Förutsättningarna för klinisk patientnära forskning måste snabbt förbättras. Då måste forskning måste ses som en del av sjukvårdsproduktionen, skriver Sjukhusläkarna genom Karin Båtelson, Bengt von Zur-Mühlen och Magnus Hellström.

Sedan 2005 har andelen forskarutbildade läkare minskat med 15 procent, vilket tydligt speglar att forskning inte är ett attraktivt val för den kliniskt aktiva läkaren. Samtidigt ökar folkmängden och medellivslängden, och nya skärpta krav ställs på tillgänglighet och kvalitet. Behovet av klinisk patientnära forskning för att säkra hållbarheten inom sjukvården borde därför vara uppenbar. Detta till trots, så får just den kliniska patientnära forskningen ofta stå tillbaka för att upprätthålla rutinsjukvården.

Vi måste istället se forskningen som en integrerad del av vården och som en del av produktionen. För att detta ska hända måste:

• administrationsbördan minska,
• fler kombinationstjänster inrättas,
• forskningsmedel främja en större bredd inom forskningen, och
• målen för forskningen vara tydliga och mätbara

Sist men inte minst behöver sjukvården styras av den medicinska professionen, där värdet av långsiktighet och verksamhetsutveckling får större vikt i kvartalsrapporten.

Läs hela debattinlägget på Dagens Arena

Sjukhusläkarnas fullmäktige kallas härmed till ordinarie fullmäktigemöte torsdagen den 17 mars – fredagen 18 mars 2022.

Lokal: Läkarförbundets konferens, Villagatan 5 i Stockholm

Av lokalavdelning eller föreningsmedlem väckta frågor, som ska upptas på föredragningslistan, ska enligt stadgarna ha kommit styrelsen tillhanda senast en månad före mötet, det vill säga senast den 16 februari.

Adress: Sjukhusläkarnas kansli, Box 5610, 114 86 Stockholm
eller e-post: wendela.zetterberg@slf.se

Karin Båtelson med styrelse

Akuten måste fungera bra. Det finns ingen quick-fix eller någon enhetslösning som passar alla sjukhus, utan professionen måste få handlingsutrymme utifrån hur kompetensen och behoven ser ut lokalt. Det säger Karin Båtelson, ordförande för Sjukhusläkarna.

En av programpunkterna på Sjukhusläkarnas representantskap nyligen var ett seminarium med rubriken ”Älskade hatade akutmottagning”, där olika läkarprofessioner diskuterade hur utmaningarna på akutmottagningarna ska tacklas framöver. Arin Malkomian från Akutläkarpodden, Christine Sävervall, Young Internists Sweden, Catharina Ihre Lundgren, Svensk kirurgisk förening, Rofida Ghazvinian, ST-läkare vid Skånes universitetssjukhus, samt Marie Engman och Elin Karlsson från Sjukhusläkarna deltog i diskussionen.

– Akuten är alltmer belastad då det inte finns vårdplatser och inte tillräckligt med kompetent personal för alla akuta tillstånd som kommer in. Dessutom är jourerna otroligt belastade och det är sällan man kan sova, utan man är mestadels i tjänst. Detta sätter stor press både socialt och arbetsmässigt, med sönderhackad tjänstgöring dagtid och svårt att få ihop arbetet med familjeliv. Många läkare väljer bort specialiteter som innebär mycket jourer, säger Karin Båtelson.

– Samtidigt är akutmottagningen den första kontakten och är viktig för både patienten som snabbt behöver träffa rätt person vid akuta tillstånd och för läkares utbildning och för att fortsatt upprätthålla kompetens i akut handläggning för de specialiteter som handlägger sådana patienter.

Karin Båtelson framhåller att tjänstgörande akutläkare har prövats ett tjugotal år. Det är ju en egen specialitet, men upplägget får inte riktigt vingar, resonerar hon.

– Många akutläkare slutar efter ett tag av olika orsaker. Det kan exempelvis bli konflikter på grund av otydliga gränsdragningar mot andra specialiteter. En aspekt som kom upp på seminariet var att alla inte har respekt för varandras områden och kunskap.

Trots att många är kritiska till de många startade och nedlagda akutläkarförsöken runt om i landet är akutsjukvård en specialitet som finns, och vi bör använda oss av den kompetensen, framhåller hon.

– Men akuten måste fungera bättre. En första del är att primärvården ska ha större tillgänglighet och möjlighet till prevention, och en annan är att den kommunala omsorgen höjer sin medicinska kompetens betydligt, både för att förhindra akut sjukdom och för att kunna vårda på boenden på en något högre vårdnivå än idag, säger Karin Båtelson.

– Det är viktigt att man tänker nytt. En annan aspekt som lyftes på seminariet av Arin Malkomian är att man bör börja med att rekrytera en akutläkarspecialist utifrån de krav och förutsättningar som det aktuella sjukhuset har, och sedan får denne anställa ST-läkare i sin tur. En annan aspekt som han lyfte var treskiftsschemaläggning som standard för akutläkare. Men det tror jag är för snävt.

Hon fortsätter:

– Vi kommer återkomma i ämnet. På många ställen kanske man ska köra på som vanligt medan man på andra ställen kanske måste tänka nytt. I sådana fall måste man ta med sig de erfarenheter som redan finns.

Sjukhusläkarna vill att Läkarförbundet ska utreda om en patienträttighetslag skulle stärka patienternas och professionens ställning. Karin Båtelson, ordförande för yrkesföreningen: Det krävs genomgripande förändringar med krav och press på regionerna som är de största vårdgivarna, för i dag fungerar det inte.

– Vi har ju oändliga vårdköer. Tillgängligheten är fruktansvärt dålig. Vi kan inte hålla på och belöna regionerna för saker som de har skyldighet att leverera och sedan bara rycka på axlarna alla gånger som de sviker patienterna. Vi måste ha ett annat system, säger hon.

Svensk sjukvård regleras bland annat av hälso- och sjukvårdslagen och patientlagen, det vill säga två skyldighetslagar. Det är regionernas skyldighet att säkerställa att patienterna får adekvat vård i tid. Det kan låta bra, men patienterna har därmed ingen rättighet att kräva sin vård inom utsatt tid.

Våra nordiska grannländer har valt en annan väg och har i stället stiftat rättighetslagar, som slår fast patienternas rätt till vård av hög kvalitet. Danmark genomförde exempelvis en stor omstrukturering år 2007 för att få bukt på tillgänglighetsproblem i vården, i vilken en tydlig rättighetslag utgör en central del. Resultatet är tydligt: vårdköerna är korta trots att tidsgränserna i vårdgarantin är betydligt snävare, patienterna har rätt att få hjälp i andra regioner, av privata vårdgivare eller utomlands om vårdgivaren inte kan erbjuda patienten rätt vård i tid. Regionernas politiker måste rigga sitt sjukvårdssystem så att målen uppnås.

– Här i Sverige springer vi efter mål i konstiga ersättningssystem. Ingen behöver stå till svars för massiv personalflykt av kompetent personal, att antalet vårdplatser som är en förutsättning för fungerande vård bara minskar, eller att fortbildning som garanterar att vi ger den bästa vården för patienten är oreglerad, säger Karin Båtelson och fortsätter:

– Regionerna har självstyre och det kan vi kanske inte ändra på, men om vi inför krav på vårdens innehåll utifrån patienterna kanske vi kan komma framåt ändå.

Sjukhusläkarna motionerar att Läkarförbundet ska utreda om en rättighetslagstiftning som den i Danmark kan stärka patienter och profession. Föreningen vill fortsatt se en sjukvård baserad på medicinska behov och en bevarad prioriteringsplattform, där den med störst behov har förtur.

– För att kunna erbjuda den vård som regionerna faktiskt är skyldiga att erbjuda är enda vägen fram att låta professionen vara mer självständig. Det finns en övertro på toppstyrning och sammanslagningar i regionerna, säger Karin Båtelson.

Alla miljarder och all kompetens som vi satsar på sjukvård måste gagna patienterna i slutändan. Karin Båtelson, ordförande för Sjukhusläkarna

– Vi tänker att om regionerna får lagkrav på sig att följa vårdgarantin och ekonomiska sanktioner kommer de tvingas att lita till professionernas drivkraft, precis som de gjorde under pandemins start. Många enheter jobbar ju på det sättet i dag med flexibla lösningar, och tillåter kreativitet för att hantera vårdpuckeln, medan vi tyvärr på andra enheter nu ser en snabb återgång till tidigare detaljstyrning och felprioriteringar.

Hon fortsätter:

– I Danmark har man tagit bort regionernas beskattningsrätt och fördelar efter förhandling mellan region och stat pengar med krav på resultat. Det kanske inte är realistiskt att politikerna ska våga besluta om det i Sverige, men en patienträttighetslagstiftning kanske de vågar genomföra. Alla miljarder och all kompetens som vi satsar på sjukvård måste gagna patienterna i slutändan. Allt annat är oacceptabelt.