Ekonomens besked fick mig att häpna
Nyheter
Jag råkade samtala med en ekonom häromdagen, som arbetar i ett av våra 21 landsting. Vi kom att diskutera sjukvårdens kritiserade ekonomiska styrsystem och vad som skulle kunna fungera bättre – som till exempel andra mått än dagens.
Jag ville förstås lyfta fram viktiga kvalitetsparametrar och nämnde direkt patient-läkarkontinuitet, som någonting som både borde ge bättre kvalitet och vara lätt mätbart.
Ekonomen svarade då med att man på hans arbetsplats har ett system där man noga tillser att patienten INTE träffar samma läkare flera gånger.
”Kontinuitet stoppar flödet”
När jag frågar varför i alla världen man gör på det sättet får jag svaret: En läkare som har en längre relation till en patient vill inte gärna remittera tillbaka patienten till primärvården. Då får vi ingen patientomsättning på kliniken och får ingen möjlighet att ta emot nya patienter.
Jag måste säga, att jag blev alldeles mållös, när jag hörde detta. Man har alltså vid denna ekonoms sjukhus satt i system att tillse att det garanterat inte finns någon kontinuitet i patient-läkarrelationen. Och man menar att detta arbetssätt fungerar alldeles utmärkt.
Nu minns jag plötsligt att jag tidigare har hört talas om detta. En kollega från någonstans-i-Sverige berättade för ett tag sedan, att man på dennes klinik bokade in patienter till läkarbesök hos Dr ST-läkare eller Dr Specialistläkare, men aldrig bokade på läkarnamn.
När jag har hämtat mig från min absoluta förvåning efter en stund, frågar jag ekonomen om hur detta arbetssätt påverkar vårdkvaliteten och patientens trygghet.
Goda rutiner och bra journal = god vård
Då får jag veta, att man har goda rutiner på kliniken, att alla läkare gör på samma sätt och att all information finns i journalen. På ekonomens min ser det ut som om han tänkte om läkare: bra att dom finns, synd att dom behövs. Och jag tänker mig att han faktiskt också tror att det skulle gå lika bra med en dator i stället för en doktor.
Min nästa tanke blev – tänk om jag bara inbillar mig att patienter vill ha en långvarig relation till en och samma läkare vid allvarlig sjukdom. Och tänk om jag bara tror att läkarkontinuitet kan ge en ökad kvalitet. Det kanske bara är någonting som läkaren själv önskar. Och tänk om jag gjorde helt fel för 10 år sedan, när jag i Stockholms Läns Landstings regionala vårdprogram för depression och bipolär sjukdom skrev in behandlarkontinuitet som en viktig kvalitetsvariabel.
Är det så här det ska vara? Att ekonomer och andra som inte tillhör dem inom sjukvården som möter lidande, svårt sjuka patienter ska få bestämma bort den trygghet som finns i att få träffa samma läkare under utredning och behandling av en svår sjukdom.
Vad vill patienten själv? Hur känns det att möta ett nytt läkaransikte varje gång? Hur påverkar obefintlig läkarkontinuitet resultatet av vården och patientens livskvalitet? Och hur påverkas de läkare som sköter våra svårast sjuka patienter av att inte ha någon personlig relation till dem?
Du har helt rätt och ekonomen fel. Det är ju samma som dom vill att läkarna ska arbeta smartare dvs göra mål för varje dag. Men både sjuksköterskor o läkare har ju som dagliga mål att förbättra patientens hälsa. Det är ett elände att ha ekonomer som tror dom kan något om vården . Släng ut dom allihop och låt oss jobba ifred. Självklart vill läkarna ha kontinuitet .
Jag har ME/CFS. Sjukdomen har jag haft hela mitt vuxna liv men fick diagnosen först för två år sedan. För mig är det otroligt betydelsefullt att ha samma läkare. Min sjukdom förändras över tid och har en massa hyss för sig med symtom som kommer och går. Att i varje möte behöva dra hela sjukdomshistorien fungerar inte. Läkaren blir stressad efter som det tar sådan tid och jag blir irriterad eftersom den lilla ork jag har inte används för att göra mig friskare. Jag har löst det genom att söka privat vård som jag bekostar själv. Som sjukpensionär innebär det att jag väljer bort allt som inte är nödvändigt för att ha råd. Kontinuitet är ett viktigt kriterium på bra vård!
Det kanske är dags att forska på detta?
Det intressanta i att en klinik har genomfört rutiner för att tillse att patient-läkarkontinuitet inte uppstår är, att detta har skett utan att vare sig patienter eller beställare/politiker har kännedom om det. Åtgärden är också mycket kraftfull och kan sannolikt påverka medicinsk kvalitet och medicinska resultat utan att detta analyseras eller dokumenteras. De ekonomiska vinster kliniken uppnår kan mycket väl ätas upp av sämre medicinska resultat och patientupplevd kvalitet t.ex. Angeläget att detta kommer upp i ljuset, diskuteras och beforskas.
Dagens situation (och så har det varit länge), är att de mest kritiska tidskritiska komplexa tilfällena, så är denna kontinuiteten frånvarande. Så här snackar man om att ha samma standard på mer enkla tillfällen.
Teoretiskt är det inte svårt att både hitta på potensielt positiva och negativa sidor med patient-läkare kontinuitet. Tar och listar upp några andra potentielt negativa sidor:
1. Patienten kan bli bundet fast i en dålig personlig match
2. Det hindrar att friska ”ögon” ser patienten, med faran att man fortsättet för länge på ett felspår
3. Läkarna bli så bundna till ”min patient” att man inte tar ansvar för helheten. Svårigheter med att vara objektiv.
4. Patienten utsätts för unödvändiga farliga behandlingar då läkaren så gärna vill kunna erbjuda ”sin” patient en verksam behandling där riktigt svar är att ”vi har inte något att erbjuda”. Den sista punkten är inte teoretisk men något som händer allt för ofta.
Var det en ekonom som har något med PSYKIATRI att göra? Att det är så inom somatisk specialistvård har jag vetat sedan minst sena 70-talet. Det har stått om det i Läkartidningen. En orsak att jag valde psykiatri då framför somatisk specialitet var att jag inte kunde förstå hur jag någonsin skulle kunna lära mig något om jag aldrig fick se resultaten av mina åtgärder. Någon administratör som jag sa detta till förlöjligade mig och menade att allt jag behövde veta för att utföra yrket BORDE JAG JU HA LÄRT MIG på grundutbildningen för då lärs ju allt ut.
Wow, häpnadsväckande cyniskt… Vid närmare eftertanke, hur luttrad har jag blivit som ändå inte blir förvånad?
Inte cyniskt, men förenklat. De enkla standardsvaren är ofta inte de bästa. Här var motivet att kunna avslutta kontakten i specialistvården vid riktig tid, för att frigöra resurser till andra patienter med mer behov. Det är inte cyniskt, men rationelt och i tråd med medicinsk etik (vi läkare ser ofta bara trädet, men inte skogen). Problemet blir när det blir en universiel lösning som appliceras också där kontinuitet hade varit att föredra.