Efter fem år i etiopiskt fängelse är det svårt för kardiologen Fikru Maru att beskriva vad frihet är. Ännu svårare har det varit att hantera den efterlängtade känslan. Sjukhusläkaren möter honom i huset i Aspudden dagen före hans resa tillbaka till Addis Abeba, för andra gången efter frigivningen.

• 05 november 2018
• 0
• AV: Veronica Lindström

Fikru Maru rör om i en stor gryta med broccoli som hade kunnat mätta ett dussin magar. Han plockar upp en tröja och går vidare in i vardagsrummet. Ber om ursäkt för röran som knappt är noterbar. Tillbaka i köket laddar han perkulatorn med pikant och väldoftande etiopiskt kaffe.

– För mig var det viktigt att åka tillbaka och se till att sjukhuset lever vidare. Några få personer har försökt hindra mig från att verkställa den dröm som jag hade. Jag vill inte att de ska ha nöjet att lyckas, säger han och lämnar kaffekokaren och köket bakom sig.

Vi slår oss ned i de bruna tygsofforna i vardagsrummet. Här blandas modern svensk design med robusta, mörka, och välsvarvade möbler som aldrig skulle tillverkas i Sverige. Bakom det vackra matsalsbordet är tallrikar och servetter uppdukade på ett sidobord. Ikväll ska släkt och vänner säga hej då. Den här gången är Fikru säker på att han kommer hem efter två veckor.

– Om jag inte vetat att jag var trygg hade jag inte åkt dit igen. Jag vet vilka det var som fängslade mig och jag vet av vilken anledning. Jag vet vad de
behövde från mig och varför jag blev släppt. När de förutsättningarna inte finns längre, då känner man sig trygg. Det är en helt ny regering nu.

Regimskiftet och den nya premiärministern Abiye Ahmed som tillträdde i mars i år har enligt Fikru varit en avgörande faktor till hans frigivning.

– Om han inte hade kommit till makten då skulle jag inte ha släppts. Det var han som gjorde det. Han har sagt att de inte ska arrestera folk före undersökning och utan bevis. De ljög ju att de hade fakta i mitt fall, men det hade de inte. Jag tror att det här är hoppfullt för landet och regionen.

Efter fem år i fångenskap ber jag Fikru definiera vad frihet är för honom. Han suckar och landar i ett svar om att det är en stor lättnad varje dag.

– Egentligen, det är svårt för enskilda människor att uppskatta vad frihet är om man inte själv varit frihetsberövad, säger han och fortsätter:

– Jag har fortfarande inte känt den där fulla friheten. Om jag jämför det jag känner nu med det jag kände i fängelset, det går inte att sätta något värde eller något pris på det.
Livet i Kilinto-fängelset beskriver Fikru med rutiner och begränsningar.

– Du kan bara tänka dig att inte kunna röra sig mer än på ett begränsat område. Du kan inte krama dina släktingar eller barn och barnbarn, och du kan inte säga vad du vill eller göra vad du vill. Till och med böcker censurerades.

Fängelsehusets fysiska väggar blev sakta men säkert mentala hinder som
etsade sig fast inombords.

– Att fråga om jag får gå på toa, eller vänta på att någon ska säga till dig vad ska göra, det blev ett vanligt tillstånd. Det går inte att vända det på en dag eller en vecka, det är en process. Och jag tror inte att spåren av fängelselivet är borta för mig.

På vilket sätt har fängelselivet gjort sig påmind sedan du blev frigiven?

– Jag fick fråga min fru och mina barn ”får jag gå på toa nu, får jag göra det?” svarar han och fortsätter:

– Att vara frihetsberövad är inte bara att sitta i ett rum, det är att inte vara sig själv. Vad som är onormalt när man är fri blir helt normalt när man är fängslad, och vad som är normalt i fängelset blir onormalt när man kommer ut.

Det är hemskt. Men, vi människor är konstiga djur som kan anpassa oss till vad som helst.

När Fikru efter några månader i fängelset förstod att hans tid där skulle
bli långvarig hittade han ett sätt att överleva genom att skriva ett dag- vecko- och månadsschema. Han skrev dagboksanteckningar, påbörjade en självbiografi, och läste nästan 300 böcker under sin tid i fängelset.

– Jag utbildade mig själv och fördrev tiden med det. Visst det är hemskt att ligga bland 130 fångar i samma rum, tre toaletter och två duschar och ibland försvinner vattnet och det blir bajs överallt, säger Fikru och suckar.

– Det är hemskt. Men, vi människor är konstiga djur som kan anpassa oss till vad som helst.

Yrkesrollen som läkare kom att utmana Fikru på flera sätt när med- fångarna bad råd om symptom eller mediciner. Men att följa läkarinstinkten fullt ut krävde vaksamhet.

– Jag var väldigt försiktig med att inte ha något vittne när jag gav råd till någon annan. För om jag hade gett råd och den personen använt något annat då kunde jag ha blivit anklagad. Så jag var väldigt, väldigt försiktig.

Trots försiktigheten gav läkarrollen en större mening i fängelselivets tillvaro.

– Det gav mig glädje att vara läkare där och kunna hjälpa. Jag försökte använda min kunskap och jag fick stor respekt.

Det ringer på ytterdörren till huset i Aspudden. Fikru ställer sig hastigt upp och skyndar ut i hallen. Han öppnar dörren och omfamnar den unga kvinnan som kliver in.

– Förutom premiärministern… Här kommer hon som är den verkliga orsaken till att jag blev fri, säger Fikru med ett hjärtligt skratt när han sätter sig i soffan igen.

Dottern Emy Maru rör sig naturligt i sitt barndomshem. Hon har precis arbetat sista dagen på Karolinska i Huddinge och nu väntar knappt fem veckor innan mammamagen blir till tvillingbarn.

– Har du ätit? Frågar Emy sin pappa och vänder sig sedan till mig:

– Han är jättedålig på att äta. Under fjorton månader befann sig Emy på plats i Addis Abeba och varje dag tog hon med sig mat till sin pappa i fängelset. Samma driv finns än idag hemma i Sverige. Hon berättar att han efter frigivningen varit överraskande väl- fungerande, men att spåren av fängelse- tiden gör sig mer eller mindre påminda.

– Du sover ju inte helt rätt och du har ju lite ångest och panik till och från. Det har minskat väldigt mycket nu men i början bad han om lov att få gå på toa, det satt kvar det här att be om lov, säger Emy samtidigt som hon hjälper Fikru att ställa fram maten hon tagit med åt honom.

Fikru håller med sin dotter, dåliga matrutiner är en märkbar konsekvens av fängelsetiden. Frihet är en svår utmaning.

– Där hade man en tid att passa. Nu glömmer jag frukost eftersom jag sätter mig med något annat, det är ingen som säger något. Man kan gå ut och äta när man vill – det är därför man glömmer det. Om du inte använder friheten rätt kan den skada dig själv, säger Fikru och tar ytterligare en tugga av laxbiten som Emy serverat.

Jag blir lättirriterad nu när folk – kanske inte ljuger – men inte säger sanningen, då blir jag väldigt, väldigt irriterad.

Ett annat spår av fängelsetiden är att lögn fått en annan betydelse. Under familjemiddagar har Fikru haft svårt att hantera diskussioner med lösryckta påståenden. Argument ska beläggas med fakta.

– Jag blir lättirriterad nu när folk – kanske inte ljuger – men inte säger sanningen, då blir jag väldigt, väldigt irriterad, säger Fikru och förklarar bakgrunden:

– Jag har suttit fem år falskt anklagad på grund av att någon hittat på. Det är inte bara jag, det var jätte- många som blev torterade och de satt där i åratal på falska grunder. För mig att någon ljuger eller inte säger sanningen, det är inte acceptabelt, säger han och skakar på huvudet för att betona.

När Fikru befann sig fängslad fick Emys roll som dotter stå tillbaka för hennes medicinska kompetens. Hon berättar att hon kände sig väldigt mycket som läkare och väldigt lite som dotter när han låg på sjukhuset och behandlades för kollapsad lunga.

Har du kunnat släppa läkarrollen sedan han blev frigiven?

– Inte helt och hållet för han tar inte så jättebra hand om sig själv. Om inte folk är runt om honom så kan det gå en hel dag utan att han äter, svarar Emy.

Hon har blandade känslor för pappans stundande resa tillbaka till Etiopien.
Den senaste tidens oroligheter i landet har fått henne att tveka, även fast det direkta hotet mot Fikru verkar borta, förklarar hon.

– Men att se honom använda sin frihet till det han vill göra, det är ”priceless”, säger Emy.

Ringsignalen från ytterdörren fort- sätter att gå varm, samtidigt som husets tv-rum fylls med skratt och sorl av familjens vänner och släktingar. Vattnet i broccoligrytan har för längesedan hällts bort av någon annan än Fikru. Under kvällen väntas sista middagen före avresan mot Etiopien. Vid föregå- ende resa blev han kvar i sju veckor istället för två, men den här gången ska han skynda sig tillbaka.

– Nu är det barnbarnen som är det viktigaste för mig och att stödja och finnas där för Emy, det kommer jag göra resten av mitt liv. Hon räddade mig och hon har betytt allt för mig.