I slutet av förra veckan enades landets regioner om nya riktlinjer för personlig skyddsutrustning vid vård av patienter med covid-19. Där saknades krav på munskydd i vissa situationer. Nu är det förtydligat i riktlinjerna att nivån på skyddsutrustning beror på riskbedömning och situation.

– Men riktlinjerna kan fortfarande upplevas som otydliga, eftersom beslutet ska avgöras av individ och situation. Sjukvårdspersonalen behöver arbetsro och känna trygghet i att de är skyddade i en redan pressad situation. Då behövs rutiner som sitter i ryggmärgen. Utbildning i hur utrustningen används är också viktigt. Dessutom vill vi veta att riktlinjerna är baserade på kunskap och försiktighetsprincipen, säger Shokoufeh Manouchehrpour, skyddsombud på Sahlgrenska universitetssjukhuset och ordförande för Sjukhusläkarna Göteborg.

Läs hela artikeln

Sjukhusläkarna vill att Läkarförbundet ska utreda om en patienträttighetslag skulle stärka patienternas och professionens ställning. Karin Båtelson, ordförande för yrkesföreningen: Det krävs genomgripande förändringar med krav och press på regionerna som är de största vårdgivarna, för i dag fungerar det inte.

– Vi har ju oändliga vårdköer. Tillgängligheten är fruktansvärt dålig. Vi kan inte hålla på och belöna regionerna för saker som de har skyldighet att leverera och sedan bara rycka på axlarna alla gånger som de sviker patienterna. Vi måste ha ett annat system, säger hon.

Svensk sjukvård regleras bland annat av hälso- och sjukvårdslagen och patientlagen, det vill säga två skyldighetslagar. Det är regionernas skyldighet att säkerställa att patienterna får adekvat vård i tid. Det kan låta bra, men patienterna har därmed ingen rättighet att kräva sin vård inom utsatt tid.

Våra nordiska grannländer har valt en annan väg och har i stället stiftat rättighetslagar, som slår fast patienternas rätt till vård av hög kvalitet. Danmark genomförde exempelvis en stor omstrukturering år 2007 för att få bukt på tillgänglighetsproblem i vården, i vilken en tydlig rättighetslag utgör en central del. Resultatet är tydligt: vårdköerna är korta trots att tidsgränserna i vårdgarantin är betydligt snävare, patienterna har rätt att få hjälp i andra regioner, av privata vårdgivare eller utomlands om vårdgivaren inte kan erbjuda patienten rätt vård i tid. Regionernas politiker måste rigga sitt sjukvårdssystem så att målen uppnås.

– Här i Sverige springer vi efter mål i konstiga ersättningssystem. Ingen behöver stå till svars för massiv personalflykt av kompetent personal, att antalet vårdplatser som är en förutsättning för fungerande vård bara minskar, eller att fortbildning som garanterar att vi ger den bästa vården för patienten är oreglerad, säger Karin Båtelson och fortsätter:

– Regionerna har självstyre och det kan vi kanske inte ändra på, men om vi inför krav på vårdens innehåll utifrån patienterna kanske vi kan komma framåt ändå.

Sjukhusläkarna motionerar att Läkarförbundet ska utreda om en rättighetslagstiftning som den i Danmark kan stärka patienter och profession. Föreningen vill fortsatt se en sjukvård baserad på medicinska behov och en bevarad prioriteringsplattform, där den med störst behov har förtur.

– För att kunna erbjuda den vård som regionerna faktiskt är skyldiga att erbjuda är enda vägen fram att låta professionen vara mer självständig. Det finns en övertro på toppstyrning och sammanslagningar i regionerna, säger Karin Båtelson.

Alla miljarder och all kompetens som vi satsar på sjukvård måste gagna patienterna i slutändan. Karin Båtelson, ordförande för Sjukhusläkarna

– Vi tänker att om regionerna får lagkrav på sig att följa vårdgarantin och ekonomiska sanktioner kommer de tvingas att lita till professionernas drivkraft, precis som de gjorde under pandemins start. Många enheter jobbar ju på det sättet i dag med flexibla lösningar, och tillåter kreativitet för att hantera vårdpuckeln, medan vi tyvärr på andra enheter nu ser en snabb återgång till tidigare detaljstyrning och felprioriteringar.

Hon fortsätter:

– I Danmark har man tagit bort regionernas beskattningsrätt och fördelar efter förhandling mellan region och stat pengar med krav på resultat. Det kanske inte är realistiskt att politikerna ska våga besluta om det i Sverige, men en patienträttighetslagstiftning kanske de vågar genomföra. Alla miljarder och all kompetens som vi satsar på sjukvård måste gagna patienterna i slutändan. Allt annat är oacceptabelt.

Helena Strevens, överläkare och docent i obstetrik och gynekologi, slog larm om missförhållanden på kvinnokliniken vid Skånes universitetssjukhus i Lund. Nu tilldelas hon Sjukhusläkarnas utmärkelse Årets visslare.

– Det känns oerhört hedrande. Det känns som ett erkännande. Jag har gjort allt för en verksamhet som jag verkligen älskar, där ledningen dock inte sett med blida ögon på att jag har påtalat brister. Att få det här priset är verkligen ett stort stöd, säger hon.

– Jag kan känna en smärta kring de dubbla budskapen som vi möts av. Vi uppmuntras att utveckla verksamheten och kommunicera kring fel och brister, men i slutändan är det bara tomma ord.

Priset delades ut i samband med Sjukhusläkarnas representantskap i Stockholm den 8 oktober.

– Årets visslare är den tråkigaste utmärkelsen att dela ut. Men Sjukhusläkarnas grundpelare är att verka för att vården styrs av professionell drivkraft och engagemang till gagn för patienter och utveckling. Därför måste vi få bort tystnadskultur och på olika sätt stötta medarbetare som råkat illa ut när de har engagerat sig. Det är också farligt när information bara får ”gå i linjen”, både uppåt och nedåt, det skapar en patientfarlig visklek. Visslare behövs helt enkelt och vi vill uppmärksamma dem, säger Karin Båtelson, ordförande för Sjukhusläkarna.

– Det är givetvis positivt att regeringen har beslutat att genomföra EU:s visselblåsardirektiv, som stärker skyddet för visselblåsare på flera sätt och att visselblåsarsystem införs på olika sätt. Men det måste också ske en förändring i praktiken. Vi har drivit den här frågan i många år.

Motiveringen lyder: Årets visslare 2021 tilldelas den fantastiska överläkaren Helena Strevens på kvinnokliniken i Lund. Helena, som är en pålitlig och engagerad medarbetare, påtalade som enhetsansvarig läkare missförhållanden på kliniken och stod upp för patientsäkerhet och tvärprofessionellt samarbete. Helena blev därefter utsatt för repressalier av ledningen vilket medfört stor personlig press med påverkan på yrkesliv och privatliv. Personer som Helena, med kunskap om verksamheten i kombination med mod och engagemang, är en garant för vårdens framtid och att tystnadskultur motverkas.

Sjukhusläkarna har delat ut Årets visslare sedan år 2008. Priset – i form av en ”Oscarsstatyett” i guld försedd med munkavle – går till en person som stått upp för demokrati och yttrandefrihet i vården till gagn för patienter och läkare.

Sjukhusläkarna vill att Läkarförbundet ska arbeta för att farmakologi får större plats i både läkares grundutbildning och fortbildning. Shokoufeh Manouchehrpour, styrelseledamot i Sjukhusläkarna och Läkarförbundet, samt ledamot i Läkarförbundets råd för läkemedel och medicinteknik (RLM), betonar att det på senare år har skett en snabb utveckling inom läkemedelsområdet. – Det är ju bara legitimerade läkare som har fri förskrivningsrätt och vi måste värna om detta. Gammal och bristande kunskap kan innebära risker för patienter, säger hon.

En av de absolut vanligaste åtgärderna i sjukvården är läkemedelsbehandling. Behandlingen styrs till stor del av aktuella riktlinjer, föreskrifter och vårdprogram, men den enskilde läkaren har ett stort ansvar för valet av terapi. Här spelar goda kunskaper inom farmakologi en betydande roll, både ur ett patientsäkerhets- och kostnadseffektivitetsperspektiv.

Sjukhusläkarna yrkar i en motion inför Läkarförbundets fullmäktigemöte i november att förbundet ska kartlägga hur mycket tid som finns avsatt för grundläggande farmakologi vid de medicinska fakulteterna i Sverige, samt hur många tjänster det finns för utbildning i farmakologi och klinisk farmakologi vid universiteten.

Föreningen framhåller att läkare bör ha kompetens och mandat att, utan apotekare eller farmaceut, göra rutinmässiga läkemedelsgenomgångar. Men en kartläggning visar att en majoritet av läkarstudenterna uppger att de inte har förberetts väl för att hantera sådana genomgångar.

– Nu börjar ju den nya läkarutbildningen med tolv terminer som leder till läkarlegitimation. Detta ger ju läkaren direkt fri förskrivningsrätt. Det ligger ett stort ansvar på den nylegitimerade läkaren att kunna axla rollen som behandlande läkare, säger Shokoufeh Manouchehrpour.

– Läkaren bör ha förberetts adekvat och tillräckligt för läkemedelsbehandling och dess olika aspekter kopplat till olika patienter och deras egenskaper. En kartläggning kan eventuellt visa hur otillräckligt många timmar med farmakologi som ingår i utbildningen, vilket i sin tur gör det lättare för oss att driva på i frågan.

Shokoufeh Manouchehrpour fortsätter:

– Samtidigt är det viktigt att specialistläkare får rätt fortbildning och fortsätter att följa med i utvecklingen inom läkemedelsbehandling och dess olika aspekter, såsom effekt, patientsäkerhetsrisker, kostnadseffektivitet med mer.