Följ Angelica och Christofers traineeuppdrag i Tanzania
För andra gången befinner sig kirurgen Angelica Diaz Pannes i Tanzania på uppdrag av hjälporganisationen Skandinaviska läkarbanken. Tillsammans med ST-läkaren Christofer Runegrund kommer hon att blogga för Sjukhusläkarens läsare och berätta om vardagen på NKINGA-sjukhuset.
När Angelica Diaz Pannes fyllde 65 år valde hon att gå i pension – men inte för att sluta jobba.
– Jag gjorde det för att kunna vara lite mer fri och välja när och var jag ska jobba framöver, säger hon.
Just nu befinner hon sig på NKINGA-sjukhuset i Tanzania för att framför allt stötta upp deras nystartade endoskopi-verksamhet. Hit har hon åkt på ett traineeuppdrag i sällskap med ST-läkaren Christofer Runegrund.
– Det kan vara en ganska hård miljö och ibland kännas lite ensamt utan internet och andra bekvämligheter. Men när man är två kan man diskutera olika patientfall och jag tycker det är väldigt roligt att jobba med yngre kirurger, säger hon.
I Sverige har den öppna bukkirurgi till stor del ersatts av laparaskopi och andra mer avancerade metoder – men inte i Tanzania, berättar Angelica Diaz Pannes.
– Här ges tillfälle att introducera en yngre kollega till dessa baskunskaper samtidigt som vi hjälper till på plats. Det blir kunskapsöverföring på högsta nivå för alla inblandade, säger hon.
På NKINGA-sjukhuset arbetar normalt sett fem kirurger. Det finns tillgång till urologer, gynekologer obstetriker och ortopeder.
Angelica Diaz Pannes fick frågan om att komma dit och stötta upp när en av dem behövde gå på en välbehövlig semester, berättar hon när Sjukhusläkaren når henne på en knackig Whatsup-linje.
– Som gästkirurg är man tillgänglig och kan hjälpa till där det behövs. Just nu sitter jag till exempel och väntar på att Christofer ska blir klar med en appendektomi tillsammans med en lokal kirurg. Jag finns tillgänglig för frågor efteråt om det skulle dyka upp några.
En vanlig dag på sjukhuset börjar redan klockan sju på morgonen med möte och bön, berättar Angelica Diaz Pannes vidare.
– Det är ett missionssjukhus som ägs av Pingstkyrkan så därav bönen. Men jag är själv inte med i Pingtskyrkan och det är inget krav som ställs på oss som åker hit heller.
Därefter följer ett nytt möte om de nyinlagda patienterna – följt av den dagliga ronden.
– Detta tar ett par timmar. Därefter följer operationer om man har operationsdag och annars är det mottagning där vi plockar ut de patienter som behöver opereras dagen efter. Patienterna här har lång väg att färdas så de kan inte åka fram och tillbaka mellan besöken.
Vad kan vi förvänta oss att få läsa om på bloggen?
– Förhoppningen är att jag och Christofer ska turas om att uppdatera ett par gånger i veckan fram till den 3 maj när vi åker hem. Det finns mycket att berätta om härifrån. Imorgon väntar till exempel en lång resa ut på landet för att träffa patienter som ska slippa ta sig till sjukhuset. Mycket är annorlunda här jämfört med hemma. Här kämpar man på med nästan obefintliga resurser. Jag tror att det kan bli intressant läsning för kollegorna därhemma. Kanske kan jag inspirera någon på samma sätt som jag själv blev inspirerad av min egen handledare Erik Nilsson när jag åkte till Tanzania för första gången för många år sedan.
