Reportage: LÄKARE SOM PATIENT

Forskare: Så kan sjuka läkare hjälpas med ett förändrat synsätt

För att på ett fruktbart sätt ta sig an problematiken kring att läkares identiteter utmanas när de själva söker vård kan personcentrerad vård, snarare än patientcentrerad, vara en väg framåt. Samtidigt krävs mer kunskap, och aspirerande läkare måste under utbildningen få rätt verktyg inför framtiden. Det betonar Jonatan Wistrand, som nyligen disputerade med en avhandling i ämnet.

I det gamla sjukhusområdet i Lund, kring Gamla kirurgen med sin grågula tegelfasad, är gräsmattorna fortfarande fuktiga efter morgonens regn. Efter att en kort stund ha vidrört några av byggnadernas historia börjar Jonatan Wistrand, som nyligen disputerade med avhandlingen ”Läkaren som patient – dokumentära och litterära vittnesmål under 1900- och 2000-tal”, resonera kring frågor kopplade till läkarrollen. Ämnet ligger honom nära.

I avhandlingsarbetet, som har sin akademiska ämnestillhörighet i medicinsk humaniora, har han studerat ett tiotal självbiografiska berättelser och skildringar med syfte att belysa och diskutera likheter och skillnader i hur enskilda läkare över tid gestaltat upplevelsen av att själva bli patienter. Några generella slutsatser låter sig inte göras, men det går inte att bortse från de tydliga mönster som finns i materialet. Vittnesmålen från första delen av 1900-talet visar hur de enskilda läkarna höll fast vid sin läkaridentitet genom hela sjukdomen.

– De upplever, som jag tolkar det, en otillgänglighet inför patientrollen. Är man läkare är man alltid läkare i alla lägen. Ett sådant förhållningssätt innebär vissa risker, dels finns en uppenbar risk att man som sjuk inte är förmögen att nyktert observera sin belägenhet, dels innebär det så klart en försämrad uppföljning. Man behöver någon som betraktar ens sjukdom utifrån, säger Jonatan Wistrand.

I vittnesmålen efter Andra världskriget och framåt har något skett. Läkaryrket ses inte som ett lika starkt kall på samma sätt. Skildringarna illustrerar hur läkarna i större utsträckning lämnar stetoskopet på jobbet när de går hem. De har en annan flexibilitet. Ett förhållningssätt som förvisso inte heller är helt oproblematiskt.

– Jag tror, för egen del, inte att det finns någon doktor som har suttit i ett väntrum utan att ha tänkt tanken: ”Hur ska detta gå? Vilken roll ska jag nu ta”?

Studien ligger i detta avseende tydligt i linje med tidigare undersökningar, främst enkät- och intervjustudier, som på liknande sätt har visat att läkares professionella och personliga identiteter sätts på prov när de behöver söka vård. Men det är inte enbart som patienter läkare kan känna rådvillhet. Många som jobbar i vårdyrken upplever utmaningar med att ta hand om en sjuk doktor. Hur ska man på bästa sätt närma sig den sjuke?

En vanligt förekommande föreställning, som exempelvis behandlas i en artikel i BMJ Open skriven av Örebroforskaren Mia Svantesson och hennes kollegor, är att vårdpersonal bör behandla sjuka läkare som vilka som helst. Med hjälp av invanda rutiner kan man kringgå problematiken och på så sätt försäkra sig om att jobbet blir genomfört på ett adekvat sätt.

Det handlar i viss mån om rätten att få sjukvård på samma premisser som andra patienter. Jonatan Wistrand, forskare

I likhet med Svantesson och hennes kollegor framhåller Jonatan Wistrand att ett sådant förhållningssätt emellertid inte är okomplicerat. Problemet är inte att behandlande läkare och läkarpatienten inte tar sig an de sedvanliga rollerna i det medicinska mötet – problemet är snarast att det inte finns någon traditionell rollfördelning att förhålla sig till.

Jonatan Wistrand argumenterar för att en personcentrerad vård, snarare än en patientcentrerad, kan vara ett lämpligt sätt att ta sig an problematiken. Genom att lyfta sig ur den sedvanliga dramaturgin, genom att uttryckligen adressera och artikulera frågor om roller och ansvar, ger man utrymme för patienten att bestämma hur hen vill bli betraktad, ett förhandlingsutrymme uppstår, vilket i sin tur kan bidra till att sjukvården blir mer tillgänglig.

– Det handlar i viss mån om rätten att få sjukvård på samma premisser som andra patienter, att man angriper de förhöjda trösklarna in mot sjukvården som kvantitativa studier tidigare har vittnat om.

Forskaren Jonatan Wistrand argumenterar för en personcentrerad vård i stället för en patientcentrerad. Foto: Adam Öhman

Jonatan Wistrand gestikulerar lätt med handen för att illustrera trösklarna i form av nivåskillnader i luften. Efter en promenad, som har tagit oss via Lundagård, förbi Kungshuset och dess slottslika torn, sitter vi på en restaurang på Kyrkogatan. Det är lunchrusning, sorligt, och klirrar lätt i glas och porslin.

Tidigare forskning har visat att läkare överlag söker vård senare än befolkningen i stort, är mer obenägna till sjukskrivning vid egen ohälsa och använder narkotikaklassade läkemedel i större omfattning. Samtidigt finns, som bekant, en rad informella vägar in i sjukvården som står öppna, exempelvis att skriva recept åt sig själv eller haffa en kollega i förbifarten och be om hjälp. Det behöver inte nödvändigtvis vara fel, men det kan också vara förenat med risker. Jonatan Wistrand pekar framför allt på två av dem: Bedömningarna kan bli osystematiska och uppföljningen lidande.

– För att undvika den typen av vårdsökarbeteende behövs ett mer medvetet förhållningssätt. Det är intressant att frågan hur man själv ska söka vård när man är färdig doktor i stort sett inte alls berörs på läkarutbildningen. Jag tycker att man borde lyfta det mer. Det handlar mycket om attitydförändringar, säger han och fortsätter:

– Arbetsrelaterad psykisk ohälsa inom hälso- och sjukvården är ett växande problem, och många söker hjälp för symptom kopplat till stressrelaterad ohälsa alldeles för sent.

Jonatan Wistrand betonar att det finns en konsensus kring att frågor om ohälsa bland läkare i allmänhet och arbetsrelaterad ohälsa i synnerhet är viktiga områden att utforska, och att det görs en del bra studier om det, inte minst inom ramen för forskningsnätverket HOUPE, Health and organisation among university hospital physicians in Europe. Samtidigt måste frågor om exempelvis hur tillgången till stöd vid arbetsrelaterad ohälsa ser ut prioriteras och studeras mer.

– Den typen av kompetens som man hade byggt upp på Ersta sjukhus, som plockades bort för cirka ett år sedan, var viktig för att kunna tackla den här typen av problem på ett adekvat sätt. Det var, enligt min mening, olyckligt att Ersta inte fick möjlighet att driva sin verksamhet vidare.

Jonatan Wistrand, här på besök på onkologen i Lund, halkade under sin läkarutbildning även in i patientrollen. Foto: Adam Öhman

Jonatan Wistrands starka intresse för ämnet är ingen tillfällighet. Våren 2006, i samband med att han gick andra terminen på läkarutbildningen, fick han besked om att han hade testikelcancer. Under den tioårsperiod som följde genomgick han regelbunden behandling och uppföljning.

– Jag var på jakt efter min framväxande yrkesroll, men halkade i stället in i patientrollen. Under hela utbildningen, under AT och början av ST, hade jag parallellt med läkaridentiteten också en patientidentitet. Jag upplevde vården från ett annat håll än läkarrollen, vilket gjorde att jag funderade mycket kring frågor om läkaren som patient.

Både jag och mina kollegor var hela tiden medvetna om ”M:s” ämneskunskap och yrkesbakgrund. Jonatan Wistrand, forskare

Men det var ett möte med en patient under studietiden som på allvar fick honom att utveckla sitt intresse. Sommaren året efter att han själv år 2006 skrivits in som patient på onkologen i Lund jobbade han som undersköterska på samma klinik.

Han minns mötet starkt: ”M”, som han kallar honom i förordet till sin avhandling, var en läkare i 30-årsåldern som fick vård för skelettcancer. Under några veckor kom de varandra ganska nära, och de fortsatte att hålla kontakt också en tid efter mötet på onkologen.

– I våra samtal berörde vi egentligen aldrig någon upplevd rollkonflikt. Men både jag och mina kollegor var hela tiden medvetna om ”M:s” ämneskunskap och yrkesbakgrund.

Jonatan Wistrand framhåller att materialet i avhandlingen, med berättelser skrivna av läkare själva, är ett viktigt komplement till enkät- och intervjustudier. Litteraturen bär på ett erbjudande om ökad nyansering, fördjupad insikt och nyansrikedom till alla som jobbar inom sjukvården eller forskar kring frågorna.

– Som ett sådant kompletterande material tror jag att det är väldigt värdefullt. Det är först när man betraktar frågorna från både statistisk synpunkt och med fördjupande kvalitativa studier som man får en mer fullständig bild av det hela.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-03

Hur kommer coronakrisen att påverka världen och sjukvården? Läkare experter och forskare ger sin syn på saken / Bill Gates förslag i talet från 2015 / Johan Giesecke: "Bill Gates underskattade de politiska svårigheterna" / Björn Olsen om beredskapen framtiden och vad som behöver göras / Intensivvårdsläkare berättar om månaderna som passerat / Debatt: "Coronakrisen – en möjlighet till framtida lärdomar?" / Krönika: "Det vi genomlever nu är resultatet av ett gigantiskt politiskt misslyckande"

Prenumerera