Finland på väg mot landskapsmodell för vården
Nyheter
Det är inte bara i Sverige man ser över regionbildningen. Finland – som hittills saknat den politiska region- eller landstingsnivån – rör sig nu mot en modell som påminner mer om den svenska. 18 landskap föreslås ta över ansvaret för social- hälso- och sjukvård, men utan regional beskattningsrätt.
Trots att det rör sig om den kanske största förvaltningsreformerna i Finlands historia är intresset rätt tamt. Den som försöker hitta barrikader med demonstranter mot eller för den så kallade SOTE-reformen* lär få leta länge. En långt gående och närmast havererad kommunindelningsreform har föregått den nuvarande reformen och hunnit suga musten och intresset ur många invånare.
– Man kan egentligen säga att det finns ett ovanligt litet motstånd, och det förvånar mig. Men tanke på att kommunindelningsreformen väckte jättestort motstånd. Men det finns en konsensus att något måste hända med vården och landskapsmodellen känns acceptabel bland folk. Sedan finns det en systemtrötthet, där ingen längre orkar vifta med demonstrationsplakaten, säger Siv Sandberg forskare i offentlig förvaltning vid Åbo Akademi.
Reformen har arbetats fram under många års tid, och läget är nu att den borgerliga regeringen (Centern, Samlingspartiet och Sannfinländarna) under Statsminister Sipilä (C), presenterat en politisk linjedragning för reformen. Den bygger i korta ordalag på att 18 landskap bildas som har hand om social- hälso- och sjukvården i landet, istället för som hittills kommunerna. Inga juridiska beslut har ännu fattats, utan det som händer härnäst är att ett utkast till en proposition väntas komma under våren. När den varit ute på remiss väntas den sedan behandlar i riksdagen under hösten. Det starka kommunala självstyre som präglat Finland kommer att ändras radikalt och bland annat därför krävs det omfattande lagändringar.
– Vissa mindre kommuner tycker det är en stor lättnad att bli av med ansvaret för våren. Mindre kommuner tycker det är en okej reform. Men visst finns det en diskrepans med att Åbo, en stad med när 200 000 invånare inte kommer att ha rätt att ordna vård för sina invånare, medan ett landskap som Mellersta Österbotten med 68 000 invånare ska ha den rätten. Så det finns en assymetri i hur det slår ut och det blir en maktförskjutning åt olika håll, till landskapen och till staten, säger Siv Sandberg.
Reformen kommer också öppna upp för större valfrihet för patienterna och för privata alternativ. Modellen som den ser ut i dag har i mångt och mycket hämtats från de svenska landstingen.
– Det är många element som liknar Sverige, med landsting och att det finns en valfrihetsmodell. Men där den svenska modellen fått växa fram organiskt över tid, landar vi här på några år i nästan samma sak, säger Siv Sandberg.
Finansieringsfrågan skiljer sig dock från Sverige. I regeringens linjedragning är det staten som ansvarar för finansieringen av landskapen. Ett långt steg kan tyckas, att gå från kommunalskatten som finansiär av vården till en statlig styrning av ekonomin. Här är det frågan om både politik och ekonomi.
– Där finns det en praktisk och en politisk lösning. Den politiska är att Samlingspartiet inte tycker att det ska finnas fler beskattningsnivåer än nödvändigt. Sedan finns i princip en ambition att enhetliga och spara pengar med reformen. Möjligheterna för landskapen att kunna klara sig med egen skatt skulle också vara väldigt olika, och då skulle man tvingas utveckla en skatteutjämningsmodell. Det blir också lättare att bygga upp ett valfrihetssystem så här.
Frågan om beskattningen kan dock komma att ändras. Regeringen har smugit in möjligheten att återkomma till frågan längre fram.
Reformen, så långt den är utmejslad idag, kommer också sätta sina spår i sjukhusnätet. Finland har fem universitetssjukhus som fortsatt kommer utgör navet för den specialiserade vården, så långt allt väl. Men stötestenen blir hur många fulljourssjukhusen ska vara. I dagsläget föreslås 12 stycken i hela landet, och naturligtvis kommer en dragkamp att uppstå kring vilka dessa ska vara.
– Det kommer ske en koncentration av sjukhusens verksamhet, och det är känsligt för mindre sjukhus, men det hade varit på gång oberoende. Det ligger också i upplägget att man ska använda existerande vårdresurser bättre, och det finns det stora förhoppningar på det, säger Siv Sandberg.
Medan man i Sverige föreslår att minska antalet regioner och landsting från 20 till 6 regioner, föreslås hela 18 regioner i Finland. Ett beslut som snarare är politiskt än praktiskt, tror Siv Sandberg.
– Vårdteknologin talar ju för större enheter. Rationellt sett så har expertgruppen här landat på att 12 landskap skulle vara en vettig lösning. 18 är en politisk siffra som går tillbaka till landskapsindelningen som gjordes 1993 inför EU-inträdet som då var en stor seger för Centern. Alla tänker rationellt att 18 är för många, men en utvärdering ska också göras med jämna mellanrum för att se hur landskapen sköter sitt uppdrag.
Uppdraget för landskapen ser ju också något annorlunda ut jämfört med de svenska regionerna och landstingen.
– Skillnaden med Sverige är ju också att socialvården hamnar under landskapen, och det är en verksamhet som kräver en viss närhet, säger Siv Sandberg.
*SOTE kommer från finskans benämning på social- och hälsovård Sociaalihuolto och Terveyshuolto).
