Nyhetsarkiv

En text om akutsjukvården du inte vill läsa

Idag är jag larmläkare på akuten. När ambulanser kommer in larmas jag till akutrummet. Alla patienter undersöks efter samma algoritm, det ska gå snabbt och bli rätt. Ett väloljat team. Vi har roligt tillsammans.

En svårt sjuk man kommer in. Han måste röntgas och läggas in, han behöver kollas till en gång i timmen. Han behöver många olika mediciner, både tabletter och injektioner. Han är lite snurrig och ilsk också. Lite jobbig att ta hand om för att tala klarspråk.

Strax efter lunch mailar jag vårdplatskoordinatorn. Inga platser finns, berättar hon. Inte på hela sjukhuset. Men det finns ju hopp, tänker jag, några till skrivs nog ut under eftermiddagen. Tills vidare ligger patienten kvar på akuten.

Han är så vårdkrävande att det hela tiden är en sjuksköterska eller undersköterska hos honom. Andra patienter får vänta. Muggar med urin hopas i det lilla plåtskåpet i väntan på analys, blodprover tas inte, anhörigas frågor förblir obesvarade, gamla tanter får inte hjälp att ta sig till toaletten, den som gråter av smärta får ingen smärtlindring.

Jag tar en till patient från väntelistan, hon har väntat över fyra timmar redan. Hon är också sjuk och måste läggas in.

Inga platser på hela sjukhuset nu heller och nio patienter står på kö till platserna som inte finns. Men jag ska få lägga min första jättesjuka man på avdelning som kallas ”obsen” för en av patienterna där har flyttats. Detta enligt min chef på akuten. Patienten är alldeles för sjuk för att vara där men kanske ändå bättre än att han stannar på akuten.

Går till Obsen för att lämna rapport till sjuksköterskan men hon tar precis emot rapport på telefon angående en annan patient. Men min patient då? När syster pratat färdigt i telefon vägrar hon ta rapport från mig. Min patient är för sjuk, säger hon. Och det är han ju. Men han är för sjuk för att stanna kvar på akuten med.

Ute på akuten fortsätter sjuka människor strömma in. Nu har dagdoktorerna gått hem från vårdavdelningarna och inga fler utskrivningar är att vänta. Hur många kommer in i natt, hundra? Hur många behöver läggas in, trettio? Alltså kommer akuten i morgon bitti vara proppad med sjuka människor på britsar i rum, bås och korridorer.

Sjuksystern på akuten som har ansvar för mannen blir förtvivlad över att han inte får någon avdelning. Nu är det snart dags för kvällsmediciner, en del ovanliga så de finns inte på akuten utan måste eftersökas på olika avdelningar. Det tar förstås också tid. Personligen är jag både förtvivlad och frustrerad. Min kamp för att hitta vårdplatser tar tid och energi som jag hade behövt till andra patienter som väntar.

Snart får jag gå hem. Jag tvingas rapportera över både mannen och kvinnan till min arbetskamrat som går på sitt skift. Nu blir det hans uppgift med vårdplatserna. Han måste titta på patienterna och bilda sig en uppfattning. De som väntar fortsätter vänta. Svårt sjuka medborgare får inte vård.

Varför har klinikchefer och sjukhusledning inget akut extrainkallat möte? Varför blir det inga direktsända nyhetsinslag med reporter med öronsnäcka som läggs in i direktsändning där hon står med mössa och halsduk utanför sjukhusentrén? Varför kommer inte Filippa Reinfeldt hit och berättar för patienterna i väntrummet hur bra det är med privatiserad vård och skattesänkningar? För att det är vardag. För att vi slår tredubbla knutar på oss själva och på nåt helt vansinnigt sätt lyckas rädda situationen, igen. Och igen.

Jag är rädd att de som ska jobba i natt kommer till jobbet och tänker som jag brukar tänka: hoppas ingen som ligger här och väntar dör i natt. Det är ingen optimal arbetsmiljö. Det är ingen optimal patientsäkerhet. Och det är fan inte ett uns mänskligt.

Jona Elings, AT-läkare

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Sjukhusläkaren

Nyheter, debatter & reportage från sjukhusvärlden

Prenumerera