Eva Nilsson Bågenholm talade inte sanning för Läkartidningen
Det visar den mailkorrespondens som föregick publiceringen av den omstridda ledaren i Läkartidningen, där Eva Nilsson Bågenholm ändrade åsikterna i Marie Wedins signerade ledare.
Söndagen den 2 april kl 19.48 sänder Eva Nilsson Bågenholm ett mail till Marie Wedin där hon kräver att Marie Wedin ska ändra sin åsikt om behovet av vårdplatser på sjukhus. Mailet avslutas med meningen: ”Hör av dig, per mail eller tele i kväll , Eva”.
34 minuter senare, klockan 20.22, får Eva Nilsson Bågenholm svar av Marie Wedin som sänder tillbaka sin ledare i ett mail där hon meddelar att hon tycker att den omstridda meningen inte går emot förbundets politik.
Därefter hör inte Marie Wedin av Eva Nilsson Bågenholm, vare sig på telefon eller mail före ledarens publicering.
När Sjukhusläkaren ringer upp Eva Nilsson Bågenholm och konfronterar henne med uppgifterna medger hon att hon fick ett mailsvar av Marie Wedin daterat kl 20.22 söndagen den 2 april.
Kontaktade du Marie Wedin efter det?
– Nej
Du fick ett svar, men mailade inte tillbaka. Det hade du ju kunnat göra.
– Javisst hade jag kunnat göra det.
Varför gjorde du inte det då?
– Klockan var sent på söndagkväll och vi hade hållit på med den här ledaren i fyra dagar. Jag var less på det.
Morgonen därpå lämnar Eva Nilsson Bågenholm in ledaren där Marie Wedins åsikt förvanskats till Läkartidningens chefredaktör och ansvarige utgivare Jonas Hultkvist.
Hon upplyser honom inte om att hon på eget bevåg ändrat åsikterna i Marie Wedins signerade ledare.
I Marie Wedins version av ledaren står att en satsning på närsjukvård ”minskar kanske inte behovet av vårdplatser på sjukhus i sig, men ökar tillgängligheten till sjukvård i samhället”.
Detta ändrar Eva Nilsson Bågenholm nu till: ”detta kan minska behovet av vårdplatser på sjukhus och samtidigt öka tillgängligheten till sjukvård i samhället”.
Till Sjukhusläkaren säger Eva Nilsson Bågenholm om sitt handlande att ändra Marie Wedins ledare mot hennes vilja och vetskap.
– Jag uppfattade att vi inte kom längre.
Och då får du ändra den själv?
– Ja, jag gjorde ju det.
Bör inte den som signerar ledaren kunna stå för innehållet.
– Absolut.
Hur får du det att gå ihop att du tycker att den som signerar ledaren ska stå för den och så ändrar du den så att den som skrivit ledaren inte kan stå för det som står där?
– Eftersom jag inte tyckte att den var okey så såg jag två alternativ, om det nu är jag som är ordförande, antingen att ändra eller inte publicera.
Bakom Eva Nilsson Bångeholms uppseendeväckande handling att ändra Marie Wedins åsikter utan hennes vetskap låg delade meningar om behovet av vårdplatser på sjukhus när närsjukvården byggs ut.
I Läkarförbundets sjukvårdspoltiska program antaget av fullmäktige 2004 (se faktaruta) står att det kommer att krävas fler vårdplatser inom närsjukvården, men också inom sjukhusvården.
När Eva Nilsson Bågenholm får frågan om hon har någon annan åsikt än den som uttrycks i programmet svarar hon nej samtidigt som hon säger att meningen om både fler vårdplatser inom närsjukvården och på sjukhusen i programmet inte går ihop.
– Med dom meningarna önskar vi alltihop på en gång, både äta kakan och ha den kvar.
På frågan om det är Läkarförbundets politik eller inte svarar hon:
– Jo, visst absolut.
Men då gick ju inte Marie Wedins åsikt stick i stäv med Läkarförbundets politik?
– Jo, min bedömning var att den gjorde det.
Det är din bedömning, men det här är ju en politik som beslutats på ett fullmäktigemöte. Är det inte den som gäller?
– Jovisst är det det.
Hur kan då Marie Wedins åsikter gå emot Läkarförbundets politik?
– Jo, för man kan inte göra både och. Man kan inte både bygga ut närsjukvården och samtidigt säga att det inte löser något av problematiken på sjukhusen.
– Sedan vet man ju inte när vi pratar vårdplatser om det är så att det är brist på vårdplatser på sjukhusen eller på särskilda boenden i den kommunala vården, det kan ju vara antingen eller, eller både, en kombination. Det kan vi bara spekulera om. Det vet vi inte. Det får vi rapporter om både och.
– Vad jag menar är att många gamla människor ligger kvar på sjukhusen trots att man inte behöver akutsjukhusens vård eftersom det finns inte platser på särskilda boenden i kommunerna.
I ditt sista mail till Marie Wedin före publiceringen skriver du också att hon ska ändra den omstridda meningen eftersom det enligt dig inte stämde med ”närsjukvårdsprogrammet”, men ni har ju inget närsjukvårdsprogram:
– Nej, vi jobbar med det.
Du menar det program som är ute på remiss?
– Ja, det som vi ska ta upp nästa vecka.
Men hur kan Marie Wedins politik gå emot något som inte finns. Programmet måste väl först beslutas.
– Jovisst, men vi har ju skickat ut det på remiss. Att föra politik innebär ju att man måste ha en linje vad man vill åstadkomma. Då måste man köra en konsekvent linje.
I remissförslaget står ingenting om vårdplatsbehovet.
Är du säker på att den konsekventa linjen blir att man drar ner på vårdplatser på sjukhus innan ni diskuterat frågan i Läkarförbundets centralstyrelse och genomfört den demokratiska processen?
– Nej, men det jag säger är att om vi ska ta av de sjukhusspecialister vi har och flytta ut dem i närsjukvården så kommer inte de resterande sjukhusläkarna att klara av belastningen. Det blir en omöjlig situation i sjukhusvården. Vi kan inte göra både och.
