Nyhetsarkiv

En av sjukvårdens nytänkare

Han blev färdig läkare i en tid när ”ett flackt psyke och starka knän” kännetecknade en skicklig thoraxkirurg. Men Torkel Åbergs passion för förbättring och förändring ledde honom snart i en annan riktning – och gav bland annat Umeå ett eget hjärtcentrum. Nu summerar han sina tankar om svensk sjukvård i en kombinerad självbiografi och debattbok.

Han möter upp på stationen med en handskriven skylt – ”Torkel” – för att vi inte ska missa varandra i vimlet. Denne prestigelöse man vars liv och läkargärning jag redan känner i detalj efter att ha sträckläst hans självbiografi inför vårt möte. Att möta upp på stationen och erbjuda skjuts fram och tillbaka till hemmet 25 minuter utanför Uppsala är för honom en själv­klarhet.

– Det är precis sådan han är, säger hustrun Gun Wallin Åberg när jag för det på tal vid fikabordet i det långsträckta trähuset strax invid Mälarens strand.

– Prestigelös och målinriktad. För honom spelar det ingen roll om någon annan tar åt sig äran för en idé som han har jobbat hårt för. Det viktigaste är att det blir något positivt gjort i slutändan.

Det var efter att ha tillbringat sina första åtta år som pensionerad läkare i Australien som Torkel Åberg så smått började fila på sina memoarer. Rastlösheten efter ett intensivt yrkesliv som thoraxkirurg, chef och ledare kom i kapp honom, samtidigt som han kände att den svenska sjukvården hade så många områden som behövde förändras och förbättras.

– De många brokiga journalsystemen, det stora antalet regioner som inte uppfyllde sina mål, sjuksköterskeflykten. Jag såg lösningarna på många av problemen som ingen tar tag i inom sjukvården i dag. Jag hade också träffat så många människor på vägen som hade betytt så oerhört mycket för mig. Jag ville beskriva dem och det vi hade gjort tillsammans så det inte blev bortglömt.

Det viktigaste Torkel Åberg vill förmedla i sin bok är den utvecklings­potential rent organisatoriskt som han anser att sjukvården fortfarande har.

– Politikerna, de som är ansvariga för sjukvården, måste ta ett betydligt större ansvar än de har gjort hittills. Ta journal­systemen som ett exempel – det är ett sammel­surium av olika särpräglade lösningar runt om i landet. Mycket av de problem jag belyser i min bok ligger i tiden, som solceller på taken och problemen med nya sjukhus. Men när det gäller journalsystemen så verkar de styrande helt ha kastat in handduken.

Med en lång yrkeskarriär som thoraxkirurg både i Sverige och utomlands i ryggen, har Torkel Åberg sett åtskilliga exempel på betydligt mer välfungerande system, menar han.

– Ta New York som exempel. Där har man bara två olika journalsystem på 15 miljoner människor. Ska vi i lilla Sverige då inte klara av att enas kring ett enda? Jag tror att vi borde gå på ett helt nytt system som är anpassat till svenska förhållanden – där integriteten till exempel är väldigt väl tillgodosedd samtidigt som en majoritet av patienterna gärna ingår i någon slags redovisning eller forskning.

Torkel Åberg tar en tugga av äppelkakan och låter blicken vandra ut över Mälarens, för dagen, stilla vatten. Han berättar hur engagemanget för de många patienterna som har passerat hans operationsbord och mottagnings­rum genom åren fortfarande gör sig påmint mellan varven.

– Jag kan fortfarande ligga sömnlös och grubbla över dem det inte blev bra för och min medverkan i det hela. Till exempel ett antal spädbarn med ett medfött hjärtfel som jag misslyckades med att åtgärda. Vi gjorde en chansning som var berättigad och de skulle inte ha klarat sig i alla fall – men det är den typen av patienter som stannar kvar hos en även efter pensionen.

Vi kommer in på ämnet forskning och dess gränser – något som Torkel Åberg engagerat sig mycket i och berör i sin bok på mer än ett ställe. Han berättar hur fallet Macchiarini träffade honom som ett slag i ansiktet efter hemkomsten från Australien.

– Det var för sent för mig att göra någonting då – men jag kände ju till hans dåliga rykte i Europa mycket väl sedan många, många år tillbaka. Han kom fram till mig vid något tillfälle när jag hade rollen som generalsekreterare för Europeiska föreningen för hjärtkirurgi. Han gav ett mycket besynnerligt­­ intryck och jag kände till hans kringflackande tillvaro där han även hade fått sparken från en tjänst – något mycket ovanligt för en thorax­kirurg. Jag fick känslan av att han ville ha något av mig. Jag var nog ganska avvisande.

Om Torkel Åberg hade känt till att Macchiarini hade anställts på KI skulle han ha gått raka vägen upp till beslutsfattarna och sagt sitt hjärtas mening, berättar han.

– Men när jag kom hem till Sverige var det redan för sent. Då hade allt det som dokumentären handlar om redan gjorts. Det gjorde mig mycket bedrövad. Jag ser det här som svensk akademisk forsknings värsta makt­övergepp i modern tid.

Vi återgår till att prata om boken. Från början var tanken att den skulle handla om hela Torkel Åbergs liv och även inkludera barndomen – men efter tips från vännerna valde han att målgruppsanpassa memoarerna till en mer medicinskt intresserad krets.

– Därför börjar boken först efter att jag har kommit in på läkar­utbildningen, säger Torkel Åberg, som flera gånger under samtalet betonar att han är väl medveten om att han är en priviligerad person, uppvuxen under ordnade förhållanden.

– Många böcker i dag handlar om personer som har tagit sig igenom svåra saker och rest sig igen. Så är absolut inte fallet när det gäller mig. Jag hade en trygg, bra och kärleksfull uppväxt. Men jag hoppas att jag har någonting att tillföra i alla fall.

Vad är du mest stolt över när det kommer till din karriär som läkare?

– Det är nog att jag var med och hjälpte till med införandet av ett utvecklat kvalitetstänkande, inte bara i Sverige, utan även runtom i hela Europa i rollen som generalsekreterare i Europeiska föreningen för hjärtkirurgi.

Du betonar ofta i din bok hur viktiga sjuksköterskorna har varit för dig genom åren – hur ser du på dagens sjuksköterskebrist?

– Varje doktor är helt beroende av sjuksköterskorna, de här båda yrkeskategorierna är oseparabla. Därför är det av yttersta vikt att vi hjälper till och vänder den här negativa trenden. Något måste göras för att göra sjuksköterske­yrket mer attraktivt. När jag startade hjärtverksamheten i Umeå experimenterade jag mycket med olika lösningar för att få sjuksköterskorna att trivas och jag införde något som påminner om dagens tvättstugeschema. Att tvinga en yrkesgrupp till treskift och tjänstgöring varannan helg är som att be dem säga upp sig. Jag höjde i stället ersättningsnivån rejält på obekväm arbetstid och lät dem välja själva när och hur ofta de skulle jobba obekvämt. Vi såg fantastiska resultat.

Du hade en hel del omvälvande tankar om hur vården i Umeå skulle bedrivas när du började där – hur togs du emot?

– Jag höll en föredragning för politikerna som senare av avdelningsföreståndarna kallades för ”Torkels halleluja­tal” där jag beskrev min vision om en ”allt i ett-tjänst” för patienten med utredning, behandling och rehab vid samma tillfälle. Jag blev väldigt positivt bemött och jag har insett efteråt att Uppsala inte hade varit någon god grund för mina planer även om jag hade blivit chef där. Umeå var så mycket mer lättarbetat. Där fick jag möjlighet att förverkliga de här nymodiga tankarna jag hade.

Sedan måste vi ju reda ut det här med ”flackt psyke” – vad menade man egentligen med det?

– Bland det första man får göra som läkare är att konfronteras med lik, man får lära sig hur människan ser ut inombords. Där börjar träningen att hålla sina känslor i styr och då sas det vid tiden för mina läkarstudier, kanske mest på skoj, att just kirurger ska ha ”ett flackt psyke och starka knän” för att bli riktigt bra. Det har sin bakgrund i att man måste stå upp vid ett operationsbord under långa tider och samtidigt stå ut med svåra situationer.

– Det är inte det lättaste yrket, men för mig passade det bra. Jag uppskattade den omedelbara feedback man får på sitt arbete som kirurg. Men sedan är det totalt nödvändigt att skaffa sig någon slags skyddshuva när man är doktor, det vill säga att vara professionell­­­ – att kunna stå ut med blod, lemlästade olycksoffer, kiss och bajs och en smäll på käften av en berusad person som inte har kontroll på sina känslor. Det måste man kunna förhålla sig till utan att brista i gråt och springa hem. Men lika viktig är förmågan till empati – som på den tiden inte fanns uppfunnet som ord. Utan det blir man ingen bra doktor. Det var något jag kände instinktivt redan från start – därför var det flacka psyket aldrig något ideal för mig – tvärtom.

Det börjar bli dags att bege sig mot det hemvändande tåget och vi reser oss upp från fikabordet. Torkel Åberg stannar upp och tar några prövande steg – alla timmar vid operationsbordet har, kanske inte helt överraskande, satt sina spår hos honom i form av just knäproblem.

– Så vi skulle kunna sammanfatta det som att jag varken hade ett flackt psyke eller starka knän. Men det gick ju bra i alla fall, säger han med ett skratt.


Torkel Åberg är aktuell med självbiografin och debattboken ”Förändringens Förtrollning: Minnen, erfarenheter och uppslag från ett sjukvårdsliv”. Foto: Stefan Nilsson

Pionjär när det gäller patientcentrerad vård

När Torkel Åberg startade hjärt­centrumorganisationen i Umeå var det viktigt för honom att ha patienten i centrum. Han och hustrun Gun Wallin Åberg diskuterade fram en lista på de behov patienten har, en lista som flera av hans kollegor har hyllat genom åren. ”Någon har sagt att den är för självklar, ändå följer de den inte”.
* Slippa få sjukdomen.
* Veta när man ska söka sjukvård.
* Snabbt och enkelt få tillträde till sjukvården och hänvisas till rätt instans.
* Få god information.
* Få snabb och säker diagnos.
* Få effektiv och skonsam behandling.
* Få diagnos och behandling i rätt tid och vid så få vårdtillfällen som möjligt.
* Gå igenom diagnostik och behandling oskadad.
* Få god omvårdnad.
* Få stöd för att kunna återanpassas till det tidigare livet.
* Lära sig leva med vetskapen om att ha/ haft sjukdomen.
* Klara sig ekonomiskt under sjukdomstiden.
* Slippa få tillbaka sjukdomen.

Krönika
Bertil Hagström

Orisken är mycket större än risken

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-04

Så stor är operationsskulden – region för region / sjukhus för sjukhus / Vad behövs nu då? / "Vi behöver större marginaler till vardags – inte för en pandemi" / De klarade covid-19-stormen / Professionalismens återkomst / "Yngre läkare har utnyttjats" / Kan en pandemi rå på administrationssamhället? / Krönikor / Porträttet: Anna Rask-Andersen / Från facklig till chef och tillbaka

Prenumerera