Blodigeln har en bakre och en främre sugskål som de använder för att röra sig framåt på fast underlag. När blodigeln ska äta håller den sig fast med den bakre sugskålen och letar efter ett bra ställe med den främre. I svalget finns tre käkar med mikroskopiska tänder, med vilka den skär igenom huden och lämnar ett y-format sår med lite långa ”streck”. Iglar reagerar på svettdoft från människan och värme som däggdjur avger. Syftet med blodigeln i sjukvården är att hjälpa till med det venösa återflödet i den skadade kroppsdelen tills den hämtat sig. Med hjälp av den artificiella cirkulationen kan den transplanterade vävnaden återskapa sin egen cirkulation efter tre till fem dagar. Om blodet istället samlas riskerar det att leda till komplikationer och vävnadsdöd. Blodigeln utsöndrar antikoagulantia hirudin som gör så att blodet inte koagulerar och att såret kan blöda upp till 15 timmar efteråt. En blodigel suger ut mellan 5 och 15 milliliter blod åt gången.
En ovanligt hungrig kollega
Under en handduk i sköljrummet på vårdavdelning plastikkirurgi på Karolinska universitetssjukhuset i Solna döljer sig ett gäng något udda varelser. De lever sista delen av sina liv i en plastlåda och får äta ett riktigt skrovmål innan de till slut klassas som biologiskt avfall. Blodiglarna är svensk sjukvårds kanske mest fascinerande doldisar.
De som kanske vet mest om medicinska blodiglar i Sverige är familjen Tykesson. I snart 40 år har de sett till att nordisk sjukvård har kunnat nyttja de små varelsernas blodsugande egenskaper. De är Sveriges enda igelleverantör och som många goda idéer föddes även den här ur ett tydligt problem.
– På 80-talet var jag landstingspolitiker och läste då i tidningen Landstingsnytt att man hade börjat använda blodiglar på handkirurgen i Malmö. Man kunde inte få tag på svenska blodiglar utan var tvungen att importera från England, vilket var både var dyrt och krångligt, säger Gösta Tykesson, som idag är strax över 80 år och ägnar dagarna åt livet som pensionär istället för iglar.
Nasrin Tajfar, koordinator för rekonstruktiv plastikkirurgi, är den som har bäst koll på Karolinskas blodiglar. När lagret börjar tryta är det hon som beställer nya från Tykessons. Ibland, när det kommer in en större skada som kräver fler iglar än vad som finns inne och Södersjukhusets lager också är tomt, får blodiglarna flygas till Stockholm från Skåne. Iglarna ligger i fuktiga tygpåsar under transporten. Är det varmt ute skickas de tillsammans med en isklamp för att de inte ska bli för varma. Under en måltid ökar blodigeln mellan fem och tio gånger i vikt. På grund av risken för smitta återanvänds inga blodiglar, istället tar ansvarig sjuksköterska tar hand om igeln efter att den utfört sin uppgift och lägger den i ett bad alkohol där den dör. Efter användning klassas iglarna som biologiskt avfall och bränns därför.
Men vägen från idé till leveransfärdig blodigel kan knappast beskrivas som rak. Att föda upp blodiglarna på gården utanför Svalöv visade sig nämligen vara betydligt svårare än beräknat.
Efter att ha fångat ett gäng iglar i Tyskland försökte Gösta få dem att trivas i fångenskap hemma i Sverige. Han läste all litteratur som han kunde hitta, pratade med ”många som kan mycket om vattendjur” och åkte på spionageresa till en uppfödare i England.
För att blodiglarna ska trivas i ”fångenskap” behöver de syresatt vatten och en viss yta att röra sig på. Däremot får de ingen föda. Hunger är en viktig komponent för att de ska kunna göra sitt jobb. Efter att de har ätit är de nämligen ”mätta” i upp till ett år och kommer därför inte att vilja ta tag på det tilltänkta stället. Blodigeln har elva par blindsäckar i tarmen där blodet kan lagras utan att koagulera. När den blir hungrig ”tömmer” den en av säckarna på blod. I tarmen finns också den endosymbiotiska bakterien Aeromonas hydrophilia och blodigeln har nästan inga egna matsmältningsenzymer. Det är på grund av Aeromonas hydrophilia som patienten ges antibiotikaprofylax i samband med bettet. Foto: Ellika Henrikson
Sammanlagt tog det runt två år av försök innan han hittat vägen framåt, men till sist, på en bädd av våt halm, i en lagom temperatur och på en diet av noga veterinärkontrollerat oxblod från det närliggande slakteriet, lyckades Gösta få blodiglarna att trivas tillräckligt bra för att föröka sig, om än i betydligt lägre utsträckning jämfört med de som inte lever i fångenskap.
– Det gället att efterlikna året. Man ska ha vinter, lite kyligt och mindre ljus en period, och sen ska det bli vår. Då är det ljust, varmare och de får mat, berättar han.
Gösta och Fredrik Tykesson.
När produktionen väl var igång påbörjade Gösta Tykesson arbetet att sprida kunskapen om blodiglarna till sjukhus i andra delar av landet än Skåne. Med hjälp av den läkare i Malmö som, enligt honom, var först i landet med att använda iglar i sjukvården och den information han fått från farmen i England skrev han ihop ett informationsblad till intresserade.
– Jag minns att jag 1992 körde runt till svenska sjukhus med blodiglar i ett akvarium och visade upp dem, säger han.
Sedan en tid tillbaka har Gösta lämnat över stafettpinnen till sonen Fredrik Tykesson, som driver verksamheten vidare. Och 2009 föddes den sista kullen blodiglar på gården.
– Vi importerar alla iglar från Wales idag, det är ett för stort jobb att föda upp dem, säger Fredrik Tykesson.
