Söktrycket till förenade anställningar är lågt och nästan var femte utlyst anställning de senaste tre åren tillsattes inte. Det visar en rapport från Nationella vårdkompetensrådet. – Om det fortsätter på samma sätt blir det en utarmning av de förenade anställningarna – vilket också blir en utarmning och brist på handledarkompetens för klinisk forskarutbildning och för lärarkraft för läkarutbildningen, säger professor Johan Dabrosin Söderholm, som är en av de som tagit fram rapporten.

• 22 december 2021
• 0
• AV: Anna Sofia Dahl

Under hösten presenterade Nationella vårdkompetensrådet en rapport där man undersökt förenade anställningar som utlysts vid de medicinska fakulteterna under åren 2018-2020. Johan Dabrosin Söderholm, professor och överläkare i kirurgi, är före detta dekan vid Linköpings universitet och har själv en förenad anställning. Han sitter också med i Nationella vårdkompetensrådet och är en av författarna bakom rapporten.

– Under mina år som dekan, och i diskussionerna med mina kolleger under de åren, hade jag en känsla av att det var få sökande. Men att det var så mycket som 20 procent av utlysningarna som inte tillsattes var förvånande. Också att det drabbar alla lärosäten – vi såg ingen skillnad i söktryck eller andel tjänster som inte blev tillsatta, säger han.

Johan Dabrosin Söderholm beskriver förenade anställningar som läkarutbildningens ryggrad, och menar att en dålig återväxt både är oroande och hotar såväl kvaliteten på läkarutbildningen som klinisk forskning och därmed framtidens kompetensförsörjning.

Sjukhusläkarens kartläggning visar att antalet professorer med en förenad anställning kopplad till ett universitetssjukhus i stort sett ligger på samma nivå som för tio år sedan. Det trots en utökning av läkarutbildningen och en allt större befolkning. Johan Dabrosin Söderholm tror att en anledning går att finna i ekonomiska begränsningar, men också i de svårigheter att tillsätta tjänsterna som rapporten visar på.

– Ett stort lärosäte beskrev att man egentligen vill rekrytera en professor, men att man inser att det inte kommer att finnas tillräckligt meriterade personer och därför utlyser ett lektorat istället. Det är också ett tecken att det inte är samma andel professorer nu.

Är det viktigt att det är just professorer som har de förenade anställningarna?

– Man ska se det som olika uppdrag och inom ett kliniskt ämne bör man ha en blandning. En lektorsanställning är ju huvudsakligen en läraranställning och de flesta har ett relativt stort uppdrag i grundutbildningen. För professorer är ofta utbildningsdelen forskarhandledning och undervisning på forskarnivå, säger han och fortsätter:

– Så man behöver professorer för att ha hög akademisk standard på forskning och forskarhandledning. Att bara ha lektorer inom ett ämne fungerar för grundutbildningen, men om man inte har professorer som driver forskningen framåt utarmas utvecklingen av ämnet.

En del av de dekaner som Sjukhusläkaren har intervjuat menar att den tunga belastning som en förenad anställning innebär kan få yngre läkare att tveka. En tanke som delas av Johan Dabrosin Söderholm.

– Man har tre uppdrag och för att räcka till i alla krävs det ofta tre gånger 50 procent snarare än tre gånger 33 procent. Vi behöver ta reda på om det är någon skillnad i hur många som är beredda att ta på sig den stora arbetsbördan och om den nya generationen inte lockas av de här anställningarna. Om det är så behöver man kanske ändra på det, säger han.

Går det att ändra på arbetsbelastningen som en förenad anställning innebär?

– Det går kanske, men det krävs mycket för att hålla sig i forskningsfronten. När man jobbar kliniskt blir det lätt mer än vad det är tänkt, eftersom det alltid finns behov. Och i och med att läkarutbildningen i Sverige har byggts ut under senare år krävs det också mer på utbildningssidan, säger han.

Han menar att högskoleförordningen på så sätt är något stelbent, där förenade anställningar endast finns på professors- och lektorsnivå. Det innebär att den som är intresserad av den typen av anställning dels måste vara specialist, dels minst vara disputerad och dessutom ha fortsatt forska efter avhandlingen. Dessutom krävs en hel del undervisningsmeriter.

– Det gör att det tar lång tid innan man är meriterad. Man skulle kunna tänka sig att ha någon form av förenad anställning för odisputerade, men undervisningsintresserade, meriterade kliniker som skulle kunna fungera som lärare och som får möjlighet att meritera sig forskningsmässigt under anställningen. Och om man istället har meriterat sig forskningsmässigt skulle man kunna ha en förenad anställning på biträdande lektorsnivå, innan man har hunnit bli specialist, säger han och fortsätter:

– Det skulle innebära att man skulle kunna få in personer som är intresserade av universitetsuppdrag av olika slag på universitetsanställningar mycket tidigare i karriären.

I rapporten lyfter Nationella vårdkompetensrådet behovet av en fördjupad analys av varför inte fler väljer att söka tjänsterna och vad som kan göras för att råda bot på problemet. Man lyfter också behovet av en översyn av högskoleförordningen kring förenade anställningar. Första steget är enligt Johan Dabrosin Söderholm att ta reda på mer bakgrundsfakta, och i slutet av november ska han träffa dekanerna från respektive lärosäte för att diskutera vad de ser för behov. Men att någonting behöver göras är dock klart.

– Jag vill verkligen understryka betydelsen av förenade anställningar för den kliniska forskningen och läkarutbildningen – de är verkligen basen. De behövs också för att kunna ha en sjukvårdsutveckling som grundar sig på vetenskap och beprövad erfarenhet. Därför är det väldigt viktigt att vi jobbar tillsammans lärosätena och universitetssjukvården för att kunna hitta lösningar på det här.