I slutet av förra veckan enades landets regioner om nya riktlinjer för personlig skyddsutrustning vid vård av patienter med covid-19. Där saknades krav på munskydd i vissa situationer. Nu är det förtydligat i riktlinjerna att nivån på skyddsutrustning beror på riskbedömning och situation.

– Men riktlinjerna kan fortfarande upplevas som otydliga, eftersom beslutet ska avgöras av individ och situation. Sjukvårdspersonalen behöver arbetsro och känna trygghet i att de är skyddade i en redan pressad situation. Då behövs rutiner som sitter i ryggmärgen. Utbildning i hur utrustningen används är också viktigt. Dessutom vill vi veta att riktlinjerna är baserade på kunskap och försiktighetsprincipen, säger Shokoufeh Manouchehrpour, skyddsombud på Sahlgrenska universitetssjukhuset och ordförande för Sjukhusläkarna Göteborg.

Läs hela artikeln

Vi har lagar och garantier, men de följs inte i praktiken. Det underströk Karin Båtelson, ordförande för Sjukhusläkarna, vid ett seminarium på tisdagen som belyste skillnaderna i väntetider, organisation och styrning mellan Sveriges och Danmarks sjukvårdssystem.

– 21 regioner och SKR säger att vi måste ha kvar dagens system, annars kommer någon att bara peka med hela handen och det blir inte bra. Men Danmark har ju gjort om sin struktur och organisation 2007 och det har inte resulterat i en gigantisk administration, utan tvärtom i att vården är nära invånarna med god kvalitet och extremt korta vårdköer, säger hon.

Danmark minskade i och med förändringen 2007 antalet regioner från 13 till 5 och antalet kommuner från 270 till 98. Samtidigt infördes mer professionell styrning utifrån ett helhetsperspektiv med fokus på landet som en enhet. I dag finns en tydlig central samordning av var olika saker ska genomföras. Alla gör inte allting i Danmark.

– Patienten har mycket mer kraft genom patienträttighetslagstiftningen. Man har fritt sjukhusval i landet, man kan också välja privat vård och man får hjälp om man inte kommer fram. Vårdgarantin är betydligt kortare, säger Karin Båtelson.

– Jag skrev en artikel i Sjukhusläkaren 2002 om att vi hade orimliga vårdköer i Sverige. 40 000 patienter väntade. I dag, när vi har jobbat oupphörligt med olika utredningar och delegationer, är vi uppe i det tredubbla. Och då har vi inte ens räknat alla som har tillkommit i pandemin.

Här kan du läsa mer i Karin Båtelsons kommentar till Delegationen för ökad tillgänglighet i hälso- och sjukvårdens delbetänkande ”Vägen till ökad tillgänglighet”, som nyligen presenterades. 

Staten måste även kräva resultat och det behövs en nationell plan, speciellt nu med vårt enorma vårdberg. För att lyckas krävs ökade resurser i form av en ”Marshallplan” för tillgänglighet.

Delegationen för ökad tillgänglighet i hälso- och sjukvården, som ska arbeta för ökad tillgänglighet med särskilt fokus på kortare väntetider, presenterade på onsdagen delbetänkandet ”Vägen till ökad tillgänglighet”.

– Många av delegationens tankar är bra, men för att lösa svensk sjukvårds enorma problem med tillgänglighet, speciellt nu efter pandemin, där vi står med ett enormt vårdberg, räcker inte utredningens förslag, då direktiven till utredningen varit för snävt styrda, säger Karin Båtelson, Sjukhusläkarnas ordförande.

– Det stora problemet är att Sveriges vårdgaranti inte är medicinskt motiverad. 90 dagar för att bli undersökt och därefter 90 dagar för att få en behandling/operation är oacceptabelt. I Danmark är patienterna garanterade att bli undersökta inom 30 dagar och behandlade/opererade inom 30 dagar. Svenska patienter är inte medicinskt annorlunda och tåligare än danska. Sverige bör så snabbt som möjligt göra svenska patienter jämlika med danska. Här saknas skarpa förslag.

Karin Båtelson menar att för att göra detta möjligt räcker det inte att regeringen bara vill stötta. Staten måste även kräva resultat och det behövs en nationell plan, speciellt nu med vårt enorma vårdberg. För att lyckas krävs ökade resurser i form av en ”Marshallplan” för tillgänglighet till svensk sjukvård under några år för att så snabbt som möjligt få ned väntetiderna till dansk nivå.

– Det krävs rejäla resurstillskott från staten med många, många miljarder för att stegvis genom en nedtrappningsplan nå 30 dagar + 30 dagar och slut på onödigt lidande för 100.000-tals svenska patienter. Detta måste kombineras i andra änden med stenhårda krav att nedtrappningsplanen uppfylls av det offentliga, annars bör jobbet gå till någon annan enligt danskt manér.

Ett utökat samarbete med privata och andra vårdgivare vore också önskvärt, menar Karin Båtelson.

– Även om ”tillgänglighetsdelegationens” verklighetsbeskrivning tydligt visar hur det gått utför med tillgängligheten år för år under de senaste 12 åren och förslagen är ambitiösa, så räcker de inte. Sverige behöver en mer nationell styrning utan SKR och mer snabbfotad handling. Och svenska patienters vård bör bli jämlik och ska inte avgöras av bostadsort. Här behövs en nationellt styrd plan för att riva regiongränserna, säger Karin Båtelson.

Sjukhusläkarna anordnar den 6 juli 12.05–12.35 ett webbinarium med rubriken ”Danmark kan, men inte vi – krävs det en patienträttighetslag?”, där Gunilla Gunnarsson, ordförande i Tillgänglighetsdelegationen, är en av deltagarna. Läs mer här.

Det krävs nationell styrning för att lösa specialistbristen som har pågått i decennier. Det betonade Karin Båtelson, ordförande för Sjukhusläkarna, på ett seminarium som Sjukhusläkarna på måndagen anordnade med Svenska Läkaresällskapet under årets digitala Almedalsvecka.

– Vi vill ha nationell styrning och nationell översikt, samt regional uppföljning. Specialistföreningarna som kan alla aspekter av sin egen specialitet ska vara med och planera, säger hon.

– Mycket handlar om bra arbetsmiljö, annars får du inga medarbetare. Det handlar om chefskap, om mer medicinsk styrning och bra ledarskap. Det handlar inte bara om att tillsätta nya utan även om att få dem att vilja stanna kvar.

Karin Båtelson framhåller att Sjukhusläkarna inte vill se några kortsiktiga budgetar. Regionerna måste planera för pensionsavgångar.

– Om alla är i 60-årsåldern måste man faktiskt anställa betydligt fler ST-läkare eller andra specialister än vad budgeten kanske tillåter just det året, säger hon, och påpekar vikten av att den äldre kompetensen får arbeta kvar på timmar när det behövs för att säkra kompetensöverföringen till nästa generation.

Se hela det seminariet i efterhand här.