När Jakob Forssmed (KD) klev in i rollen som socialminister blev han förbluffad över hur illa svenska journalsystem kommunicerar, både inom och mellan regioner. – Det är ingen tvekan om att staten måste ta ett starkare grepp om de här frågorna. Mjuk styrning och frivillig samverkan har inte fungerat tillräckligt bra.

• 21 september 2023
• 0
• AV: Eva Nordin

När socialminister Jakob Forssmed invigningstalade på Vitalis e-hälsokonferens i Göteborg i maj, framhöll han att Sverige står inför ett paradigmskifte.

– Regeringen lanserar ambitiösa och breda reformer för en nationell digital infrastruktur. Det finns två syften med reformerna, dels handlar det om att minska och begränsa den administrativa bördan för vårdens professioner, dels att tillgängliggöra hälsodata, oavsett var patienten befinner sig. Det handlar också om att öka patientsäkerheten, förbättra förutsättningarna för att kunna använda sekundärdata för forskning och innovation, och att vårdens olika aktörer har tillgång till den digitala infrastrukturen.

Det har i många år funnits en diskussion i Sverige om att vi behöver IT-system som kommunicerar och fungerar bättre tillsammans. Vad är det nya nu? 

– Vi har nu en tydlig politisk målbild och har gett E-hälsomyndigheten i uppdrag att ta fram en färdplan för genomförandet av denna. Det är oerhört angeläget att vi åstadkommer förbättringar och får en nationell struktur som ersätter och kompletterar dagens system. Vilka mått och steg som krävs, och i vilken ordning, för att klara detta är något som E-hälsomyndigheten jobbar med.

Regeringen vill ha en ökad statlig styrning på området, men vad är det konkret staten vill ta ett ökat grepp om?

– Staten ser ett behov av enhetliga standarder och att vi får en gemensam intygshantering i hela landet, exempelvis av intyg för sjukpenning. E-hälsomyndigheten ska också utreda förutsättningarna för en nationell teknisk lösning som möjliggör automatisk informationsöverföring till nationella kvalitetsregister. Och vi ser fram emot den utredning om hälsodataregister som ska presenteras i juni 2024 och som ska ge förslag på hur uppgifter från områden där nationell insamling saknas, exempelvis från primärvården samt uppgifter om användningen av läkemedel, ska regleras och hanteras.

Vi har redan idag NPÖ, Nationell patientöversikt, ett verktyg för nationellt sammanhållen journalföring. Regionernas anslutningsgrad är dock förhållandevis låg. Hur ska staten säkra att anslutningen till en nationell digital infrastruktur inte blir ett fritt valt arbete?

– E-hälsomyndigheten får ett mycket starkare mandat än tidigare för att ta fram förslag på vad som kommer att krävas. Tidigare har man förlitat sig på att mjuk styrning och frivillig samverkan skulle vara en framkomlig väg. Men det är uppenbart att det krävs ett tydligare nationellt åtagande, vilket också efterfrågas. Jag visste att det var mycket som behövde göras men blev ändå förbluffad över saker, som att regioner och kommuner har journalföring som inte alltid lirar ihop. Inte ens mellan kommuner inom en och samma region har man alltid löst det. I framtiden måste alla journalsystem kunna samverka och kommunicera med varandra.

E-hälsomyndigheten blir navet i reformeringen av den digitala infrastrukturen. Det finns även ett utredningsförslag som vill att staten förvärvar hela eller delar av SKR:s Inera, och att det läggs under en myndighet. Rimmar det förslaget med vad regeringen vill?

– Jag har noterat förslaget och det bereds nu i sedvanlig ordning på Regeringskansliet.

Vilka hinder och utmaningar ser du längs vägen för att åstadkomma det ni vill med den digitala?

– Det är svårt och komplicerat och det finns många fallgropar, både av teknisk och juridisk karaktär. Icke desto mindre är det helt nödvändigt att vi klarar utmaningarna för framtidens hälso- och sjukvård, personalens och patienternas bästa.