• 14 november 2016
• 3
• AV: Anna Sofia Dahl

Den lilla enhetens välfungerande delar, med korta beslutsvägar och en stark kollegialitet, ska inordnas i ett betydligt större maskineri. På kirurgi och ortopedikliniken vid Lycksele lasarett ser man med lika delar av oro och ilska på beslutet om länskliniker.

– Vi är fruktansvärt upprörda.

Maria Thorén Örnberg, överläkare i kirurgi och ortopedi, slår handflatan mot bordsskivan i det lilla biblioteket på våning tre. En dryg månad har gått sedan landstinget meddelande att Kirurgi- och ortopedikliniken vid Lycksele lasarett från och med årsskiftet blir länsklinik. Ilskan över beslutet har inte dämpats. Inte heller rädslan för vad det egentligen kommer att innebära.

”Våga gå mot strömmen och låt små enheter fortsätta överleva inom VLL. Visa att ett litet länsdelssjukhus kan vara föredöme och en viktig kugge i det stora hjulet utan att vara del i länsklinik.”

Meningarna kommer från en skrivelse som i mitten av september landade hos landstingsledningen och lands­tingets hälso- och sjukvårdsnämnd. Den är underskriven av klinikens samtliga doktorer och tydligt argumenterande emot omorganisationen. Samma argument forsar fram ur Maria Thorén Örnberg. Argument som går att koka ner till en lika enkel som brännande fråga: Varför?

Lycksele lasarett är Västerbottens minsta sjukhus. Sedan början av 60-talet har den ljusa tolv våningar höga byggnaden legat ett stenkast från Ume älv, väl synlig mellan träd och bostadshus. Inom upptagningsområdet, som till ytan är lika stort som Schweiz, lever runt 40 000 invånare. Att man behöver patienter från kusten är ingen hemlighet och redan idag finns ett väl utbyggt samarbete mellan länets tre sjukhus.

Mellan 45 och 48 procent av sjukhusets elektiva operationer rör patienter som kommer från övriga länet. Och man har bland annat länsansvar för fetmakirurgi och en stor protesproduktion. Maria Thorén Örnberg är tydlig med att motståndet mot länsklinikerna inte handlar om ”att vi ska vara en isolerad ö”, man vill helt enkelt inte förlora sin autonomi.

Sammanlagt arbetar 600 personer, varav runt 40 specialistläkare, vid sjukhuset. Maria Thorén Örnberg ansvarar just den här dagen för skopi och dagbakjouren för akuten. Under den korta promenaden från kirurgklinikens lilla bibliotek, genom korridoren på plan tre och ut i trapphuset hinner hon på stående fot konsulteras av tre kolleger.

– Så här är det hela tiden. Ju färre man är, desto färre är det att dela upp posterna på. Vi måste ha många poster och många funktioner för att det ska fungera.

Utöver Maria Thorén Örnberg är två av den kirurgortopediska klinikens sammanlagt nio doktorer dubbelspecialister som varvar kirurgi och ortopedi. När indelningen av länskliniker ska göras finns endast alternativen ortopedi eller kirurgi.

– De har i alla fall förstått att det inte går att dela på kliniken, men vi vet fortfarande inte vilken kliniktillhörighet vi ska ha. Vilket det än blir är vi rädda för att det ska bli polariserat i vår grupp och att vi ska tappa vår solidaritet för varandra. Om vi mister två doktorer så faller allting.

På kliniken har man också en lång tradition av läkare som chefer, som dessutom stannat länge på sin post. Men i och med länsklinikens intåg ska även chefsstrukturen ändras. Under den länschef som tillsätts ska det finnas en medicinskt ansvarig på respektive sjukhus, istället för dagens verksamhetschef.

– Vi vet fortfarande inte vad den rollen innebär och det gör oss mycket oroliga. Om det rör sig om någon som bara ska ansvara för småbeslut, och varken ha budget- eller personalansvar, så tappar vi vår autonomi. Men ledningen har sagt att den rollen inte behöver vara likadan på varje sjukhus, så det är något som vi har som livlina nu.

Väntetiderna för operationer i Västerbotten är besvärande, men på Kirurgi- och ortopedikliniken i Lycksele ser de betydligt bättre ut jämfört med övriga länet. Mantrat är att varken operationssal eller operationstid får stå tom. Och nyckeln till det ligger i minutiös planering, både av schemaläggaren och operationsplaneraren.

– Vår operationsplanerare har stenkoll på alla patienter. Om vi vid inskrivning upptäcker att en patient inte kan opereras vet hon vilka andra som kan komma in med kort varsel, vilka som inte äter blodförtunnande medicin och alla andra detaljer som är viktiga. Om alla patienter hamnar i en stor gryta så kommer det att innebära strykningar. Det blir för stort och man tappar greppet, säger Maria Thorén Örnberg.

Den slimmade organisationen kräver också en flexibilitet och solidaritet mellan kollegerna. Två komponenter som hon tror kommer att försvinna i den stora organisationens svarta hål.

– Vi är rädda för att man ska rasera en fungerande verksamhet. Här funkar det för att vi försöker täcka upp för varandra och för att vi känner ansvar för att vår klinik ska fungera. Vi har inte haft någon vikarie eller stafettläkare sedan 2007, det säger ändå något.

En kanske ännu större rädsla är att den lilla enhetens korta beslutsvägar ska bli betydligt länge i den stora organisationen.

– Här är läkarna klinikens ledningsgrupp. Vi kan fatta ett beslut på läkarmötet på onsdagen, som sen genomförs på måndagen om vi vill det.

Utöver det kliniska arbetet har Maria Thorén Örnberg ett fackligt engagemang som sträcker sig 20 år bakåt i tiden. Beslutet om länskliniker togs enligt henne för snabbt och utan någon möjlighet för sjukhusets medarbetare att ge sin åsikt.

– Man har gjort en väldigt övergripande risk- och konsekvensanalys, men den går inte ner på enhetsnivå. En sån ska göras i efterhand säger man, vilket är ett stort problem. Samtliga fackförbund var emot beslutet i den centrala samverkansgruppen och vi i läkarföreningen har begärt en paragraf 14-förhandling.

Men även det fackliga arbetet kommer att förändras i och med omställningen till länsklinik. De lokala samverkansgrupperna kommer inte längre att finnas kvar, istället ska en central samverkansgrupp hantera frågor som rör alla tre sjukhus.

– Det kommer att lyftas en nivå och jag tror att vi kommer att tappa mark. De problem som finns här är mindre än de på de större sjukhusen, så de kommer att försvinna i det stora.