Nationella kunskapsstyrningen med 26 nationella programområden är ett organisationsbygge som stärker regionernas autonomi och försvagar utvecklingen mot att styrningen av vården helt eller delvis övergår i statlig regi. 

• 12 april 2023
• 0
• AV: Eva Nordin

Den tolkningen gör Jacob Freedman, docent och överläkare i allmänkirurgi vid Danderyds sjukhus. Han är även ordförande för regionalt programområde kirurgi inom kunskapsstyrningssystemet (RPO).

– I en tid då regional styrning av sjukvården alltmer ifrågasätts och flera partier verkar för en ökad statlig styrning av vården, då tar SKR en aktiv roll för att i samverkan med regionerna bygga upp en komplex organisation som stärker den regionala styrningen av vården.

Rapporten ”Lång väg till patientnytta”, en uppföljning av nationella riktlinjers inverkan på vården i ett decentraliserat system, publicerades 2015 av Vårdanalys. En av slutsatserna var att Socialstyrelsens nationella riktlinjer inte haft tillräckligt genomslag. Riktlinjerna var i första hand ett stöd för beslutande politiker och tjänstemän och nådde inte enskilda vårdgivare i mötet med patienter. Vårdanalys konstaterade vidare att det fanns ett stort behov av att utveckla kunskapsstöd för att stärka patienternas och patientorganisationernas möjlighet till delaktighet och inflytande. Myndigheten såg också ett behov av en mer samordnad och individualiserad vård, anpassad efter patientens behov och förutsättningar.

– Det var tydligt att kommuner och dåvarande landsting hade svårt att omsätta kunskap i kloka beslut. Tanken var då att bygga upp en organisation som skulle se till att kunskapsstöden verkligen når ned till patientnivå, och att arbetet på nationell, regional och lokal nivå hänger ihop. Det fanns också en efterfrågan på att kunskapsstöden integrerades i vårdens IT-stöd och att det skapades uppföljningsstrukturer, säger Jacob Freedman.

Tanken och ambitionen var god, menar han, men bygget planerades och sattes i gång utan ordentlig förankring, analys av kostnader och finansiering eller inventering av behov och resurser.

– Man tog inte heller hänsyn till specialitetsföreningars mångåriga arbete med kunskapsstöd och riktlinjer. Man skapade nationella programområden som inte var heltäckande, exempelvis blev flera specialiteter utan egna områden, som allmänmedicin, invärtesmedicin, anestesi- och intensivvård och allmänkirurgi. Man började liksom i fel ände.

Olyckligtvis, menar Jacob Freedman, gjorde kunskapsstyrningsorganisationen en organbaserad uppdelning i områden. Det resulterade i att flera specialiteter stod utan programområden. Reumatologi hamnade exempelvis inom rörelseorganens sjukdomar, men efter hårdnackade protester fick de ett eget NPO. Även Svensk kirurgisk förening protesterade.

– Kunskapsstyrningsorganisationen ville att kirurgi skulle ingå i olika organområden enligt diagnoskodboken, vilket hade blivit katastrofalt. Efter hård kamp fick vi ett eget område som heter NPO kirurgi och plastikkirurgi. Det var viktigt att få representation, inflytande och medbestämmande i kunskapsstyrningen eftersom organisationen redan var på plats.

Jacob Freedman anser att många av de mål som finns i den nationella kunskapsstyrningen hade kunnat förverkligas utan bygget av en ”resurskrävande och byråkratisk överbyggnad”.

– Mycket fanns redan, exempelvis specialitetsföreningarnas mångåriga arbeten, Socialstyrelsens arbeten med kunskapsstöd och professionens uppbyggnad och utveckling av kvalitetsregister. Det arbetet hade vi kunnat bygga vidare på.

– Redan i dag har vi stora möjligheter att jämföra oss mot varandra genom kvalitetsregistren. Det stora problemet i svensk hälso- och sjukvård är inte kvalitetsbrister. Vi producerar hög medicinsk kvalitet i Sverige, och inom kirurgin ser vi extremt små kvalitetsskillnader, mycket tack vare Svensk kirurgisk förening som skapat kvalitetsregister, utvecklat nationella kurser, formulerat och följt upp utbildningsmål och sett till att kunskapen spridits.

Man tog inte heller hänsyn till specialitetsföreningars mångåriga arbete med kunskapsstöd och riktlinjer. Jacob Freedman, docent och överläkare i allmänkirurgi vid Danderyds sjukhus

Däremot, menar Jacob Freedman, lider hälso- och sjukvården av stora resursbrister. Vissa regioner tvingas skicka patienter kors och tvärs över landet eftersom de inte kan få vård där de bor.

– Det är ett av skälen till att vården blir ojämlik och det kommer kunskapsstyrningen inte att kunna lösa. I stället har man skapat en administrativt krävande modell där regionerna måste skjuta till resurser i form av personer med hög forsknings- och sjukvårdskompetens. Och det i en tid när sjukvården går på knäna med brist på vårdplatser, ökande vårdköer och en flykt av vårdpersonal.

Om Jacob Freedman hade fått bestämma hade han hellre sett att de resurser som plöjs ned i kunskapsstyrningssystemet hade gått till vidareutbildning av yngre läkare och fortbildning av specialister.

– Det hade varit en mycket smartare investering. Personligen är jag högst tveksam till att man kommer att ändra sina sätt att jobba utifrån vad som kommer ut från kunskapsstyrningen.