KUNSKAPSSTYRNINGEN

Finns det skäl till självrannsakan?

Mats Bojestig har varit med från början av kunskapsstyrningen och är ordförande för styrgruppen. Han tycker att systemet har presterat väl hittills.

Artikeln ingår i temat Kunskapsstyrningen

Mats Bojestig är sedan 2006 hälso- och sjukvårdsdirektör i Region Jönköpings län, samt ordförande för styrgruppen för SKS, Nationellt system för kunskapsstyrning hälso- och sjukvård. Han har varit med sedan början av kunskapsstyrningen.

Många som sjukhusläkaren har pratat med tycker att det finns goda intentioner och mål med kunskapsstyrningen, men att det är en byråkratisk och resursslukande koloss som inte är förankrad på vårdgolvet eller vetenskapligt utvärderat. Hur ser du på den kritiken? 

– Kunskapsstyrningssystemet och kunskapsstyrningsorganisationen är uppbyggd under lång tid. Landets regioner och flera myndigheter har beslutat sig för att bygga en struktur som ger en mer kunskapsbaserad, jämlik och resurseffektiv vård av hög kvalitet.

– I exempelvis Västra Götalandsregionen finns det över 500 hjärtriktlinjer.
Strategin i kunskapsstyrningen utgår från att det är bättre att 21 regioner samarbetar och samordnar sitt arbete kring kunskapsstöd, datainsamling och uppföljning, än att varje region gör ett eget arbete var för sig.

– När det gäller invändningen att det är ett resurskrävande och kostnadsdrivande system, så görs det mycket idag i vården utan närmare analys. Vi har stora skillnader i vården. Ta exempelvis höftoperationer. Varför utför Region Värmland 70 procent fler höftoperationer än Västra Götalandsregionen? Det handlar knappast om resurser.

Mats Bojestig.

Vissa menar att kunskapsstyrningen kan liknas vid ett tåg som rullar och att rälsen byggs under tiden. Hade det inte varit bättre att först vetenskapliga utvärdera systemet och se till att rälsen var på plats innan kunskapsstyrningen började rulla? 

– Jag tycker inte att det har gått för fort. En hel del brister har ändrats och justerats sedan starten och vi lär oss massor längs vägen. Vi har nu ett stort fokus på det stora implementeringsarbetet som pågår ute i regionerna. Här behöver vi hitta fungerande och effektiva sätt som stödjer det arbetet.

Det finns en het debatt om bristen på horisontella prioriteringar och risken för undanträngningseffekter. Vem ansvarar för att horisontella prioriteringar görs så att vården ges på lika villkor och att den som har störst behov får vård först? 

– Det är svårt och komplext. Vi har tillsatt en grupp från kunskapsstyrningen som tillsammans med Prioriteringscentrum vid Linköpings universitet och några myndigheter ska ha fokus på just horisontella prioriteringar. Men samtidigt, när det gäller vårdförloppen så är det viktigt att se kunskapsstöden som ett underlag och stöd och inte som direktiv. Det är syvende och sista den ansvarige och behandlande läkaren som ska se till att stödet eller stöden anpassas till patientens behov.

Svenska Läkaresällskapet, SLS, har i två rapporter granskat kunskapsstyrningen och riktar vass kritik mot att man börjat i fel ände och att funnits ett svagt intresse från kunskapsstyrningen att ha en dialog med specialitetsföreninganar. Finns det skäl till självrannsakan tycker du? 

– Vi hade tidigt möte med såväl dåvarande ordförande för SLS, men också med ledningen för Sjukhusläkarna. Vi har varit måna om att ta del av åsikter och synpunkter. Det finns föreningar där samarbetet kan bli bättre, men över lag tycker jag att vi har en god kommunikation med föreningarna.

Det finns enligt kritikerna fortfarande en stor okunskap om kunskapsstyrningens syfte, mål och organisation ute i hälso- och sjukvården. Vissa menar att legitimiteten är låg och att risken är stor att kunskapsstyrningen inte kommer att kunna uppnå sina mål. Ser du en sådan risk? 

– Det tar tid att etablera ett omfattande system som ska verka på flera nivåer. De kommande fem åren ska vi fokusera på att öka kännedomen om systemet och leverera stöd som gör skillnad i vården och som regionerna har nytta av. Det kommer att ta några år innan systemet slår igenom fullt ut. Man måste se kunskapsstyrningen som en process och utvecklingsresa där vi ständigt lär av varandra.

En stark invändning är att det inte finns någon myndighet som är huvudman för kunskapsstyrningen. Hur säkerställer kunskapsstyrningen att implementering, uppföljning och utvärdering inte blir ett fritt valt arbete i regionerna? 

– Bakom systemet står regionerna som har bestämt att de vill ta ett gemensamt ansvar för att göra en bra vård ännu bättre, och att alltid använda bästa tillgängliga kunskap.

– Jag ser inte att det skulle finnas en fördel med att en myndighet blir huvudman för kunskapsstyrningen. Regionerna i samverkan har ett partnerskap med flera myndigheter som Socialstyrelsen, SBU, Läkemedelsverket, TLV, Folkhälsomyndigheten och E-hälsomyndigheten. Vi har också IVO som genom tillsyn och tillståndsprövning ska bidra till en vård och omsorg som är säker, har god kvalitet och bedrivs i enlighet med lagar och andra föreskrifter.

Hur ska trovärdiga data samlas in? I dag finns ”Öppna jämförelser” och ”Väntetider i vården” som kritiker menar levererar vilseledande data som politiker och tjänstemän inte bör använda i sitt beslutsfattande. 

– Det är en jättestor och komplicerad fråga. Vi har nationella kvalitetsregister som är en viktig källa till datainsamling. Men vi behöver utveckla och stärka samarbetet mellan registret och de nationella programområdena. Detsamma gäller Tillgänglighetsdatabasen som regionerna ansvarar för. Vår samverkansgrupp för data och analys leder detta arbete. Inom kunskapsstyrningen har vi också en ny expertgrupp som heter strukturerad vårdinformation och som arbetar med hur vi ska kunna hämta data direkt från våra vårdinformationssystem. Det pågår också flera statliga utredningar som arbetar med förslag för att komma till rätta med bristerna inom detta område.

Slutligen, om det gick att backa bandet är det något som borde har gjorts annorlunda tycker du? 

– Jag tycker att det är mer meningsfullt att blicka framåt och utveckla arbetssätt för att klara implementeringen och nå kunskapsstyrningens mål.

– Förhoppningen är också att de nya IT-systemen ska hjälpa oss att nå ut med kunskapsstöden och se till att vi får tillgång till likartade data i regionerna. Den processen har gått långsamt, men det finns numera ett nära och långtgående samarbete med myndigheter, inte minst E-hälsomyndigheten. Jag tycker trots allt att kunskapsstyrningssystemet över lag har presterat väl under de fem år som gått.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Sjukhusläkaren

Nyheter, debatter & reportage från sjukhusvärlden

Prenumerera