Finska specialister behandlar privatpatienter i sjukhusets lokaler
Under förra året gjordes en utredning som visade att väntetiderna i vården ökat och att det särskilt i glesbygdsregioner fanns stora problem med att uppfylla vårdgarantin.
Den 14 december antog den finska riksdagen en ny lag för att stimulera sjukhusläkare att driva egen verksamhet efter arbetstid i sjukhusets lokaler. Huvudsyftet med reformen är att klara av den gällande vårdgarantin.
– Det finns ett stort intresse. På Universitetssjukhuset i Helsingfors arbetar cirka 2700 läkare, ungefär 60 procent av dem är intresserade att starta privat verksamhet på sjukhuset. En viktig orsak är att de privata läkarstationerna där man har sina privata mottagningar, i allt större utsträckning ägs av utländska investerare. Många upplever att de inte längre har ett lika stort inflytande över sin arbetssituation. Därför söker man ett alternativ till de privata läkarstationerna, säger Lasse Lehtonen, specialistläkare i laboratoriemedicin vid Universitetssjukhuset i Helsingfors.
Positiva reaktioner
I Finland har det länge varit möjligt att ha sin huvudsyssla på sjukhus och sedan en privat praktik som bisyssla utanför sjukhus, antingen en egen mottagning eller på en privat läkarcentral. Den nya lagen har fått många positiva reaktioner. Genom att bilda ett privat bolag kan sjukhus sluta avtal med läkare som önskar driva privat mottagning i sjukhusets lokaler efter arbetstid. Det privata sjukhusbolaget fakturerar för hyra och andra resurser som läkaren behöver för sin verksamhet.
Inte förrän vid nästa årsskifte, den 1 januari 2012, räknar man med att de första privata verksamheterna på sjukhus ska starta. Lagen antogs som en tidsbegränsad bestämmelse till och med april 2104. Man ser reformen som en försöksverksamhet som först ska utvärderas.
Nygammal möjlighet
Men egentligen är det en ”nygammal” möjlighet. Även tidigare kunde exempelvis en läkare på ett regionsjukhus praktisera privat i sjukhusets lokaler, men den möjligheten förbjöds i början på 1990-talet då man reformerade hälso- och sjukvården i Finland.
– Det är väldigt vanligt att man som sjukhusläkare arbetar som privatpraktiker, mer än hälften av läkarna på Universitetssjukhuset i Helsingfors arbetar privat. De populäraste mottagningarna är inom ögon, gynekologi, öron-näsa-hals och vissa kirurgiska specialiteter som ortopedi och plastikkirurgi. Dessa specialiteter kan ta hand om patienterna minsta lika bra som mottagningarna på sjukhus, säger Hans Ramsay, överläkare vid kliniken för öron- näs och halssjukdomar vid Universitetssjukhuset i Helsingfors.
Det finns olika varianter för hur mycket man förbinder sig att arbeta på sjukhuset. Vissa är heltidsanställda och extraknäcker privat på sin fritid. Andra har 20 eller 50 procents anställning på sjukhus och arbetar övrig tid på sin privatpraktik.
Egen verksamhet varje tisdageftermiddag
Sedan 30 år har Hans Ramsay en privat öron-näsa-halsmottagning på en läkarstation som ligger cirka tre kilometer från sjukhuset. Varje tisdag eftermiddag klockan 16.00 lämnar han sjukhuset för att arbeta ett par timmar på sin mottagning. Sin huvudsyssla har han dock på universitetssjukhuset där han är heltidsanställd.
– Förutom att kunna tjäna lite extra, vill jag ge patienterna möjlighet att kunna välja den specialistläkare som de vill gå till. Den möjligheten finns inte på sjukhuset, säger Hans Ramsay.
Det finns några få specialistläkare som har mottagning varje kväll efter ordinarie arbetstid, men de är få, menar Hans Ramsay.
Av 17 000 yrkesverksamma läkare i Finland arbetar cirka 1 900 heltid som privatläkare. Cirka 5 000 specialistläkare arbetar dels på sjukhus, dels privat. Men det rör sig om förhållandevis få timmar; arbetstiden i privat verksamhet är i medeltal cirka fem timmar i veckan.
Begränsa bisysslor – då blir det revolution
Att som i Sverige begränsa möjligheten till bisyssla i lag, skulle starta en mindre revolution i Finland, tror Hans Ramsay.
– Dessutom skulle sannolikt vårt sjukvårdssystem rasa ihop eftersom privatverksamheten utgör en så stor andel. Den här effektiviteten som vi får genom att ta tillvara två system, skulle gå förlorad.
Men uppstår inte lojalitetsproblem när läkare arbetar dels privat, dels i offentlig sektor?
– Visst, det finns en sådan risk att man utnyttjar sin sjukhustjänst och skriver remisser till sin privata läkarmottagning. Men jag skulle vilja påstå att det är ett mindre problem, jag har hittills inte hört att någon blivit dömd för att ha missbrukat systemet, säger Hans Ramsay.
Inget remisskrav men högre avgift
Patienter i Finland kan söka till privata specialistläkare utan remiss. Men de får bära en del av kostnaden själva. Genom Folkpensionsanstalten får patienterna tillbaka en del av kostnaden för besök hos privatläkare. Ersättningarna baseras på en särskild grundtaxa.
– Det finns inga regler för hur mycket man får ta betalt. Det varierar mellan 50 och 150 euro, beroende på vilken specialist man går till och hur populär han eller hon är. Hos en öronläkare kan det kosta mellan 60 till 70 euro, men om du går till en neurolog eller ögonläkare som gör mer avancerade undersökningar kan det kosta över 100 euro, säger Hans Ramsay.
Patienterna får tillbaka cirka 60 procent av den taxa som Folkpensionsanstalten fastställt.
– Men trots att de fasta kostnaderna har stigit har nivån på taxorna inte ökat de senaste åren. Så patienterna får betala en ganska stor andel av kostnaden för privat vård, säger Hans Ramsay.
Krångligt
Finland har ett krångligt finansieringssystem, menar han.
– Sjukhusverksamheten och hälsocentralerna finansieras av kommunerna, privatläkarverksamheten finansieras av Folkpensionsanstalten och av patientavgifter. Sedan finansieras en del av privata försäkringsbolag. Vi har många olika finansieringskanaler som gör att man flyttar kostnader mellan olika instanser.
I Finland diskuterar man nu en modell som liknar den Sverige har med landsting. Diskussionen kommer säkert att bli ett tema inför nästa riksdagsval, säger Hans Ramsay.
Fakta: Så fungerar hälso- och sjukvården i Finland:
Precis som övriga skandinaviska länder har Finland offentlig sjukvård, men jämfört med andra EU-länder lägger Finland mindre pengar på sjukvården.
Finland är indelat i flera hundra kommuner som har ansvaret för hälso- och sjukvård. Primärvården omfattas av hälsocentraler och bygger på ett husläkarsystem. Väldigt få av kommunerna har dock råd att erbjuda de sjukvårdstjänster som lagen kräver; få kommuner har råd med ett eget sjukhus och hälsocentraler tvingas stänga på grund av bristen på pengar. Enskilda kommuner kan gå samman med andra för att samverka kring hälso- och sjukvårdstjänster. Finland har en myriad av sjukvårdsdistrikt (21) som omfattar flera kommuner.
Endast de invånare som är registrerade i distriktet tillåts använda sjukvårdstjänsterna där. Vid akuta situationer har man rätt till akutsjukvård, men direkt efter utskrivning måste personen förflyttas till sitt eget sjukvårdsdistrikt, även om det ligger 80 mil från sjukhuset.
En vanlig kritik som framförs mot det finska hälso- och sjukvårdssystemet är att det är ojämlikt; tillgänglighet och kvalitet anses variera beroende på var man bor, betalningsförmåga och vem som tillhandahåller vården. En allmän uppfattning är också att den som anlitar offentliga tjänster inte får lika bra vård som de som uppsöker privat vård.
