Etiskt att inte ge HLR?
Mitt förra inlägg verkar ha väckt en hel del tankar hos er när jag skrev om mina funderingar kring hur det kan tänkas vara att arbeta på akuten. Det känns mycket givande för mig att kunna kasta ut sådana tankar på det här viset. Jag är nog lite för nyfiken för att kunna låta bli att fråga vad andra tänker om sådant jag själv är osäker kring och saknar egentlig erfarenhet av. Tack för att ni delar med er!
För att hoppa fram till det egentliga ämnet i dagens inlägg så tänkte jag skriva lite om tisdagens mycket givande seminarium i ämnet etik. För varje kurs blir det tydligare och tydligare att man som läkare verkligen kommer behöva fatta många svåra beslut och se flertalet patientsituationer som väcker starka känslor.
En vi diskuterade var vilka patienter man bör skriva ”Ej HLR” på. På vilka grunder beslutar man om vem som inte skall få hjärtlungräddning om ett hjärtstopp skulle inträffa under vårdtiden? De flesta fall ter sig som förhållandevis självklara, men som alltid hamnar några i gråzonen och man måste ju ändå fatta ett beslut i frågan även när det gäller sådana patienter. Något som känns oerhört viktigt att komma ihåg är att det är lika mycket ett beslut att välja att inte skriva ”Ej HLR” som det är att välja att skriva det. Det betyder i förlängningen att man faktiskt kan göra något mycket oetiskt om man inte skriver ”Ej HLR” i vissa situationer.
En annan fundering handlar om huruvida man bör informera alla patienter man skriver ”Ej HLR” på om att man har tagit det beslutet eller inte. Det är tydligen så att vissa läkare informerar varenda patient och andra läkare inte en enda. Åsikterna går alltså isär kring hur man bör göra och en viktig fråga att ställa sig själv är varför man vill informera patienten. Är det för patientens skull, eller för ens egen? För att man vill känna att man har upplyst patienten och kan anteckna det duktigt i journalen? Då känns det inte riktigt som om man har patientens intressen i åtanke lika mycket som sina egna.
Tillämpad etik, eller vad man nu skall kalla det vi kommer syssla med, är oerhört intressant just för att det är så svårt och inte alltid finns facit. Det blir även väldigt bra diskussioner när båda sidor har bra argument för sin sak. Och vem vet, det som är etiskt försvarbart idag kanske inte kommer vara det imorgon? Vi skakar ju på huvudet åt våra, så som vi ser det, tokiga förfäders idéer i många frågor. Morgondagens etiska dilemman kanske ser helt annorlunda ut än de vi möter idag…
Det beror ju på vem det gäller. Om det är en som inte har några vänner eller nära anhöriga kvar så behöver man ju inte ge HLR. Men jag är glad över att sjukvården har räddat mina föräldrar.