En intensivvård i förändring

För sex år sedan granskade Sjukhusläkaren utvecklingen av transporter av intensivvårdspatienter till annan IVA på grund av resursbrist. Då visade siffrorna från Svenska intensivvårdsregistret, SIR, en fördubbling det gånga decenniet – från 0,84 procent av vårdtillfällena år 2010 till 2,05 procent år 2018.

Sedan dess har pandemin satt den svenska intensivvården under hård press. Johnny Hillgren, verksamhetschef för intensivvården i Region Gävleborg och ordförande för Svenska intensivvårdsregistret, menar att spåren efter belastningen under 2020 och 2021 fortfarande finns kvar.

– Pandemin slet väldigt mycket på alla oss som arbetar inom vården. Det har varit bemanningsbekymmer under en längre tid och de har inte blivit mindre, säger han.

Svårigheterna att bemanna menar han också hänger ihop med den utveckling som sker i befolkningen i stort. Enligt SKR:s rapport Välfärdens kompetensförsörjning från 2024, som ger en prognos för åren 2023 till 2033, kommer andelen invånare som är äldre än 85 år öka med 60 procent fram till 2033. Samtidigt spås behovet av anställda inom hälso- och sjukvården öka med sex procent – eller 17 700 personer – till samma år.

– Vi är på väg in i en ny ålderprofil som kan bli väldigt utmanande i framtiden. Och det börjar vi nog märka av nu, tror jag.

Att resurserna inte räcker till syns även i statistiken över antalet disponibla vårdplatser. 2018 fanns 527 intensivvårdsplatser i Sverige. Ifjol hade den siffran minskat till 490. Parallellt med det syns även en tydlig minskning av det totala antalet vårdtillfällen i Sverige – från drygt 45 000 per år innan pandemin till runt 42 000 för åren efter.

Men i statistiken över andelen transporter av intensivvårdspatienter till annan IVA på grund av resursbrist syns snarare en svag minskning efter pandemins toppar. Från 1,8 procent (2017), 2,05 procent (2018) och 1,73 procent (2019) till 1,83 (2023), 1,5 (2024) och 1,38 (januari till oktober 2025) av de totala vårdtillfällena.

– Jag tycker ändå att man behöver fundera på om vi har tillräckligt många intensivvårdsplatser i Sverige. Det jag tror har hänt är att man har öppnat intermediärvårdsenheter och skapat en infrastruktur runt och förbi intensivvården, men vi vet inte riktigt, säger Johnny Hillgren.

Just utbyggnaden av intermediärvården var en av de vägar framåt som han lyfte i Sjukhusläkarens tidigare granskning. Idag har han stärkts än mer i uppfattningen om att svensk sjukvård behöver en vårdnivå mellan intensivvården och vårdavdelningarna. Men han saknar fortfarande viktiga pusselbitar.

För faktum är att ingen riktigt vet hur många intermediärvårdsplatser som finns i Sverige idag.

– Det känns lite 1800-tal att inte veta hur många det finns. Vi saknar intermediärvård i ett svenskt koncept för att kunna få hela bilden klar, säger han.

Ett första och efterlängtat steg som har tagits är att skapa en definition av vad intermediärvård är. Johnny Hillgren har som representant för Sjukvårdsregion Mellansverige varit med i Nationella programområdet perioperativ vård, intensivvård och transplantations (NPO PIVoT) arbete med att ta fram en vägledning som verksamheter kan gå efter. (inpek till faktaruta) Nästa steg är att få kunskap om hur det faktiskt ser ut ute på sjukhusen.

Han säger att han misstänker att det under pandemin på många håll startades upp enheter som kan liknas vid intermediärvård, men att man helt enkelt inte definierat den än. För att bringa klarhet i frågan har Svenska intensivvårdsregistret fått i uppdrag av NPO PIVoT att samla in data för intermediärvården. Utan att lyckas.

När Johnny Hillgren lyft vikten av att inkludera även intermediärvården i SIR, och på så sätt samla in data om både antal och kvalitet på den vård som bedrivs, har han fått till svar från regionerna, sjukhusen och hälso- och sjukvårdsdirektörernas nätverk att det helt enkelt är för dyrt.

INTENSIVVÅRD

Intensivvårdsregistrets ordförande efterlyser fler intermediärvårdsplatser

– Om man sitter i högsta ledningen tycker jag att man måste ha koll på de mest resurskrävande verksamheterna inom hälso- och sjukvården, det vill säga intensivvården, intermediärvården och operation, säger han.

Att frågan inte väcker mer engagemang, tycker han är förvånande och pekar på två anledningar till varför den är viktig.

– Den ena är att överhuvudtaget ha en möjlighet att ha ett bereskapstänk. Vilken kapacitet har vi på IVA, operation och IMA? Vi har ett annat världsläge nu som gör att vi står inför helt andra reella hot än vad vi har gjort tidigare. Att inte ha koll på hur vi kan eskalera sjukvården är inte professionellt, säger han och fortsätter:

– Den andra delen är att vi behöver veta att vi har god kvalitet på det vi lägger mycket resurser på. Dels för att kunna jämföra sig nationellt, dels för att kunna jämföra sig med sig själv över tid.

Vilken väg ska då intensivvården i Sverige ta in i framtiden? En del som man inom NPO PIVoT ska titta närmare på är frågan om intensivvårdsinsatser utanför IVA:s väggar. Hur kan man jobba mer effektivt förebyggande så att patienter inte ska bli så sjuka att de hamnar på IVA? Och hur ska man arbeta för att hitta rätt vårdnivå för patienterna, och på så sätt undvika att utsätta en människa för intensivvård om det inte gagnas av det?

– Det handlar om prioritering och ransonering – vi ska inte ge viss vård till en del patienter. Samtidigt är det en utmaning att prognosticera intensivvård, det ska man vara väldigt ödmjuk inför, och vi får inte hamna i ett läge där vi inte erbjuder intensivvård till de som har nytta av det. Och där är vi inte heller, säger han och fortsätter:

– Men man behöver bredda diskussionen. Vi som jobbar inom IVA arbetar med det dagligen, men andra specialiteter måste få större uppmärksamhet på att vi behöver använda resurserna på de patienter som har nytta av intensivvård och inte lägga dem på de som inte har så mycket nytta av den. Det handlar om Kloka Kliniska Val.