Nyhetsarkiv

”En PAL hade kunnat göra stor skillnad”

Sex år är för lång tid för en patient att vänta på hjälp för postoperativa besvär. En patientansvarig läkare hade minskat risken för kommunikationsmissar av det här slaget. Det menar Elin Karlsson, andre vice ordförande i Sjukhusläkarna.

– Jag har svårt att uttala mig specifikt i det enskilda fallet, men jag tror dessvärre inte att det här är något unikt – det finns fler patienter som upplever liknande problematik, säger Elin Karlsson, som själv är kirurg med erfarenhet av de operationer som Fredrik Hopfgarten har genomgått.

Efter kirurgi i lilla bäckenet är det väldigt vanligt med läckage och sexuella besvär, berättar hon. Men en pressad verksamhet över hela landet där operationer som inte är akuta har fått stå tillbaka en längre tid gör att man många gånger hinner med själva cancern – men kanske inte omhändertagandet och helheten, menar hon.

– Verksamheten på många sjukhus är helt enkelt inte rätt dimensionerad. Det handlar i grunden om ett systemfel – att de som leder verksamheten inte har tillräcklig kunskap om vad man behöver producera. Bemanningen är inte dimensionerad efter jobbet som ska utföras utan efter nyckeltal som det är väldigt oklart hur man har kommit fram till från första början.

Ett mer uttalat patientansvar med en patientansvarig läkare med möjlighet att följa upp sina patienter hade kunnat göra stor skillnad för personer i Fredrik Hopfgartens sits, menar Elin Karlsson.

– Rent principiellt så skulle en PAL många gånger minska risken för kommunikationsproblem. Det handlar ofta om bristande kontinuitet, att informationsöverförningen inte har fungerat och att det därför skapas orimliga förväntningar hos patienten om att allt till exempel ska bli som innan efter en stominedläggning. Att informera är en sak – men man måste också förvissa sig om att informationen har nått fram.

Att som läkare bedöma om inkontinensbesvären direkt efter en stomiinläggning blir kvarstående är dock inte möjligt, betonar Elin Karlsson. Upp till ett år kan det handla om innan man hittar funktionen igen och kirurgen kan göra en korrekt bedömning av slutresultatet.

– Sex år är givetvis alldeles för lång tid att vänta på hjälp. Men efter en hopkoppling av tarmen i den absolut nedersta biten är det ovanligt att man blir precis som innan. I stället får man sträva efter en acceptabel situation med så lite läckage som möjligt. Målet måste vara en välinformerad patient och ett tillräckligt bra resultat, så patienten tycker det är värt en hopkopplad tarm i stället för stomi, men framför allt en kontinuitet som sträcker sig längre än bara till cancerdelen, säger Elin Karlsson, som även påpekar att de elektroder vid slutmuskeln som Fredrik Hopfgarten just nu väntar på inte är en universalmetod.

– Den hjälper inte alla. Det är viktigt att ha provat annat först, till exempel tarmreglerande medel och att kanske ha träffat en bäckenbottenterapeut som man också kan nå väldigt bra resultat tillsammans med.

En annan sak som Fredrik Hofgarten verkligen sätter fingret på i sin berättelse är det här med hur ojämlik vården kan vara över landet, menar Elin Karlsson.

– Han beskriver sin väntan på att hans eget landsting måste få godkänt av ett annat. De här fakturerings­systemen fungerar inte optimalt och resultatet blir en vård för patienterna som inte är jämlik.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Sjukhusläkaren

Nyheter, debatter & reportage från sjukhusvärlden

Prenumerera