Nyhetsarkiv

”Försäkringskassans kompletteringskrav var det som stjälpte mig”

När antalet begäranden om kompletteringar från Försäkrings­kassan plötsligt började strömma in i mars förra året blev det för mycket för den redan hårt pressade specialisten Monika. Hon drabbades av hjärnstress och tvingades själv sjukskriva sig.

Hon satt i ett helt vanligt internmöte, kände hur frustrationen blev övermäktig och började utan förvar­ning skälla ut sin närmsta chef vid sittande bord. Kollegorna bara gapade åt hur den förut så balanserade­­ Monika bar sig åt.

– Det var då jag började förstå att något var fel, även om kollegorna var hänsynsfulla och inte sa något till mig rakt ut. Det blev kortslutning i huvudet och jag blev ilsken och oförskämd. Med facit i hand kan jag tydligt se mönstret – hur sömnstörningarna hade smugit sig på en längre tid och slutligen ledde till att jag helt tappade konceptet.

Händelsen på mötet inträffade strax innan sommaren – efter en vår kantad av extremt hård arbetsbelastning – främst på grund av ändrade regler i sjukförsäkringen, berättar Monika.

– Det var i februari månad som vi verkligen började känna av att den bortre gränsen i sjukförsäkringen hade tagits bort. Från att ha fått någon enstaka begäran om kom­plettering kom det nu plötsligt mellan tre och fem brev i veckan. Och detta ovanpå en redan pressad arbetssituation där vi alla egentligen jobbade för två. Med facit i hand kan jag tydligt se att det var kom­pletteringarna från Försäkringskassan som slutligen stjälpte mig.

Innehållet i breven var ofta helt absurt, berättar Monika, som på grund av risken för att bli stigmati­serad och stämplad som sjukskriven, önskar framträda med annat namn i tidningen.

– Jag blev bara så himla arg när jag fick dem. Jag hade bland annat en patient med Alzheimers där arbetsgivaren verkligen hade ansträngt sig för att lösa en sysselsättning som med nöd och näppe fungerade på halvtid. Då kommer frågan ”kan den här personen jobba heltid med någon annan syssla?” och så en hänvisning till beslutsstödet. Men när jag kollade upp vad beslutsstödet sa visade det sig att det inte ens fanns  något – för det är så oerhört ovanligt att en person med Alzheimers klarar av att vara yrkesverksam överhuvudtaget.

Även tonen i kompletteringsbreven fick många gånger Monika att ilskna till och byggde successivt på frustrationen, berättar hon.

– De är ju skrivna i en myndighets­ton sådär ”von oben” – fulla  med pekpinnar. Sättet frågorna ställs på uppfattas lätt som att de ifrågasätter diagnostik och kompetens hos mig som läkare. Då är det väldigt lätt att snedtända till slut. Jag förstår ju att handläggarna behöver göra sitt jobb, men om de kom med de här frågorna i en mer jämlik ton och i stället bad om hjälp och förtydliganden – då skulle de sannolikt få helt andra svar. Det här är basal psykologi som man inte alls tar hänsyn till på kassan.

På det stora hela handlar de många begärandena om komplettering många gånger om språkförbistring, menar Monika.

– Doktorsspråket är ju ganska koncist. En medicinskt skolad kollega kan ofta utifrån väldigt få ord få en bild av vad detta är för en typ av patient och vilka förutsättningar hon eller han har – men det fungerar inte alls på samma sätt i förhållande till kassan. Handläggarna där har ingen medicinsk utbildning alls, de vill ha juridiskt korrekta svar på svenska och när vi då ska försöka översätta blir det lätt långt och lite luddigt.

Monika berättar om ett exempel där hon och handläggaren absolut inte förstod varandra. Till slut lyfte hon luren och lyckades mot förmodan få tag i handläggaren. Ganska snart nådde de varandra.

– ”Jaha, du menar såhär och såhär” sa hon och sammanfattade med ungefär de orden jag hade skrivit. Jag behövde brodera ut och ge det jag försökte säga mer innehåll för att det skulle landa. Men formuleringarna i breven från Försäkringskassan lockar motsägelsefullt nog doktorer att skriva det som kassan INTE behöver. Många, framför allt lite äldre kollegor dit jag själv också räknar mig, har inte kläm på vad det är kassan egentligen behöver veta efter att de här nya bestämmelserna kring DFA-kedjan trädde i kraft 2008. Det är överlag väldigt frustrerande för oss.

Frustrationen ledde inte sällan till att Monika stod och bokstavligen hoppade i korridoren av ilska, beskriver hon. Ofta fick hon be sina kollegor om hjälp med formuleringarna i sina svar för att inte irritationen skulle gå att utläsa mellan raderna och i slutändan drabba dem hon värnade mest – patienterna.

– Jag visste ju att olämpliga formuleringar från min sida kunde leda till att någon fick sin sjukpeng indragen och blev satt helt utan inkomst. Det var en oerhörd press att hela tiden väga sina formuleringar på guldvåg samtidigt som högen av begäranden om kom­pletteringar växte sig allt större.

Ofta tyckte Monika att hon och arbetsgivaren tillsammans hade åstadkommit en bra plan för tidig arbetsnära rehabilitering, trots de ibland mycket tunga och komplexa ärendena. Men så la sig Försäkringskassans handläggare i och menade att patienten kunde ha arbetsförmåga i något annat arbete och därmed betalades inga pengar ut under rehabperioden.

– Jag kände att de spolierade det arbete vi hade lagt ner och jag tror att jag är långt ifrån ensam om den känslan. Jag har flera kollegor inom olika liknade verksamheter som upplever att de har tappat glädjen på grund av all administration och andas ”nu väljer jag något annat där jag inte behöver sjukskriva, jag står inte ut längre”. Vi hade visserligen en rejäl belastning rent generellt på min arbetsplats, men Försäkringskassans ändrade beteende var en kraftigt bidragande orsak till att jag tvingades­­ sjukskriva mig.

Läs mer: Försäkringskassans kompletteringar – stort arbetsmiljöproblem för läkarna

I dag, drygt ett halvår efter att hjärnstressen slog till med full kraft, har Monika kunnat börja arbeta så smått igen. Denna gång på timmar och helt på sina egna villkor. Men efter de sju inledande sjukskrivningsveckorna valde hon att säga upp sig helt från sitt dåvarande arbete i stället för att ge sig i kast med Försäkringskassan och utöka sin sjukskrivningsperiod.

– Jag ville helt enkelt inte ge mig in i det helvete som jag hade sett så många patienter tampas med. Jag valde därför att leva på sparade semesterdagar och på min makes inkomst tills dess att jag började känna mig redo att arbeta igen.

Monika, som hade full inblick i Försäkringskassans metodik, såg inte heller någon möjlighet för sin dåvarande arbetsgivare att skapa en arbetssituation som fungerade, ens på deltid.

– Kassans idé är ju att det är arbetsgivaren som ska göra något åt det här. Men kruxet är att många sjukskrivna, inklusive många läkare som jag själv, befinner sig i lands­tings- eller kommunanställningar. Och där visar forskningen att de här organisationerna ofta är felkonstru­erade, att varje chef har för stort revir och för många underlydande. De hinner inte se alla – och de hinner därför inte fånga upp när det gnisslar i maskineriet så att säga.

Läs mer: Försäkringskassan: ”Inte förvånad över att förändringen märks”

Problemen med de ökande sjukskrivningstalen är därför ett större, strukturellt problem, menar Monika. Ett problem som måste upp på politisk nivå.

– Grundfelet med 9,0 är att kassan har fått en siffra och tänker – yes box nu kör vi! Men målet måste ju vara en friskare befolkning och inte en siffra. Det handlar inte om att jag som doktor medvetet sätter mig på tvären. Vi och Försäkringskassan har ju ett gemensamt mål – men vägen dit har vi ofta väldigt olik uppfattning om.

Monika suckar lätt och stannar upp i sin berättelse. Trots att det har gått en tid är hon fortfarande märkbart påverkad av sin hjärnstress i vardagen, berättar hon. Under intervjuns gång tappar hon ofta tråden och känner själv att hon har svårt att förmedla det hon vill ha sagt på ett rättvisande sätt.

– Det är jättetufft. Men jag närmar mig pensionen nu och har satt upp ett mål att jag ska försöka klara att jobba tio timmar i veckan. Det går långsamt framåt – i somras kunde jag inte ens sitta på en middag med vänner för jag förstod inte alls vad de pratade om. Nu har jag lärt mig att planera min tid bättre och aktar mig noga för att ha för många aktiviteter samma dag. Men tillbaka på hundra procent som läkare tror jag aldrig att jag kommer att komma.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Sjukhusläkaren

Nyheter, debatter & reportage från sjukhusvärlden

Prenumerera