”En glasklar och mycket allvarlig indikator på den pågående marginaliseringen av experter i svensk sjukvård”

I våras visade tidningen Sjukhusläkaren att endast fyra av tio av verksamhetscheferna på våra sjukhus är läkare och i detta nummer fortsätter granskningen av ledarskapet i sjukvården. En genomgång av professionsbakgrund för landets sjukhuschefer, eller områdeschefer/divisionschefer i de fall man ej har sjukhuschef, är bara 44% läkare. Spelar detta då någon roll? Ja, uppenbarligen! En av tre chefläkare anser att den medicinska kompetensen i ledningen av våra sjukhus är helt eller delvis otillräcklig, det visar en enkät till chefläkare som också den presenteras i detta nummer. Det är ännu en glasklar och mycket allvarlig indikator på den pågående marginalisering av experter i svensk sjukvård.

Spelar detta då någon roll? Ja, uppenbarligen!

Sjukhusläkarna har länge påtalat behovet av medicinsk kompetens i sjukvårdens ledning, men gehöret har uteblivit, istället ser vi en negativ utveckling där generisk chefskunskap premieras. Resultatet blir att antalet toppadministratörer och chefer ökar, och får alltmer avancerade titlar, vilket höjer och vidmakthåller statusen på deras positioner.

Samtidigt minskar den medicinska kompetensen med allt färre läkare i ledande position.  Det är en kostnadsdrivande men också patientfarlig utveckling. Administrativa rapporter och  kommunikationsplaner blir viktigare än att vårda patienter, och strategier för vården tas fram långt ifrån vårdgolvet. Därifrån går man vidare till att en generell chefs- och ledarkompetens är viktigare än kännedom och kompetens inom kärnverksamheten. Verksamhetschefen bär det yttersta ansvaret för den vård som ges vid  en enhet, och ska leda och utveckla verksamheten.

Fram till slutet av 90-talet fanns det lagkrav på att  verksamhetschefen var läkare, det ersattes med krav på  en medicinskt ledningsansvarig läkare men även det har försvunnit och  idag ställs inga formella krav –  det räcker med ”någon”. Vi vet att kliniskt erfarna läkare i ledningen leder till kortare ledtider för viktiga beslut och ökar möjligheten att driva forskning och utveckling i rätt riktning. Det är dags att lägga flosklerna om att chef är en egen kompetens som trumfar sakkunskap om sjukvård på hyllan för gott. Det är en ödesfråga för svensk sjukvård, som politikerna skyndsamt måste ta tag i.  Magnus Gissléns tydliga och modiga vittnesmål om bristen på medicinsk kompetens på Folkhälsomyndigheten har flyttat frågan om expertkompetens upp på den nationella politiska agendan, som kan fatta beslut rörande myndigheterna, medan sjukvårdens bistra sanning är att det är fritt valt för 21 självstyrande regioner att ha – eller avstå från att ha tillräcklig medicinsk kompetens i ledningen.  Förändringar måste skyndsamt till.

Det är mycket viktigt att man inte bara gör kosmetiska ändringar på ytan utan tar tag i det enorma underliggande problemet, såväl på kort sikt med kvalitetskrav på regionerna och myndigheterna som på lång sikt och ser över hälso – och sjukvårdslagstiftningen.

Vi vill se:

• Medicinsk kompetens i ledningen av vården. Det bör vara en merit att besitta specialistkunskap för den verksamhet man ska leda.
• En genomgång – vilka yrkestitlar finns, och vad står de för? Premiera verksamhetsnära administrativa tjänster som tydligt avlastar kliniskt aktiva chefer och medarbetare.
• Tillräcklig medicinsk- och forskningskompetens på alla myndigheter som behandlar sjukvård.
• Revidera  hälso- och sjukvårdslagen så att krav på medicinsk kompetens och kvalitet återinförs

***

Starka vittnesmål från läkare på plats i Gaza talar om helvetet på jorden, med ofattbara skador på civila, vars like inte har setts i andra konfliktområden. Det senaste är flera barn med skottskador i huvudet som enda skada – enligt vittnesmål för många för att det ska vara olycksfall i korseld. Det finns uppgifter om hundratals attacker mot sjukvårdsinrättningar, och det finns idag inget fullt fungerande sjukhus kvar i Gaza. En FN-rapport har nyligen påtalat att det sker ett folkmord i Gaza.

Trots detta exporterar Sverige vapen till Israel. Enligt riktlinjer för svensk vapenexport skall tillstånd ej ges för utförsel för strid, eller till en stat som är invecklad i en internationell konflikt som kan  befaras leda till väpnade strider.  Ett meddelat tillstånd ska återkallas om exporthinder uppstår. Trots det fortsätter utförsel av krigsmaterial från Sverige till Israel. Det är alltså möjligt att svensktillverkat krigsmaterial används till att döda civila och skada sjukvårdsinrättningar. Blotta misstanken om krigsbrott eller folkmord borde räcka för att stoppa vapenexporten. Jag anser att det är hög tid att regeringen agerar och stoppar exporten till Israel, samt ser över om vi exporterar krigsmaterial som används i andra delar av värden i strid med regelverket.