Följ med på vår näst sista resa tillbaka i tiden

Det här är vårt näst sista avsnitt i våra uppskattade resor tillbaka i tiden inom specialiteternas värld av vår ciceron läkaren Stig Andersson från Säffle, disputerad i medicinsk vetenskap och flitig skribent och författare av boken ”En kamp för livet: Sjukvårdens utveckling från medeltid till nutid”. Den här gången tar han bland annat med oss till tider där dåtidens mest framstående läkare blev morfinister och drogmissbrukare i ambitionen att rädda patienter från smärta.
Artikeln ingår i temat Specialistbristen – hur ser det ut idag?…Beroendemedicin…
Smärtlindringens pionjär blev själv drogmissbrukare
Dödligheten var mycket hög bland soldaterna i Amerikanska inbördeskriget 1861–65. Vid vård och kirurgiska ingrepp var smärtlindringen otillräcklig.
På 1820-talet hade apotekarna lärt sig att renframställa morfin ur opium. Något senare utvecklades den ”subdermala” nålen. Med den kunde morfin injiceras direkt i blodet.
En stor mängd soldater erhöll smärtbehandling med opium, många fick även morfininjektioner. Läkarna förstod inte risken för tillvänjning. Soldaterna upptäckte att opium skyddade mot krigets rädsla och skräck. Användningen blev stor och många soldater utvecklade beroende. Det kom att kallas ”soldier’s disease”.
Efter inbördeskriget växte antalet opium- och morfinberoende personer starkt i USA. Inte minst uppkom beroende inom läkarkåren. Landets problem med opiat- och morfinmissbruk har därefter fortsatt.

William Halsted (1852-1922) var under sin tid USA:s ledande kirurg. Han utvecklade kirurgin på många olika sätt. 1884 läste Halsted en rapport om kokain som ytanestesi vid ögonkirurgi. Tillsammans med kollegor testade han kokainets egenskaper och visade att det var ett effektivt lokalbedövningsmedel.
Halsted prövade själv drogen som injektion och utvecklade snabbt ett beroende. Flera av hans kollegor drabbades av samma öde. Försök med avvänjning ledde till att Halsted i stället blev morfinist. Även om han blev känd som en dubbelnatur lyckades han fortsätta sin karriär på ett framgångsrikt sätt. För de flesta av hans kollegor gick det sämre.
Källor: Andersson S. Amerikanska inbördeskriget gav uppsving för sjukvården. Läkartidningen 2014;111:1015-1017. William Stuwart Halsted. https://en.wikipedia.org/wiki/William_Stewart_Halsted
…Radiologi…
Screening av en kvarts miljon värmlänningar i jakten på tuberkulos fann en lång rad andra allvarliga sjukdomar
Röntgen var ett viktigt redskap i kampen mot tuberkulos. Skärmbildstekniken uppfanns i slutet på 1930-talet och stora screeningstudier med skärmbild genomfördes i Sverige framför allt under 1950-talet.
Vid undersökningen genomlystes lungorna med röntgen så att en bild uppkom på en fluorescerande skärm. Denna bild fotograferades med en vanlig kamera. Stråldosen var liten, processen gick fort och arbetet krävde endast kort utbildning. Tekniken lämpade sig väl för massundersökningar och apparatur installerades i bussar som flyttades från ort till ort.
Vid en skärmbildsundersökning i Värmland 1953 – 55 togs bilder på 248 788 personer, vilket motsvarar 93,3 procent av befolkningen. Kostnaden delades mellan landstinget och länets kommuner. 210 säkra och 630 osäkra fall av tuberkulos upptäcktes. Man hittade också 8 200 fall som behövde följas upp. Dessutom påträffades andra sjukdomar: 740 fall av hjärt-kärlsjukdom, 115 fall av lungtumör, samt 150 fall av sarkoidos.
Fynden av tuberkulos var relativt få, men vid den här tiden hade tuberkulosen trängts tillbaka, bland annat beroende på omfattande BCG-vaccinering sedan början av 1940-talet och på att effektiva tuberkulosantibiotika kommit i bruk omkring 1950.
Källa: Förste provinsialläkarens i Värmland årsrapporter.
…Endokrinologi…
Så blev diabetes en behandlingsbar sjukdom
Läkare i de antika kulturerna i Indien, Kina och Orienten kände till en dödlig sjukdom med riklig och honungssmakande urin, stor törst, hunger och viktförlust. På 1700-talet upptäcktes att urinens socker hade samband med sockernivån i blodet. Kroppen var tydligen ur stånd att förbränna socker. Utifrån detta försökte läkarna behandla patienterna med sockerfattig diet.
Under 1800-talet diskuterades ursprunget till diabetes mellitus. Både pancreas och levern hade starka förespråkare. 1869 upptäckte Berlinstudenten Paul Langerhans att små avvikande cellgrupper fanns spridda i pancreas, men deras betydelse var en gåta.
1889 avlägsnade Oskar Minkowski och Joseph von Mering pancreas hos en hund. Djuret utvecklade diabetes och visade sig ur stånd att metabolisera fett och proteiner.

Under 1890-talet klargjordes att pancreas hade två funktioner: en för matsmältningen via extern sekretion ut i tarmen och en för kolhydratmetabolismen via sekretion av ett ämne till blodet. Det senare visades komma från de cellgrupper (”öar”) som Langerhans upptäckt.
Under 1900-talets första år visade Georg Zuelzer att en injektion med pancreasextrakt normaliserade blodsockret hos en diabetisk hund. Det måste finnas en oidentifierad substans i extraktet, ett ”insulin”.
Det avgörande steget togs av Frederick Banting och hans medarbetare Charles Bess, John Macleod och James Collip.
De lyckades renframställa den dittills hypotetiska substansen insulin först från pancreas från hundar, senare från kalvfoster. Ett kinkigt problem var reningen av ämnet som kemisten Collip arbetade med. Januari 1922 skedde den första insulinbehandlingen av en svårt sjuk 14-årig pojke. Blodsocker gick ner men han fick en allergisk reaktion. Efter fortsatt arbete av Collip gavs en andra dos. Nu gick allt väl. Patienten kunde skrivas ut försedd med insulin. Diabetes mellitus hade blivit en behandlingsbar sjukdom.
Källor: Porter Roy. The greatest benefit to mankind. History of diabetes: Wikipedia.org