Borgholmsmodellens upphovsman Åke Åkesson har förståelse för specialisternas farhågor inför införandet av det nya arbetssättet. ”Det är en satsning som till en början kräver en hel del men som sedan ger stora vinster” säger han.

• 17 april 2023
• 0
• AV: Malin Gavelin

Åke Åkesson är precis på väg att lämna sitt uppdrag som verksamhetschef på Borgholms hälsocentral – men inte för att något fungerar dåligt – tvärtom, betonar han.

– Nu känner jag att allt flyter på och att det finns en efterträdare som kommer att klara det här arbetet hur bra som helst. Nu är det tid för mig att göra andra saker, säger han när Sjukhusläkaren får tag i honom i farten under lunchen en gråmulen torsdag i slutet på februari.

Här, i den gula tegelbyggnaden i Borgholms centrum, kommer hans bebis att få leva vidare, om än med andra vårdnadshavare. Och runt om i landet, i Region Skåne, Västra Götalandsregionen och Region Jönköping, håller små syskon till Borgholmsmodellen på att födas för fullt. Något som gläder Åke Åkesson mycket.

– Det bästa med det här är ju patientperspektivet – det här är nog den största förbättringen som de kan få uppleva. Att i stället för att hamna i ett vacuum där de är utsatta och behövande och behöver utstå långa väntetider fyllda av oro, kan de nu få allt löst vid ett och samma möte med stort eget inflytande. Det är helt revolutionerande! Dessutom sparar vi in den extra sjukvård som dessa patienter kan komma att söka i form av onödiga akutbesök längs vägen.

Men med det sagt kan Åke Åkesson också förstå de farhågor som specialisterna har inför införandet av det nya arbetssättet på ett större sjukhus som till exempel Skånes universitetssjukhus.

Att genomföra det här kräver en hel del från oss inom vården

– Det kan jag absolut. Att genomföra det här kräver en hel del från oss inom vården. Det kräver resurser att sitta i digitala möten och vara tillgänglig. Det är helt omöjligt att ha det som en lite sidogrej som man ska lösa samtidigt som man gör en massa andra saker. Det är självklart viktigt att specialisterna inne på sjukhusen får ordentliga förutsättningar för detta om det här ska bli bra.

Hur har strukturen sett ut för detta på sjukhuset i Oskarshamn när ni har testat projektet?

– Där har ortopedspecialisterna varit helt tillgängliga på så sätt att den som har varit konsultansvarig för dagen har bara haft administrativ tid. Man hade då två saker att fokusera på  – sin egen administration plus att vara tillgänglig här. Med tiden blev konsultationen mer och mer omfattande, men då får man se det som att det här gör jag nu i stället för att ta emot alla de här patienterna på mottagningen sedan. Under pilotstudiens gång löstes hela 320 av 400 patientärenden hundraprocentigt och då kan man ju samtidigt räkna hem dessa 320 besöken på ortopedspecialistens mottagning sedan. Det blir ju på något sätt ljuset i tunneln för mig som specialist inne på sjukhuset – det som till en början kräver en hel del – det kommer vi att spara i slutändan. Sedan kommer det ännu en väldigt viktig effekt och det är att vi i primärvården lär oss i varje konsultation. Alla vi doktorer som ingick i projektet fick nya insikter kring hur ortopeden tänkte, hur de jobbade och vad som var rimligt att göra och inte göra. Så vissa typer av konsultationer behövde överhuvudtaget inte göras fler gånger.

Vem är det egentligen som ska sitta och vara tillgänglig som konsult på ett större sjukhus där många är superspecialister?

– På alla sjukhus finns det kvar ett antal breda specialister som har tillräcklig kunskap för att svara på den här typen av frågor från primärvården. I de fall där man inte kan lösa det är det kanske precis då man helt enkelt ska se till så att patienterna får komma in till en vanlig mottagning i stället. En viktig grundprincip är att inte inteckna för många personer i det här. De som ska vara med måste vara positiva och tro på arbetssättet. Kanske ska inte de här personerna jobba med detta hela veckan heller utan snarare en dag i veckan när man har det här som sin enda uppgift. Ortopedspecialisterna i Oskarshamn tyckte att det här var ett väldigt roligt och effektivt sätt att jobba på. Det är bra om vi kan hamna där och inte involvera någon som inte kan se fördelarna med det här arbetssättet.

Vilka barnsjukdomar kopplade till specialisternas arbete stötte ni på i början av projektet?

– Tekniken var definitivt en barnsjukdom. Men efter lite inledande strul valde vi att ha ett särskilt teknikrum på vårdcentralen. Där stod allt riggat och klart så det var bara att gå till konsultrummet, trycka tre gånger på skärmen och så satt ortopeden där på andra sidan. Det här med teknikstrul får bara inte förekomma och det tog ett tag innan vi kom fram till detta. Men som sjukhusspecialist sitter jag ju vid skärmen redan så där fungerar det ofta smärtfritt från start.

Skulle du säga att Borgholmsmodellen är lämplig att införa överallt?

– Om det inte finns några som vill jobba så här så kommer det inte att funka, men annars tycker jag att det funkar överallt. Det här är ett nytt sätt att tänka på och det kräver en extra ansträngning i början, en bulkinsats. Ju mer pressade vi är i en verksamhet desto mindre möjlighet har vi att hinna lyfta blicken och se vad vi skulle kunna göra annorlunda och bättre. Så väldigt mycket ansvar ligger ju på arbetsgivaren i det här. Ger man personalen rätt förutsättningar kommer det här att bli en revolution för vården och för patienterna och vi kommer äntligen att kunna ta bort de ständigt ökande väntetiderna. Det här är ett arbetssätt som i slutändan bara har vinnare.