en möjlighet att delta i kurser och konferenser utanför det egna landet.
Lukrativ marknad
På en Europeisk marknad finns det flera aktörer som gärna vill ställa upp som ackreditörer och dela ut CME-poäng för läkares fortbildning, inte minst som detta innebar en betydande möjlighet till inkomster för organisationen. Mot denna bakgrund bildade UEMS ett ackrediteringsinstitut under namnet EACCME® (European Accreditation Council for Continuing Medical Education). För att slå vakt om marknaden registrerades både namnet och varumärket ECMEC® (European CME Credits).
ECMEC® har nu blivit hårdvaluta på flera sätt inte minst genom att generera betydande inkomster till UEMS, tillgångar som behöver investeras. Så kunde UEMS-ordföranden Zlatko Fras stolt presentera inköpet av ett äldre kontorshus inhandlat i Bryssels bättre kvarter. UEMS vill i denna byggnad skapa läkarprofessionens hus i Bryssel där alla läkarorganisationer skall erbjudas kontorsyta. Detta är något professionen länge efterlyst och idén har gått under beteckningen ”Domus Medica”.
Begreppet med fortbildningspoäng kommer som så mycket annat från USA och är idag varumärkesskyddat av American Medical Association (AMA) under namnet AMA PRA Category 1 CreditTM. I dagsläget finns ett avtal mellan AMA och UEMS att en poäng i USA motsvarar en poäng i Europa.
Poängen fördelas så att en timme föreläsning eller konferens motsvarar en poäng. Man kan max erhålla tre poäng för en förmiddag och tre för en eftermiddag i systemet, dvs. totalt sex poäng för en dag.
ECMEC® blev ett hett debattämne när UEMS arbetsgrupp avseende CME/CPD träffades i Bryssel 8-9:e april. Edvin Borman som sedan många år leder arbetsgruppen vill nu få till en förändring av värdet på poängen genom att koppla krav på interaktivitet i utbildningsinsatsen.
Komplexa system motverkar syftet
En rad förslag presenterades som att kursen eller konferensen skulle innehålla interaktivitet i form av en ”workshop” eller möjlighet till internetbaserat examination vid hemkomsten innan poängen delades ut.
Bra eller dåligt kan man fråga sig? Men om syftet med CME-poäng var att skapa möjligheter för informationsutbyte över gränser så kommer ett allt mer komplext och invecklat system bara skapa motsatsen.
Man kanske ställer sig frågan varför allt fler nationer i Europa jobbar med obligatoriska recertifieringsystem baserade på CME-poäng. En förklaring är att de nationer som går i frontlinjen har så kallade ”kammare”, organsiationer drivna av professionen, som av myndigheterna fått uppdraget att ta över myndighetsrollen vid utfärdandet av specialistbevis.
För kamrarna blir det därmed en utmärkt affärsidé att även verka som recertifierande myndighet av landets läkare som AMA gör i USA.
Motsvarande roll som kamrarna har i flera europeiska länder har vi i Sverige vår Socialstyrelse (SOS).
Det är SOS som utfärdar läkarlegitimationer och specialistbevis. Socialstyrelsen har inte varit intresserat av att recertifiera enligt kammarmodell utan fortbildning har tidigare reglerats via Socialstyrelsens föreskrifter SOSFS 2005:12 om ledningssystem för kvalitet och patientsäkerhet.
Det är dessa föreskrifter som vi lutat oss mot i kravet på en formaliserad och strukturerad fortbildning för läkare. Bekymmersamt är att SOSFS 2005:12 nu ser ut att ersättas av en ny tunn ramföreskrift som i princip bara kräver att hälso- och sjukvården skall ha ett systematiskt kvalitetsarbete.
Ett svagt direktiv från Socialstyrelsen innebär att flertalet vårdproducenter kommer behöva luta sig mot ISO-certifiering i sitt kvalitetsarbete dit vår fortbildning hör. Tyvärr är kravet på ISO certifiering inte bindande och för många små och säkert även stora enheter kommer kostnaden för detta arbete äta upp en stor del av budgeten. Det var delvis resultatet när Sjukhusen i Köpenhamnsregionen ackrediterades.
Fortbildning ett arbetsgivaransar
När man nu kokar ner frågan om läkares fortbildning och dess reglering så gäller det att inte göra saker för komplicerade. Vår politik är att fortbildningen är ett arbetsgivaransvar. Med en sämre föreskrift från Socialstyrelsen som regelverk är det hög tid att kräva,”SPUR-liknande” inspektioner av läkares fortbildning, ledda av professionen.
Thomas Zilling,
ordförande i Sjukhusläkarföreningen
Fotnot: SPUR = En strukturerad kvalitetsinspektionsverksamhet av ST-utbildningen i Sverige.
