Elin Karlsson: ”Alarmerande siffror som kräver handling”
Nyheter
Bland läkare som arbetar på sjukhus överväger en av fem att lämna yrket helt och nästan två av fem har övervägt att byta arbetsplats under de senaste 12 månaderna. Dessutom har fler än var tredje sjukhusläkare under samma period funderat på att gå ner i arbetstid och var fjärde på att arbeta som hyrläkare/konsult.
I Läkarförbundets arbetsmiljöenkät 2022 framträder bilden av en läkarkår där många är trötta på den rådande arbetsmiljön (se grafik i slutet av artikeln).
– Det här är mycket alarmerande siffror som kräver handling. Specialister inom sjukhusspecialiteterna har minst tolv års utbildning bakom sig för att bli specialister. Därefter följer ett livslångt lärande, med ansvar för såväl kvalitetens på dagens sjukvård som framtidens genom att utbilda och handleda framtida kollegor. Vi är inte utbytbara pinnar i statistiken. Varje sjukhusläkare som lämnar sjukvården är en enorm förlust för såväl den enskilda verksamheten som samhället i stort, säger Elin Karlsson, ordförande för Sjukhusläkarna.
Inom gruppen akutläkare har var fjärde funderat på att helt lämna yrket och hälften har funderat på att byta arbetsplats under det senaste året.
Michael von Schickfus, ordförande för Svensk Förening för Akutsjukvård (SWESEM), känner ingen större förvåning över resultatet.
– Det är väldigt tråkigt att akutläkare ligger högt i undersökningen och att det har skett en försämring sedan senaste undersökningen gjordes. Men det är å andra sidan inte heller jätteförvånande. Det räcker med att öppna tidningen så ser man vilka stora arbetsmiljöproblem som finns på svenska akutmottagningar, säger han.
Signalerna från runt om i landet är att sommaren har varit förfärlig, värre än tidigare år, och enligt Michael von Schickfus vet han om kolleger som både sagt upp sig och bytt specialitet.
– Arbetsmiljön på svenska akutmottagningar är under all kritik. Vad som gör det än mer komplext är att akutmottagningen oftast inte själv sitter på lösningen på arbetsmiljöproblemet, utan det är andra delar inom vården, som till exempel brist på vårdplatser eller en otillgänglig primärvård, som behöver åtgärdas för att förbättra situationen på akutmottagningen, säger han.
Arbetsmiljön på svenska akutmottagningar är under all kritik. Michael von Schickfus, ordförande för Svensk Förening för Akutsjukvård
Däremot tror han inte att den undermåliga arbetsmiljön är den enda anledningen till att allt fler akutläkare funderar på att lämna specialiteten.
– Vi har sedan många år svårt att komma överens med övriga specialiteter och kliniker, som hittills har bemannat akuten, om vem som äger vilken del av patientansvaret och vem som gör vad. Det är en pågående process och det är lite oklart var vi kommer att landa, säger han och fortsätter:
– Vår målbeskrivning är tydlig och vi inom SWESEM tycker att vi ska kunna hantera patienter från A till E på akuten. Men andra specialiteter håller inte med om det. På vissa ställen har man kommit väldigt långt, medan det på andra ställen är som att man ersätter det gamla underläkarsystemet fast med akutläkare istället. Och det är klart att man inte vill arbeta som underläkare på akuten under hela sin karriär, då är det inte så konstigt om man börjar leta efter annat om ett tag, säger han.
Michael von Schickfus påpekar också att det inte är konstigt om det skaver när en ny specialitet ska in i sjukvårdssystemet.
– Vi måste hitta vår plats i ett svenskt sammanhang, men det måste också resultera i att det blir en attraktiv specialitet som många vill jobba i. Annars är det lika bra att låta bli. Vi från SWESEM kommer inte kunna acceptera ett annat utfall än att vi har hela patientansvaret.
Även bland de läkare inom barn- och ungdomspsykiatrin som svarat på enkäten är det många som funderat på att både lämna yrket helt (27 procent) och byta arbetsplats (49 procent).
Dels används barn- och ungdomspsykiatrin lite som ett politiskt slagträ och är en specialitet som förväntas lösa ett samhällsproblem. Susanne Buchmayer, ordförande för Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri
Susanne Buchmayer, ordförande för Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri, pekar på tre olika områden som hon tror kan spela in i de funderingarna.
– Dels används barn- och ungdomspsykiatrin lite som ett politiskt slagträ och är en specialitet som förväntas lösa ett samhällsproblem. Vi ska ta hand om problem i skolan, vi ska ta hand om socialtjänstens problem och dysfunktionella föräldrar. Många av våra patienter har de här problemen, men allt är inte barnpsykiatri och kan inte heller lösas inom barnpsykiatrin. Att vi som är runt 400 specialister ska lösa att 10 procent av barn och unga mår dåligt är helt orimligt, säger hon och fortsätter:
– Dels är vi en specialitet där det på många ställen inte finns någon fungerande vårdkedja än. Jämför man med vuxenpsykiatrin så söker de vuxna patienterna med lättare psykiatriska problem till vårdcentralen och tas där omhand. Den vårdkedjan finns inte inom barn- och ungdomspsykiatrin. Elevhälsan är nedmonterad och jag förstår att allmänmedicinarna slår bakut om de ska ta hand om det här också, som de inte har utbildning för. Samtidigt, att barn som behöver lättare sömnmedicinering ska komma till BUP är orimligt och skapar en splittrad vård för patienten.
Susanne Buchmayer pekar också på att många medlemmar i SFBUP upplever att det saknas ett tydligt medicinskt ledarskap och att det är svårt att verka som läkare. Dessutom menar hon att trycket på de neuropsykiatriska frågeställningarna har ökat dramatiskt de senaste tio åren.
– Vi tar emot fler patienter än någonsin tidigare, ändå får vi bara skäll. Det är inte så lätt att arbeta i.
Arbetsmiljöenkäten lyfter också frågan om vårdplatsbrist. Den visar att två av fem varje vecka tvingas låta patienter vårdas utan vårdplats (överbeläggning) och lika många tvingas lägga in patienter på en annan avdelning varje vecka. En av fem tvingas varje vecka skriva ut patienter för tidigt och 14 procent uppger att de varje vecka tvingats skicka hem patienter som borde ha lagts in.
– Att vårdplatsbristen är ett enormt problem för arbetsmiljön är för oss känt sedan länge, men nu har vi också ett statistiskt underlag som visar detta. Det går inte att blunda längre. Vårdplatsbristen orsakar dödsfall, onödigt lidande, och är en enorm arbetsmiljöbelastning med en ständig etisk stress för sjukhusläkare. Att ständigt få problematiken bagatelliserad försämrar arbetsmiljön ytterligare. Nu krävs det ett brett erkännande från regionerna om att vårdplatsbristen är ett problem, och konkreta satsningar på vår arbetsmiljöhandlings, säger Elin Karlsson.
