Följ med på vår sista resa tillbaka i tiden
Nyheter
Det här är vårt sista avsnitt i våra uppskattade resor tillbaka i tiden inom specialiteternas värld av vår ciceron läkaren Stig Andersson från Säffle, disputerad i medicinsk vetenskap och flitig skribent och författare av boken ”En kamp för livet: Sjukvårdens utveckling från medeltid till nutid”. Vi tackar honom för resan som bjudit på många spännande insikter.
Artikeln ingår i temat Specialistbristen – hur ser det ut idag?…Obstetrik och gynekologi…
Barnsängsfeber var ett stort problem före antiseptikens epok. Åren 1820 – 1841 angavs dödligheten i genomsnitt till 4,4 procent på Allmänna barnbördshuset i Stockholm. Vid hemförlossningar noterades en dödlighet i feber på 0,51 procent. På barnbördshuset utbildades barnmorskor och läkare. De skulle följa förlossningarna med upprepade vaginala undersökningar.
Ignas Semmelweis (1818-1865) har berömmelsen som barnsängsfeberns besegrare. Detta stämmer bara delvis. Redan 1775 påvisade den skotske läkaren Alexander Gordon att sjukdomen var smittsam och att den överfördes av barnmorskor och läkare. Han observerade också ett samband mellan barnsängsfeber och rosfeber (erysipelas). Gordons rapport väckte kollegornas ilska och han tvingades lämna Aberdeen.
Nya rapporter med samma innebörd utkom i mitten av 1840-talet både i USA och i England. Även dessa väckte motstånd. Semmelweis gjorde sin upptäckt 1847 men lyckades inte publicera den förrän 1861. Han ansåg att likpartiklar orsakade sjukdomen.
År 1867 publicerade kirurgen Joseph Lister sina resultat av antiseptik vid kirurgi. Snart spred sig antiseptiken också till förlossningsvården. Till Sverige kom den 1878 och slog först igenom i Stockholm. Där sjönk dödligheten i barnsängsfeber från 0,5 procent åren 1876 – 1889 till 0,1 procent åren 1896 – 1900.
Den som löste problemet med barnsängsfebers orsak var Louis Pasteur (1822-1896). Vid möten på Paris’ Medicinska akademi våren 1879 visade han att såväl barnsängsfeber som sårfeber orsakas av de bakterier som senare fått namnet streptokocker.
Källa: Lindberg BS. Barnsängsfeber – en ändlös följd av tragedier. Svensk medicinhistorisk tidskrift 2017;21:23-41.
…Klinisk patologi…
”Fyrsaftsläran” levde länge trots att den motbevisats
Under tusentals år hade läkarna utgått från humoralpatologin, ”fyrsaftsläran”. Enligt den uppkom sjukdom då de fyra kroppsvätskorna förlorade sin inbördes balans.
Galenos (129-199) övertog och utvecklade läran från tidigare traditioner. Den överfördes till medeltidens europeiska läkare via skrifter av Bysantinska rikets och det muslimska kalifatets läkare.
William Harveys avhandling om hjärtat De Motu Cordis et Sanguinis, 1628 sänkte humoralpatologins trovärdighet och efterföjdes av fler kritiker.
Giovanni Battista Mogagnis (1682-1771) Om sjukdomars säten och orsaker påvisade genom anatomin blev det avgörande grundskottet. Morgagni påvisade att sjukdomar har sina säten i kroppens organ. Effekter kunde ses i olika delar av organismen och de orsakade också den sjukes symtom. Morgagnis lära gick inte att förena med humoralpatologin. Traditionen var dock stark. Det dröjde lång tid innan vätskeläran var ute.
En viktig uppföljare var Francois Xavier Bichat (1771-1802). Han undersökte organen och konstaterade att alla organ var sammansatta av vävnader. Bichats sjukdomslära utgick från vävnaderna. Hans bok Allmän anatomi tillämpad på fysiologin och medicinen utkom samma år som han – alltför ung – avled.
Drygt 50 år senare gav Rudolf Virchow (1821-1902) ut Die Cellularpathologie som kan sägas inleda den moderna kliniska patologin.
Vidare läsning: Virchows Archiv 2010;457:3-10.
doi: https://doi.org/10.1007/s00428-010-0934-4
…Hematologi…
1 500 år av åderlåtning på blodigt allvar innan utvecklingen av mikroskop tog fart
Blodet har alltid varit föremål för läkekonstens intresse. Åderlåtning var under mer än 1 500 år den västerländska medicinens viktigaste behandlingsmetod. När fyrsaftsläran trängdes tillbaka inriktades intresset på blodets sammansättning.
Studiet av blod var beroende av mikroskop. Den mest kända av de tidiga mikroskopisterna, hantverkaren Antony Leeuwenhoek (1632-1723) upptäckte de röda blodkropparna. Men det var först när mikroskopisterna fick tillgång till de akromatiska linserna som de färglösa blodkropparna, leucocyterna, kunde identifieras.
Paul Ehrlich (1854-1915) var expert på att färga vävnadsprover. Han fastställde sex varianter av leucocyter och att de med granula hade ursprung i benmärgen. Granskning av leucocyter visade sig ha betydelse för diagnos av infektioner och medförde att ett antal blodsjukdomar upptäcktes.
Chloros var en sjukdom med svaghet och grönaktig blekhet som mest drabbade unga kvinnor. Vid skolundersökningar på 1880-talet sågs den hos många flickor.
Vid den tiden hade hemoglobinet identifierats i de röda blodkropparna och det visade sig att järn ingick i ämnet. Snart kunde halten hemoglobin mätas i blodet. Nu stod det klart att chloros i många fall kunde förklaras av brist på järn. Långt tidigare hade den franske läkaren Jean-Pierre Blaud (1774-1858) börjat använda tabletter med järnsulfat som läkemedel. Blauds behandling återkom i början av 1900-talet, nu med vetenskapliga belägg.
…Öron-näs- och halssjukdomar…
Teckenspråk för döva inte tillåtet i svenska skolor före 1981
En medfödd eller tidigt förvärvad dövhet får stumhet som följd. Infektioner i mellanörat som inte fått effektiv behandling kan i vissa fall leda till dövhet. Har barnet då inte skaffat sig ett utvecklat tal, kan det förlora det tal de hade.
Döva människor har alltid funnits. Ofta diskriminerades de och betraktades som mindre begåvade.
De döva lärde sig att kommunicera med visuella tecken, något som med tiden utvecklades. En viktig person för teckenspråket var Charles Michel e I Epee. Han utformade ett språk bestående av en kombination av mim och tecken och med fullständig grammatik. Det blev en visuell motsvarighet till det talade språket.
Pär Aron Berg startade dövundervisning i Sverige 1808 och han utvecklade också ett svenskt teckenspråk. Han startade inte från noll. Det finns dokumentation på teckenspråk i Sverige åtminstone från 1759.
År 1817 öppnade Berg ”Institutet för dövstumma och blinda” på Djurgården i Stockholm, senare kallat Manillaskolan. Den följdes under 1800-talets senare del av över 20 liknande institut.
I Värmland fann man vid inventering 276 dövstumma personer. Landstinget startade 1874 ett eget institut för dem. Där skulle de uppfostras till ”goda, sedliga och nyttiga samhällsmedlemmar”. Sannolikt fick de lära sig teckenspråk. Institutet klarade inte ekonomin. Efter några år fick de döva flytta till andra institut.
I Sverige blev teckenspråk erkänt som dövas modersmål först 1981. Tidigare var språket inte tillåtet i skolor och döva fick kämpa med läppavläsning och talträning. Myndigheterna ansåg att teckenspråk inte var ett fullvärdigt språk.
I statens offentliga utredning från 1955, ”Det döva barnets språk- och talutveckling”, kan man läsa: “Teckenspråket skiljer sig från de hörandes tal genom stora avvikelser i syntaktisk struktur, varför det utövar ett starkt hämmande inflytande, när barnet skall lära sig tala”.
Men 1981 kom en ändring. Sen den 1 juli 2009 är svenskt teckenspråk skyddat av språklagen. Lagen ger staten, landstingen och kommunerna ett särskilt ansvar att skydda och arbeta för teckenspråk.
Uppgifter hämtade från:
”De dövas historia”, Sveriges dövas riksförbund
https://sdr.org/item/339-vilka-skolor-for-dova-finns-det-i-sverige/De%20dövas_historia.pdf
Wikipedia Manillaskolan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Manillaskolan
Min bok: En kamp för livet.
