• 22 juni 2016
• 1
• AV: Charlotte Ågren

En ny marknad har växt fram för den som vill publicera en vetenskaplig artikel: lurendrejeri-marknaden. Falska och oseriösa tidskrifter tjänar pengar på forskares vilja att publicera sig.

Allt fler oseriösa aktörer tar plats i den vetenskapliga förlagsindustrin, många inom medicin.

– Vi riskerar att anställa, befordra och ge medel till helt fel personer, säger Stefan Eriksson, docent i forskningsetik vid Uppsala Universitet.

Han har fördjupat sig i problemet med falska och oseriösa tidskrifter. Värst i klassen är de som helt sonika plagierar en befintlig tidskrift. De kopierar webbsidan och skapar falska mejladresser. Du kan till exempel få ett meddelande om att din text har blivit godkänd och det är dags att betala in författaravgiften. Mejlet är inte från den riktiga tidskriften utan från en bedragare som har kommit över listan med artiklar som är under granskning.

Andra skapar webbsidor från vilka de bjuder in forskare att publicera sig för en viss summa pengar. När pengarna är inbetalda händer ingenting. Det är ett klassiskt ekonomiskt bedrägeri.

I gråzonen finns tidskrifter som vid en första anblick verkar seriösa, men efter en granskning inte håller tillräckligt hög kvalitet. De kanske inte har fackgranskning (peer review), trots att de säger sig ha det. Eller så erbjuder de en granskning, men en undermålig sådan.

– I mitt ämne, bioetik, börjar jag se välkända kolleger hamna i de här tidskrifterna. Även etablerade forskare blir numera lurade, säger Stefan Eriksson.

Framväxten av open access har gjort det enklare för oseriösa aktörer.

– Det är i grunden positivt att vi delar resultat och data med varandra. Open access-rörelsen startades med ett moraliskt imperativ, men har blivit en kommersiell business, säger Stefan Eriksson.

Man kan avfärda detta etiska problem med att de som blir lurade får skylla sig själva om de är så dumma att de nappar på mejl som dimper ner. Men enligt Stefan Eriksson är det inte så lätt att se om en tidskrift är seriös eller inte. Ibland är det uppenbart, hemsidan kanske är tafflig, men det finns tveksamma fall där en del artiklar är bra, andra inte.

– Några av de här tidskrifterna skickar ideligen meddelande om att jag borde publicera mig. Det sker med robotar. De söker av webbsidor för konferenser eller andra tidskrifters författarlistor och får på så sätt tag på namnen.

Att tidskiften initialt är dålig behöver inte bero på illvilligt uppsåt. Vissa tidskrifter har börjat med dåligt rykte och jobbat sig upp. Två exempel är Hindawi Publishing (http://www.hindawi.com) och Frontiers (http://home.frontiersin.org/).

– De var usla i början och man kunde tro att de var ute efter att fuska, men de fick kritik och blev bättre. Idag anser nog de flesta att både Hindawi och Frontiers är legitima förlag.

Problemet med falska och oseriösa tidskrifter drabbar inte enbart den som publicerar sig. Kan vi inte lita på meritlistor påverkas i slutändan hela fundamentet som vetenskapen vilar på. Varje liten avvikelse från vetenskaplig noggrannhet riskerar ju att undergräva vetenskapens auktoritet. Det är inte heller bra att allt mer tid måste användas till att granska meriter.

– Vi vill inte ha de som är bäst på att ta genvägar utan de som är bra forskare och bidrar till att vetenskapen utvecklas.

I USA finns en bibliotekarie, Jeffrey Beall, som har listat över 8 000 tvivelaktiga tidskrifter på sin blogg. Stefan Eriksson rekommenderar sajten, men önskar att forskarsamhället kunde ta större ansvar så att granskningen av förlagsindustrin inte vilar på enskilda individer.

– Vi borde hålla rent framför egen dörr och göra listor över erkända tidskrifter inom våra ämnen.

En annan åtgärd är att utveckla en mjukvara som kan läsa av publikationslistor och hitta personer som systematiskt engagerar sig i det som Stefan Eriksson kallar ”den mörka sidans publiceringsvärld”.

– De bör inte få meriter för det, snarare tvärtom.