SPECIALITETERNAS HISTORIA

Följ med på våra resor tillbaka i tiden!

Följ med oss tillbaka i tiden inom specialiteternas värld! Vår ciceron är läkaren Stig Andersson från Säffle, författare av boken ”En kamp för livet: Sjukvårdens utveckling från medeltid till nutid”. Stig Andersson är disputerad i medicinsk vetenskap och flitig skribent.

I vår serie om specialiteternas tillstånd berättar Stig om pionjärerna, hur det började och hur man tänkte förr.
Så varsågoda, kliv in i hans medicinska tidsmaskin!

…..Lungsjukdomar…..

Kikhosteflygning på 3 000 meters höjd

Kikhosta är en besvärlig och mycket smittsam luftvägsinfektion som tidigare orsakade åtskilliga dödsfall hos barn. Ett stort antal folkliga botemedel är kända, exempelvis snäckskal, stomjölk, klöverblad, levande vägglus.

Dess orsak, bakterien Bordella pertussis, upptäcktes 1906. Flera olika vacciner utvecklades från 1920-talet och framåt. Svenska barn fick åren 1954–1979 ett helcellsvaccin vars effekt med åren blev allt sämre. Inte heller antibiotika ger effektiv bot.

Dock har erytromycin i tidigt stadium viss skyddseffekt. Sedan 1996 ingår ett acellulärt vaccin med god effektivitet i det svenska vaccinationsprogrammet.

Kikhosteflygning var en originell behandling som uppkom efter andra världskriget. Det hostande barnet togs upp i ett flygplan till cirka 3000 meters höjd och fick sedan cirkla omkring under en till två timmar. Behandlings­idén gick ut på att det låga lufttrycket skulle hämma hostreflexerna. Så skedde också under flygningen men effekten efter landning lär ha varit kortvarig.

En skildring har hittats i Örebro dagblad den 3 augusti 1946. Femårige Thomas fick då tillsammans med sin pappa göra en två timmars flygning över Närke med flyglärare Henrik Månsson vid spakarna.

Thomas hade varit mycket nyfiken och frågat piloten om alla spakar och mätare som fanns i planet. Man hade bland annat flugit genom snöblandat regn vilket var en märklig upplevelse vid denna tid på året.

Vetenskapen kunde inte intyga nyttan av den upphöjda behandlingen och när flygföretagen fick andra uppgifter lades verksamheten ner.


…..Kirurgi…..

Kirurgi betraktades med ett nedlåtande förakt – inget för en läkare att befatta sig med

Den medicinska utbildningen vid de medeltida europeiska universiteten präglades av skolastik. Kunskap inhämtades från de grekisk-romerska och arabiska läkarnas skrifter. Teologi, botanik och astrologi hörde till stoffet.

Kirurgin var urgammal men den betraktades som ett hantverk och därmed med ett nedlåtande förakt. Inget för en läkare att befatta sig med. Den överläts till barberarna med deras välslipade knivar. Från barberare utvecklades yrket fältskär, viktigt för de många krigs­herrarna.

I Sverige stadfästes ett fältskärsskrå 1571 med regler för lärlingar, gesäller och mästarexamen. Fältskärerna var angelägna att markera en gräns mot badmästare och barberare och mot de kringresande ”kirurger”, som presenterade sig som stensnittare, bråcksnidare, okulister eller dentister. De ingrepp dessa hantverkare ägnade sig åt var grymt smärtsamma och farliga på grund av oskicklighet och risk för sårinfektioner och blödningar.

De fåtaliga läkarna hade också revirproblem, mest med fältskärer och apotekare. Några av dem stiftade 1663 Collegium medicorum och lyckades få kungliga privilegier med bindande föreskrifter, framför allt för andra yrkesgrupper. Collegiet fick rätten att utöva kontroll över fältskärer, badmästare, starrstickare, barnmorskor och apotekare. Med tiden utvecklades det till ett inofficiellt ämbetsverk.

Utvecklingen medförde att läkarna blev mer praktiskt utbildade.

Som motdrag bildade fältskärerna Societetas chirurgicum 1685 och erhöll även de ett kungligt reglemente.

Antagonismen mellan läkare och kirurger pågick drygt 100 år framåt. Men utvecklingen medförde att läkarna blev mer praktiskt utbildade och kirurgerna mer akademiskt.

År 1797 upplöstes societeten och kirurgerna gick in i Colegium medicum.

Karolinska institutet öppnades 1811 med syftet at utbilda kirurger för armén. Det fick ett nytt reglemente 1815 och därmed kunde också läkare utbildas på institutet. Utbildningarna smälte med tiden samman, men fältskärsexamen fanns kvar till 1896. En av de sista fältskärerna var Amelia Sterky, den enda kvinnan i yrket.


…..Rättsmedicin…..

Brottslingar förde anatomin framåt

Rättsmedicin har anknytning till kunskapen om människans anatomi. Länge var dissektioner förbjudna, men de förekom illegalt i det fördolda. Senare fick dissektioner göras på avrättade brottslingars kroppar.

Andreas Vesalius’ berömda bok om anatomi, ”De humanis corporis fabrica”, bygger på dissektioner av ett stort antal brottslingar. Dessa fick på så sätt ännu ett straff efter avrättningen.

Vid behov skulle levande kroppar besiktigas, vid vissa omständig­heter döda kroppar.

Den svenska provinsialläkar­instruktionen från 1744, som i stort gällde in på 1900-talet, innehöll avsnitt om ”medico-legala förrättningar”. Vid behov skulle levande kroppar besiktigas, vid vissa omständig­heter döda kroppar. Om skäl förelåg skulle rättsmedicinsk obduktion utföras. Då ingick undersökning om ”arseniksyrlighet” i fast form förekom.

Under 1800-talet fanns en oro hos myndigheterna för spridning av könssjukdomar. En utbredd föreställning om ”degeneration” hade anknytning till syfilis. De kvinnor som prostituerade sig betraktades som spridningshärdar, däremot inte deras kunder.

Stockholm införde en ”medicinsk reglering” av de ”skörlevande” kvinnorna 1847 och en landsomfattande reglering trädde i kraft 1875. Kontrollerna utfördes på ett starkt förödmjukande sätt.

Opponenterna mot reglementet blev allt fler kring sekelskiftet 1900. En framstående sådan var Karolina Widerström, Sveriges första kvinnliga läkare. Regleringen avskaffades 1918 och ersattes ett år senare av ”lex veneris”.


Thomas Sydenham, känd som ”Englands Hippokrates”.

…..Reumatologi…..

Gikt kallades förr ”kungarnas sjukdom”

Ledsjukdomar får trots sin vanlighet liten plats i den medicinska historien. Benämningen ”gikt” användes länge som beteckning på ledbesvär av olika typ. Där ingick sannolikt den sjukdom vi nu kallar reumatoid artrit.

Thomas Sydenham (1624-1689), känd som ”Englands Hippokrates”, skilde på tre former av ledsjukdom: gikt, reumatism och icke febril reumatism. Han fann att den febrila reumatismen oftast drabbade unga och tidigare friska personer. Den börjar med feber och frossa för att efter några dagar övergå i ledinflammationer som sprider sig till många leder. Reumatism kunde göra folk till krymplingar.

Gikt beskrev han så här: Patienten vaknar tidigt om morgonen av en smärta som oftast sitter i stortån men ibland i hälen och vristen. Smärtan är mild i början men växer gradvis och blir så häftig att man inte står ut med vikten av kläder eller skakningarna när en person raskt går över golvet.

Gikt är känd från de antika kulturerna. Genom historien har gikt associerats med riklig föda och överdriven alkoholkonsumtion. Åkomman har därför kallats ”kungarnas sjukdom”.

Kolchicin var i antiken känt som ett kräkmedel. Den bysantinske läkaren Alexander av Tralles (ungefär 525-605) dokumenterade kolchicin som ett specifikt medel mot gikt. Medlet rekommenderas fortfarande vid akut giktanfall och är därmed ett av våra allra äldsta verksamma läkemedel.


…..Palliativ vård…..

Arvtagare till hospicerörelsen

Så länge människan haft ett medvetande har insikten om dödens oundviklighet funnits med. Memento mori, kom ihåg att du är dödlig, är ett begrepp inom den kristna kulturen, men det har förebilder i den antika grekisk-romerska kulturen och i andra religioner. Inom buddismen, exempelvis, är dödsmedvetandet centralt.

Memento mori-budskapet har burits fram av konst genom århundradena. Det lever kvar i vår nutida kulturs olika konstformer: prosa, film, teater, poesi, bildkonst, musik, dans.

Att modern teknologisk sjukvård kan utgöra ett hinder för den sjukes bearbetning av sitt livsslut blev uppenbart.

Det anknyter till ars moriende, konsten att dö. Den är traditionellt i hög grad knuten till religion, i Europas fall kristendom. Men begreppet kan också ha en sekulär innebörd. Den handlar om att försöka skapa sig ett meningsfullt sammanhang av sitt liv, att bearbeta den kommande förlusten av livet, att ta avsked, att acceptera slutet.

Att modern teknologisk sjukvård kan utgöra ett hinder för den sjukes bearbetning av sitt livsslut blev uppenbart i mitten av 1900-talet. Som en motreaktion uppkom hospicerörelsen med Cecily Sanders som föregångare. Syftet med hospicevården var att göra patientens sista tid så meningsfull som möjligt. Att ge patienten tillfälle att tillämpa ars moriende.


Per Henrik Ling, gymnastikens fader. /Wikimedia commons.

…..Rehabilitering….

Idé om en ”ny människa” – många läkare kom att sympatisera med frisksportrörelsen och ordinerade dess metoder

Ansatser till medicinsk rehabilitering kan spåras långt tillbaka i historien. Gamla kinesiska, grekiska och romerska skrifter, som rekommenderar gymnastik och kroppsövningar för att återvinna hälsa och styrka, har påträffats. Det finns också enstaka europeiska skrifter från tiden efter 1500 om gymnastik som behandling.

”Den svenska gymnastikens fader”, Per Henrik Ling (1776-1839) grundade 1813 Gymnastiska centralinstitutet för att utbilda gymnastik­lärare och sjuk­gymnaster.

Ling tänkte inte bara på att förbättra styrka och rörelseförmåga. Han tänkte sig att den sjuka eller disharmoniska människans kemiska och mekaniska system hamnat i obalans och att gymnastik kunde vara ett medel för att återställa balansen.

Rörelseövningarna skulle påverka blodflöde och nervimpulser i önskade riktningar. Lings medarbetare och efterträdare Lars Branting utarbetade ett system av rörelser för olika kroppsdelar i olika ställningar.

Kring sekelskiftet 1900 var föreställningen om en hotande degeneration av befolkningen stark. En motkraft skulle vara ett nytt levnadssätt som gjorde människan mer sund och stark.

En frisksportrörelse innefattande friluftsliv, regelbunden träning, hälsosam diet och hygien byggdes upp. Företrädarna tänkte sig att ”en ny människa” skulle kunna skapas. Många läkare sympatiserade med frisksportrörelsen och ordinerade dess metoder.


William Cullen (1710-1790).

…..Neurologi….

Så tänkte de som upptäckte ”ett system av reflexer”

Edingburgprofessorn Robert Whytt (1714-1766) var den som visade att den lokala muskel­­reflexen genereras i ryggmärgen. Han demonstrerade också att pupill­reflexen kunde undertryckas genom kompression av den optiska nerven på hjärnans undersida och att reaktioner som rodnad, mjölkutsöndring, svettning med mer utlöstes av reflexer.

Hans slutsats var att nervsystemet styr många av kroppens funktioner.

Whytts efterträdare William Cullen (1710-1790) fortsatte i Whytts spår. Enligt Cullen var det ”hjärnenergi” som uppehöll livet och att den strömmar ut till kroppens genom nerverna.

Den levande kroppen exciterades ständigt både utifrån och inifrån sig själv. Vid lagom avvägd excitation råder hälsa.  Avvikelse i stimuli åt det ena eller det andra hållet medför obalans och därmed sjukdom.

En av hans slutsatser var att kroppens olika delar är representerade i hjärnans bark.

John Huglings Jackson (1835-1911) är känd för sina epilepsistudier. Han visade att skador i specifika delar av hjärnan gav upphov till olika typer av epilepsianfall. En av hans slutsatser var att kroppens olika delar är representerade i hjärnans bark.

Varje kroppsdel har sina specifika nervceller och att dessa är placerade i en bestämd inbördes ordning i ett avsnitt av hjärnbarken. Detta gäller både sinnesupplevelserna och de motoriska systemen. Jackson kallade detta ”somatotop organisation”.

Denna organisation blev principen för diagnostik av skador i hjärnan och nervsystemet. Den innebär att läkaren systematiskt går igenom patientens olika neurologiska funktioner. Om en viss funktion är avvikande kan den kunnige läkaren lokalisera skadan inom nervsystemet.

Källor:
* Roy Porters ”The Greatest Benefit to Mankind. Norton & Company, New York 1997. ISBN 0-393-31980-6.
* York, George K. Steinberg, David A. An Introduction to the Life and Work of John Hughlings Jackson. Cambridge Journals, Medical History, Suppl 2007;(26):3-34.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2021-01

Prenumerera