Förutsättningarna för klinisk patientnära forskning måste snabbt förbättras. Då måste forskning måste ses som en del av sjukvårdsproduktionen, skriver Sjukhusläkarna genom Karin Båtelson, Bengt von Zur-Mühlen och Magnus Hellström.

Sedan 2005 har andelen forskarutbildade läkare minskat med 15 procent, vilket tydligt speglar att forskning inte är ett attraktivt val för den kliniskt aktiva läkaren. Samtidigt ökar folkmängden och medellivslängden, och nya skärpta krav ställs på tillgänglighet och kvalitet. Behovet av klinisk patientnära forskning för att säkra hållbarheten inom sjukvården borde därför vara uppenbar. Detta till trots, så får just den kliniska patientnära forskningen ofta stå tillbaka för att upprätthålla rutinsjukvården.

Vi måste istället se forskningen som en integrerad del av vården och som en del av produktionen. För att detta ska hända måste:

• administrationsbördan minska,
• fler kombinationstjänster inrättas,
• forskningsmedel främja en större bredd inom forskningen, och
• målen för forskningen vara tydliga och mätbara

Sist men inte minst behöver sjukvården styras av den medicinska professionen, där värdet av långsiktighet och verksamhetsutveckling får större vikt i kvartalsrapporten.

Läs hela debattinlägget på Dagens Arena

Stockholms sjukvårdsupprop varnar för riskerna med den utbredda tystnadskulturen bland sjukvårdschefer, som drabbar både patienter och vårdanställda. Akil Awad, specialistläkare och en av initiativtagarna till uppropet, betonar vikten av att cheferna vågar kritisera orimliga besparingskrav. Karin Båtelson, ordförande för Sjukhusläkarna, håller med och poängterar att yrkesföreningen i många år arbetat för få till en förändring med fler modiga chefer med branschkunskap och stärkt meddelarskydd.

De senaste månaderna har det kommit nya rapporter i nyhetsmedier om fortsatta besparingar i sjukvården. I Stockholm har exempelvis både kirurgkliniken och kvinnokliniken på Södersjukhuset tvingats till mångmiljonbesparingar som en konsekvens av hårt slimmade budgetar, medan Region Stockholm gör en rekordvinst i miljardklassen.

Trots massprotester från sjukvårdspersonal är det i regel tyst från ansvariga sjukvårdschefer, som ytterst sällan offentligt ifrågasätter besparingarna och deras konsekvenser. På liknande sätt är det ovanligt att chefläkare medger att patientsäkerheten brister – trots att kollegorna på golvet slår larm. Tvärtom försöker de ofta tona ner kritiken.

– I slutändan är det vi som jobbar närmast patienterna som har bäst insyn i hur konsekvenserna av besparingarna slår mot vården. Om vi upprepar att budgeten är orealistisk och patientsäkerheten brister, medan chefläkare och sjukvårdsdirektörer ger en helt annan bild – ja, då uppstår en problematisk diskrepans, säger Akil Awad, och fortsätter:

– Vi måste vara överens om problembeskrivningen för att kunna göra något åt problemen. Det är helt avgörande.

Akil Awad poängterar att chefer som vågar protestera mot styrande politikers beslut riskerar jobbet. Han nämner en rad exempel på personer i höga chefspositioner som har fått repressalier efter att de ventilerat kritik mot den rådande situationen, däribland i Blekinge, Västra Götaland och Kronoberg.

Tillsammans med kollegorna i Stockholms sjukvårdsupprop kräver Akil Awad nu att sjukvårdens chefer vågar agera och göra gemensam sak med sjukvårdspersonalen och tydligt markera emot orimliga besparingskrav som underminerar möjligheterna att bedriva en patientsäker vård.

– Att sjukvårdspersonalen och sjukvårdschefer inte kommunicerar samma verklighetsbild är en konstant bromskloss, som gör det omöjligt för läkare och annan vårdpersonal att ge patienterna den vård de behöver. Det är djupt problematiskt, säger han.

Sjukhusläkarna har länge drivit frågan om vikten av transparens och chefer som vågar kommunicera öppet kring de problem som följer av orimliga besparingar. Yrkesföreningen delar återkommande ut priset Årets visslare, som går till personer som slår larm om missförhållanden inom sjukvården, och var också först med att driva frågan om stärkt meddelarskydd inom Läkarförbundet, ett område som nu är föremål för stärkt lagstiftning.

Nyligen tog Karin Båtelson återigen upp frågan om tystnadskultur, denna gång vid ett riksdagsseminarium om patientsäkerhet.

– Utan starka chefer som vågar stå upp för verksamheterna, och strukturer som gör att de faktiskt vågar ta ställning öppet, kommer vi ingenvart. Sjukvården blir dyr, ineffektiv och farlig. Det är också otroligt viktigt för medarbetarna att cheferna verkligen står upp för den verklighet som personalen lever i. Tystnadskulturen leder till utbrändhet och kompetensflykt, säger hon, och fortsätter:

– För att få en patientsäker och enhetlig vård i våra 21 regioner behövs en nationell styrning. Vården är värd en bättre styrning genom att staten tar en större och mer långsiktig roll, att mer fokus riktas mot professionens drivkrafter och att de verksamhetsnära cheferna får större autonomi.

Enbart en av fyra anser att regeringen har gjort ett tillräckligt bra jobb beträffande hälso- och sjukvården under pandemin. Det visar en ny undersökning som Läkarförbundet har låtit Novus göra. Förtroendet för regeringens krishantering är lågt. Karin Båtelson, Sjukhusläkarna, och Tina Crafoord, Chefsföreningen, framhåller att vården måste organiseras mer utifrån professionen.

– Frågan är ju öppet ställd men jag tror att nackdelen med att vi har 21 olika länder som styr sjukvården inom pyttelandet Sverige nu har blivit uppenbar. De regioner som var vana vid att samarbeta med varandra har väl gjort det något sånär, men i första hand är det ju faktiskt deras uppgift att ta hand om sina egna medborgare. Det kan man inte komma ifrån. Och det har inte regeringen lyckats hantera, säger Karin Båtelson, ordförande för Sjukhusläkarna, Läkarförbundets största yrkesförening med 20 000 medlemmar, och förste vice ordförande för Läkarförbundet.

Hon fortsätter:

– Vi behöver nationell styrning mot tydliga mål, som inte är förhandlingsbara. Se på Danmark, där följs vårdgarantier och de har inte byggt upp något gigantiskt vårdberg trots pandemin.

I enkäten fanns en fråga om staten eller regionerna ska ha ansvaret för hälso- och sjukvården i Sverige. Cirka 65 procent av de som svarade anser att det är staten som ska ha ansvaret.

– Det här visar nog på missnöjet med att det är för mycket fritt valt arbete. Sjukhusläkarna anser ju inte att staten ska driva själva sjukhusen, utan det är regionerna och andra utförare som ska göra det mot tydligt kravsatta mål för att ge rätt vård i rätt tid. Men pudelns kärna är inte organisationen, utan att professionerna och medicinskt kompetenta chefer och ledare tillåts arbeta självständigt för att vi ska få en verklig förändring, säger Karin Båtelson och fortsätter:

– Att allt trots allt gått så bra under pandemin för de covid-sjuka är ju enbart tack vare professionens styrka och driv, som kom sig av mindre detaljstyrning och bortskalning av många icke värdeskapande uppgifter. Det måste vi hålla i fortsatt!

Tina Crafoord, styrelseledamot i Läkarförbundet och ordförande i Chefsföreningen, instämmer.

– Det är alarmerande siffror vi ser där våra medborgare och skattebetalare visar sitt missnöje med styrningen och ledningen av vården. Det måste vi givetvis ta på största allvar. Pandemin har tydligt visat att det vi behöver är just tydliga medicinska mål och då krävs fler läkare på olika ledande positioner i samhället, säger hon, och fortsätter:

– Det är otroligt viktigt att kunna sina siffror och sin verksamhet för att kunna göra rätt prioriteringar för en jämlik vård och för att vinna förtroende hos våra medborgare, det vill säga de som vi är till för!

Calle Waller, vårdpolitisk talesperson på Prostatacancerförbundet, understryker att regionerna måste låta staten ta fram en digital infrastruktur för alla vårdgivare, samt en nationell hantering av vårddata. Karin Båtelson, ordförande för Sjukhusläkarna, är inne på en liknande linje och trycker samtidigt på vikten av att lyssna på läkare i utvecklingen och införandet av nya digitala lösningar.

Calle Waller framhåller att avsaknaden av ett nationellt digitalt journalsystem leder till omfattande administration, minskad patienttid och i vissa fall sämre vård. Om regionerna inte släpper på sin ”dogmatiska inställning när det gäller det kommunala självstyret”, som han uttrycker det, lär vi i Sverige inte komma i närheten av målet att 2025 vara världsledande på att dra nytta av digitaliseringen. Åtminstone inte inom hälso- och sjukvården.

– Regionerna vill gärna ha statliga pengar, men det är tydligt att många inte vill ha särskilt mycket styrning kopplat till det. Det är en orimlig situation att regionerna har så pass stor makt, medan de huvudsakliga intressenterna – skattebetalarna och patienterna – får allt mindre inflytande.

Calle Waller säger att avsaknaden av bindande riktlinjer i praktiken innebär att regionerna skriver sitt eget facit. Politikerna och tjänstemännen skapar parallella regelverk och strukturer fördelade på de 21 självständiga förvaltningarna. Om regionerna fortsätter på den inslagna vägen är det, enligt honom, bara en tidsfråga innan riksdagen måste överväga att ta tillbaka hela eller delar av delegeringen.

Nu vill Calle Waller se en kartläggning med avsikt att identifiera och ta bort regional verksamhet som leder till den stora variationen i vårdutbudet och som inte har med patienternas behov att göra.

– Vi efterlyser ett mer enhetligt och effektivt sätt att styra och bedriva vården, med snabbare genomslag för innovationer och best practice. Det är fantastiska resurser som går till spillo i dag, som används till att rita snygga strukturer och modeller i stället för att bedriva vård. Det är inte samhällsekonomiskt försvarbart, säger han.

Sjukhusläkarna har länge drivit frågan om betydelsen av att involvera läkare i utvecklingen och implementeringen av nya digitala lösningar i vården. Anders Thurin, sekreterare i Sjukhusläkarna i Göteborg och vetenskaplig sekreterare i Svensk förening för medicinsk informatik (SFMI), lyfte nyligen frågan på nytt i en debattartikel i Dagens Samhälle tillsammans med företrädare för Svenska Läkaresällskapet.

Karin Båtelson betonar att yrkesföreningen börjar tröttna på att det går så långsamt att få en väl fungerande nationell digital infrastruktur på plats.

– Vi har tidigare sagt att vi inte ska ha ett gemensamt digitalt journalsystem. Det kan ju vara ett dåligt system i slutändan. I stället har vi arbetat för att få en struktur som gör att alla IT-systemen kan interagera med varandra. Men nu måste något börja hända, säger hon.

– Vi behöver ha läkare anställda på ledande positioner hos E-hälsomyndigheten, Inera, Myndigheten för digital förvaltning (Digg) och regionernas IT-kontor, som kan peka ut en tydlig riktning.

Hon fortsätter:

– Det är vansinnigt att Sverige styrs som 21 olika länder. Vi måste ha nationell styrning. Det är bra att patientorganisationer lyfter detta. Tillsammans ska vi hjälpas åt att driva dessa frågor för att komma framåt.