Ett centrum, men två världar i Östergötland
Det snabba och toppstyrda systemskiftet av ortopedin i Östergötland kan komma att stå de östgötska patienterna dyrt.
Efter dygt två år är bitterheten och missmodet bland många av länets ortopeder större än någonsin.
I dag talar både ledning och anställda om landstingsvalet i september som ett ödesval.
– Missnöjet har cementerats. Man väntar på nästa steg. Många medarbetare mår dåligt och övervintrar i väntan på något annat. Händer det inget i valet i höst så är risken stor att folk kommer att sluta i stor omfattning, säger ortopeden Torsten Johansson från Linköping, som för tillfället är tjänstledig för att operera höfter i Oskarshamn.
Han är mycket orolig för att hela systemet kan fallera.
Även Ortopedicentrums chef Per-Otto Olsson ser valdagen som en vattendelare.
– Just nu är det lite time out inför vad som ska hända i september. Vi har lång väg kvar att vandra för att få acceptans och lite nytänk på läkarsidan. Jag tror inte att en återställare är lösningen eller att valet kommer att förändra så mycket, men jag tror att det finns en förhoppning om det bland vissa läkare, så innan valet är över tror jag inte att det går att åstadkomma något.
För ett år sedan, i nr 3/2005, skrev Sjukhusläkaren om det turbulenta systemskiftet i Östergötland.
Vad har hänt sedan dess? Har uppdelningen av ortopedin lett till bättre sjukvård? Har tillgängligheten ökat? Har ekonomin förbättrats?
Vi har på nytt intervjuat ortopeder och Per-Otto Olsson, chef för Ortopedicentrum i Östergötland. Precis som då hittar vi ett centrum med två världar och två olika världsbilder.
När Ortopedicentrums chef Per-Otto Olsson ska beskriva vad som hänt uttrycker han sig också: ”I min värld är det så att vi ökat produktiviteten på operationssalarna med 50 procent, men talar du med en del andra får du säkert en annan uppfattning”.
När Per-Otto Olsson sammanfattar vad strukturförändringen åstadkommit så är det kristallklart att väntetiderna minskat och produktionen ökat, trots att antalet ortopeder minskat. ”Vi opererar mer än vi någonsin gjort tidigare”. Även om vårdgarantin inte uppfylls så menar Per-Otto Olsson att man är på rätt väg.
För överläkaren Torsten Johansson, från Linköping och ST-läkaren Helene Andersson-Molina ser verkligheten annorlunda ut.
Torsten Johansson:
– Nu har det satsats väldigt mycket på protesverksamheten i Motala som gått för högtryck, men det innebär också att många andra patientkategorier får stå tillbaks. När det gäller akutverksamheten i Linköping får folk ibland vänta ganska länge på ingrepp och för att överhuvudtaget få det att fungera opererar vi idag massor under helger och nätter.
– 40 procent av alla dagar förra året så stod vi efter klockan 22.00 och opererade, inte på grund av medicinska indikationer utan på grund av kapacitetsbrist dagtid. Och det är ju visat att det är odugligt att arbeta på det sättet.
Helene Andersson-Molina, ST-läkare i Norrköping:
– Vården blir sämre och sämre. I dag är det frågan om brandsläckning mest hela tiden. Vi är 15 personer på schemaraderna, men bara 11 arbetar heltid, och vi gör i praktiken 20 doktorers jobb.
Helene Andersson-Molina säger att det bara är en tidsfråga innan läkarna inte orkar mer.
– Patienterna är oerhört vårdtunga så sökaren piper oupphörligt. Man känner sig otillräcklig varje dag.
Minskade väntetider förklaras med nya operationsmetoder med nedskärningar i vårdtider och inköpta tjänster av de kritiska ortopederna som inte lever i samma värld som Ortopedicentrums ledning.
När Sjukhusläkaren för ett år sedan skrev om förändringen av ortopedin i Östergötland talade många läkare om hur de åkte kors och tvärs mellan sjukhus och om bristande patientkontinuitet. Hur är det idag?
Patientkontinuiteten ska inte överdramatiseras
I Per-Otto Olssons värld ska resandet och begreppet patientkontinuitet inte överdramatiseras.
– Frågar du patienterna så är det mindre viktigt vem de blir opererade av för de utgår från att doktorn kan sin sak. Är du patient kanske du hellre vill bli opererad av någon som gör 150 operationer än 15. Patienten gör kanske en höftprotesoperation i livet och då reser man nog gärna nio mil extra.
Frågar du en norrlänning om avstånden i Östergötland ler de kanske lite, menar Per-Otto Olsson och tillägger att han tycker att patienterna ska kunna välja själva om de vill bli opererade tidigare eller av en speciell doktor.
”Patienterna far illa”
För Helene Andersson-Molina ser världen annorlunda ut.
När hon beskriver sin vardag handlar det om sönderstressade doktorer som inte hinner träffa varandra och som nästan aldrig har tid att sitta ner och tala med patienter och anhöriga, om patienter som ständigt får möta nya läkare, om allför många oförberedda och dåligt fungerande ronder, om sjukintyg som blir liggande ”eftersom så mycket annat måste gå före”, om uselt fungerande scheman och det ena efter det andra”krisinhoppet” helger och nätter, om överbeläggningar och patienter som får läggas i korridorer, om dålig patientsäkerhet och oacceptabel arbetsmiljo som leder till att patienterna far illa.
På frågan om den medicinska vården blivit bättre av strukturförändringen svarar Per-Otto Olsson: ”Det kan man inte mäta på så kort tid. De medicinska resultaten är ofta tioårsresultat”, men tillägger ”vi ska starta ett komplikationsregister den 1 december för kortsiktiga uppföljningar”.
I Per-Otto Olssons värld har strukturförändringen lett till bättre ekonomi.
I kritikernas värld heter det:
– Sjukvårdssidan i budgeten går lika dåligt som den gjorde innan strukturomvandlingen. De svarta siffrorna beror enbart på börsuppgången.
Orosmoln
Per-Otto Olssson tycker att det mesta går åt rätt håll, men ser några orosmoln på Ortopedicentrums himmel. Ett är missnöjet och missmodet bland läkarna som inte lugnat ner sig så som han hoppades för ett år sedan.
– Det måste vi jobba med och lösa. Jag hoppas att man efter valet börjar titta framåt och säger att det var kanske roligare förr, men nu är det som det är så nu tar vi nya tag så att vi kommer framåt.
Ett annat orosmoln för Per-Otto Olsson är svårigheterna att rekrytera läkare, något som skapat stora problem. Att rekrytera en permanent verksamhetschef för ortopedin i Norrköping har visat sig omöjligt. Trots stora ansträngningar fick man bara två sökande. En intern som ville återgå till det gamla och en arbetslös metallarbetare från Boxholm.
– Med den turbulens som finns kanske folk tänker efter ett extra varv och den beskrivning som fanns i Sjukhusläkaren förra gången hjälper ju inte oss i rekryteringen heller, förklarar Per-Otto Olsson det magra intresset.
Med facit i hand, finns det anledning att vara självkritisk?
– Förändringen gjordes ju i rask takt under stor tidspress och delaktigheten bland medarbetarna, inklusive läkarna, hur det skulle se ut har väl inte varit så stor. Visst har det varit så att förändringen kommit uppifrån. Så är det.
Däremot är det en tolkningsfråga att vi sagt att ”trivs man inte får man göra något annat”. Och tittar du på ”Skånsk Livskraft” som hållit på i tre år så är ju inte acceptansen eller känslan av delaktighet där så hemskt mycket större.
– Jag säger inte att vi gjort på rätt sätt, men det är inte så himla lätt att göra en sådan här förändring och få 100-procentig acceptans om läkarkollektivet inte ser behovet av förändringen, menar Per-Otto Olsson.
– Men visst, det är klart att vi måste vara självkritiska.
