I slutet av förra veckan enades landets regioner om nya riktlinjer för personlig skyddsutrustning vid vård av patienter med covid-19. Där saknades krav på munskydd i vissa situationer. Nu är det förtydligat i riktlinjerna att nivån på skyddsutrustning beror på riskbedömning och situation.

– Men riktlinjerna kan fortfarande upplevas som otydliga, eftersom beslutet ska avgöras av individ och situation. Sjukvårdspersonalen behöver arbetsro och känna trygghet i att de är skyddade i en redan pressad situation. Då behövs rutiner som sitter i ryggmärgen. Utbildning i hur utrustningen används är också viktigt. Dessutom vill vi veta att riktlinjerna är baserade på kunskap och försiktighetsprincipen, säger Shokoufeh Manouchehrpour, skyddsombud på Sahlgrenska universitetssjukhuset och ordförande för Sjukhusläkarna Göteborg.

Läs hela artikeln

Vårdplatsbristen i Region Västerbotten har förvärrats ytterligare under hösten. Sjukhusläkarna i Skellefteå och Lycksele arbetar för att belysa behovet av att lyfta lönenivåerna och förbättra arbetsscheman för att behålla befintlig personal och locka tillbaka de kollegor som har slutat.

– Läget i Västerbotten är prekärt. Vi har en konstant brist på vårdplatser, som inte går att lösa inom de närmaste månaderna, säger Jonas Holm, styrelseledamot i Sjukhusläkarna i Skellefteå och Lycksele.

Den skriande vårdplatsbristen i Region Västerbotten medförde att alla sjukhus i regionen i slutet av oktober under två veckor gick upp i förstärkningsläge. En bidragande orsak till den akuta situationen är att många anställda på senare tid har varit sjuka och föräldralediga, ett faktum som har förvärrat ett redan besvärligt vårdplatsläge.

En av konsekvenserna av bristen på vårdplatser är att i princip all planerad kirurgi som medför övernattning i en eller flera nätter har ställts in, exempelvis operationer för prostataförstoring, stominedläggningar och större bråckoperationer. Den planerade kirurgin som bedrivs består av cancerkirurgi och operationer som inte kan vänta.

– Vi ställer in planerade icke akuta operationer från den dagliga verksamheten. Läkare och övrig personal blir uppgiven, och flera undersköterskor och sjuksköterskor diskuterar att byta jobb, säger Jonas Holm, som även sitter i styrelsen för Sjukhusläkarna nationellt.

– Patientsäkerheten klarar vi än, men det är knäckande att ringa och ställa in operationer som man själv anser behöver göras och som patienterna kanske har väntat på i 6–8 månader eller längre. I det långa loppet orkar inte läkare och annan vårdpersonal med detta längre.

Jonas Holm betonar att det är av yttersta vikt att höja den låga lönenivån i Västerbotten till minst samma nivå som i övriga landet, samt att regionen förbättrar bemanningen och vårdpersonalens scheman med exempelvis mindre helgtjänstgöring och kortare arbetsveckor.

– Det allvarliga är att vi inte ser någon snabb lösning. Högsta ledningen har bestämt att man inte kommer att ”locka” med löner för att få tillbaka sjuksköterskor och undersköterskor, som har gått över till kommunen eller stafettjänster. Ledningens förslag är att försöka få in pensionerade sjuksköterskor och undersköterskor, samt att höra med läkar- och sjuksköterskestudenter för att se om de kan hjälpa till. Det ser jag inte som en väg för framtiden utan som en mycket tveksam lösning på ett strukturellt problem.

Han fortsätter:

– De lösningar som nu presenterats av ledningen kommer inte att ge någon bestående effekt. Eventuellt kan de kortsiktigt lösa några flaskhalsar, men för framtiden krävs lösningar som håller i flera år och som gör Region Västerbotten konkurrenskraftigt såväl lokalt som nationellt.

Läkarförbundet ska arbeta för att ett system tas fram för individuell registrering av fortbildning med avsikt att göra det möjligt att följa hur fortbildningskravet uppnås. Deltagarna på förbundets fullmäktigemöte gick på Sjukhusläkarnas linje – en av föreningens många framgångar på mötet.

– Vi har under flera års tid sett hur antalet fortbildningsdagar för läkare har minskat, trots att vi länge har haft en politik i förbundet om att de ska öka. Vi måste bli tydligare och skarpare i vad det är vi efterfrågar, säger Elin Karlsson, ordförande för Sjukhusläkarna.

– Det är glädjande att deltagarna på fullmäktigemötet håller med om att det behövs ett system för individuell registrering av fortbildning, som gör det möjligt att mäta och utvärdera fortbildningen.

Sjukhusläkarna fick på fullmäktigemötet också igenom att Läkarförbundet ska agera för att återskapa den medicinska professionens tyngd i beslutsorganisationen, samt att förbundet ska skapa ett arbetsmaterial och aktivt stötta lokal- och yrkesföreningar i kontakten med lämpliga beslutsorgan för att förbättra läkares arbetsmiljö.

En annan framgång bland många var att föreningen fick gehör för sin motion om struktur för lönesättning av fackligt förtroendevalda. Förbundet ska utreda hur lönesättning för förtroendevalda fungerar i dag. När problem påträffas ska förbundet vidta åtgärder för att se till att de berörda personerna premieras och lönesätts korrekt.

– Vi får ofta vittnesmål från fackliga kollegor om att chefer anser att det endast går att lönesätta utifrån det kliniska arbetet, inte prestationen som fackligt förtroendevald. Eftersom våra fackliga kollegor är borta en del från det kliniska arbetet innebär det att de i dessa fall missgynnas, säger Elin Karlsson.

– Det är viktigt att förbundet ger våra förtroendevalda allt stöd de kan få. Vi anser att det fackliga arbetet i grunden bör ses som en merit.

Hon fortsätter:

– Diskussionerna på årets fullmäktigemöte har på många sätt varit engagerade, berikande och givande såväl under mötesförhandlingarna som i pauserna. Vi i Sjukhusläkarna har fått gehör i många av våra profilfrågor, och känner oss inspirerade att fortsätta vårt arbete. Särskilt glada är vi över att ha fått viktiga kärnfrågor på den nationella politiska agendan. Det var tydligt när sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson talade på mötet, och tog upp behovet av fler vårdplatser, att bryta tystnadskultur inom vården och att ta krafttag för en bättre arbetsmiljö inom sjukvården.

Läkarförbundet bör utforma ramarna för ett mätbart obligatoriskt fortbildningskrav och utreda nyttan av CME-poäng, som hjälper läkare att mäta fortbildningsaktiviteter. Det anser Sjukhusläkarna, som understryker vikten av att fortbildningen regleras med krav på inte minst individuella planer och öronmärkta pengar.

Riksdagens socialutskott uppmanade i våras i ett tillkännagivande regeringen att se över frågan om att införa krav på, och rätt till, kontinuerlig fortbildning för anställda inom vård och omsorg. De politiska partierna har blivit mer uppmärksammade på bristerna i läkares fortbildning, och det är inte orimligt att en föreskrift om obligatorisk fortbildning för vårdpersonal kan bli verklighet inom något år. Risken är dock att en sådan föreskrift blir ett trubbigt verktyg om det inte finns ett väl anpassat system för att följa och mäta fortbildningsaktiviteterna.

Läkarförbundet har sedan många år förespråkat ett kontinuerligt professionellt lärande (Continuing professional development, CPD) när Sjukhusläkarna har efterfrågat individuella utbildningsplaner, avsatt budget och att efterlevnad ska redovisas i verksamhetsberättelserna. I tider med allt snävare ekonomiska och tidsmässiga ramar, samt fler chefer utan medicinsk bakgrund och god insikt i verksamheternas behov, har det blivit särskilt tydligt att förbundets politik inte har burit frukt.

Sjukhusläkarna yrkar i en motion, som ska behandlas på Läkarförbundets fullmäktigemöte i mitten av november, att förbundet ska påbörja arbetet med att utforma ramarna för ett mätbart obligatoriskt fortbildningskrav, samt att förbundet utreder nyttan av systemet med CME-poäng (Continuing medical education).

– CME-poäng ligger i tiden, ett mått på utbildningsaktiviteter. Sjukhusläkarna ser en styrka i registrering och dokumentation av fortbildning. Det är läkare som lär läkare. Basen för säker sjukvård, säger Sten Östenson, ledamot i Sjukhusläkarnas styrelse.

– Risken är möjligen att vi trots dokumentation skulle se en fortsatt nedmontering av specialistläkares fortbildning, men då registreras den i alla fall och bara det är ett argument för CME.

För att upplägget ska bli ändamålsenligt är det avgörande att läkarprofessionen, med Läkarförbundet och specialitetsföreningarna i spetsen, intar en ledande roll och ligger steget före i arbetet om hur formella krav kan utformas och efterlevas.

– Förbundsstyrelsen borde ödmjukt utgå ifrån det rådande misslyckade tillståndet med farligt låg fortbildning för läkare. Att erkänna vårt misslyckande öppnar upp för en mer orienterande inställning till nya grepp. Förbundet borde aktivt ta ställning för en dokumentation av fortbildning som kompletterar vår annars vettiga fortbildningspolitik, säger Sten Östenson och fortsätter:

– Det är dags nu. Vi tar detta till bifall. Det är vad våra utbildningshungrande specialistkollegor förtjänar.

Fakta: CME-poäng

Systemet med CME-poäng (Continuing medical education) syftar till att läkare ska få tillräckligt många högkvalitativa fortbildningsinslag under ett år. Poängen kan vara ett verktyg för den enskilda läkaren att redovisa gjorda fortbildningsaktiviteter, men också att lyfta fram behov av ytterligare fortbildning. CME-poäng är med andra ord ett sätt att mäta fortbildningsaktiviteter, inte klinisk kompetens.

Läs mer om Sjukhusläkarnas motioner inför Läkarförbundets fullmäktigemöte här.