Direktören som leder från golvet
Det dröjde en dag från att läkaren Marianne van Rooijen disputerat till att hon axlade sitt första chefsuppdrag. Under hela sin karriär har hon varit intresserad av ledarskap och vill gärna se fler läkare som chefer i vården. Nyligen belönades hon med utmärkelsen Årets kommunikativa ledare.
Sjukhusdirektör Marianne van Rooijen har just kommit tillbaka från en promenadrunda med en av sjukhusets verksamhetschefer.
Det sägs att den här typen av mötesform, ”walk and talk”, ökar blodflödet i hjärnan, stärker kreativiteten och i bästa fall leder till effektivare och sakligare samtal.
– I stället för att sitta på mitt arbetsrum tog vi möjligheten att promenera i Slottsparken. Det händer saker när man går och jag upplever att samtal ibland kan bli öppnare och ledigare när man är i rörelse. Men allt handlar förstås om vad som står på agendan.
Knappt två månader tidigare satt Marianne van Rooijen i publiken på en gala på Eric Ericsson-hallen i Stockholm. Hon var en de nominerade till priset som Årets kommunikativa ledare. Plötsligt ropades hennes namn upp och ett ögonblick senare stod hon på scenen med blomsterkvast och statyett.
– Det var många starka konkurrenter, jag hade inte räknat med att vinna. Jag blev otroligt glad bara över motiveringen. Det är viktigt att påpeka att det här priset berör samtliga medarbetare på Akademiska. Kommunikation är komplext och det finns många olika sätt att kommunicera på. Utan skickliga medarbetare, engagemang och en gemensam bild av riktningen, skulle jag stå mig slätt i min roll.
I juni 2021 antog Akademiska en ny strategi som omfattar fyra förflyttningar i syfte att nå sjukhusets vision: ”Vi ska vara det ledande universitetssjukhuset som skapar störst värde för patienterna”.
– Den strategi vi utvecklat ska på ett tydligt sätt kommunicera för våra medarbetare och chefer vart vi ska och hur vi måste förflytta oss för att nå vår vision. Det allra viktigaste i strategin är fyra långsiktiga områden. De är grunden för vårt gemensamma målarbete som ska bedrivas på sjukhus-, verksamhets- och enhetsledningsnivå.
Vägen mot visionen kantas dock av höga bergsmassiv; det kommer att krävas enorma kraftansträngningar för att besegra hindren.
Samtidigt som strategin antogs på Akademiska i juni beslutade IVO att förelägga sjukhuset ett mångmiljonvite. Patientsäkerheten stod på spel. Kravet var att sjukhuset inom loppet av några månader skulle ha minst 612 vårdplatser tillgängliga. Men eftersom det inte finns några uttryckliga bestämmelser i lagen om specifikt antal vårdplatser, upphävde kammarrätten föreläggandet. IVO överklagade domen till Högsta förvaltningsdomstolen som den 30 maj i år beslutade att inte pröva ärendet.
– Det finns inget lagutrymme för att ange en specifik siffra eftersom vården är dynamisk och behoven skiftar. Men vi ser tydligt att det behövs fler vårdplatser och vi arbetar med frågan. Dilemmat är att vi har svårt att rekrytera vårdpersonal. Framför allt handlar det om sjuksköterskor, men även om undersköterskor. Samtidigt ska vi successivt fasa ut hyrpersonal till den rekommenderade nivån på två procent. Det är inga enkla utmaningar.
Att leda en komplex verksamhet i en politiskt styrd organisation med korta tidshorisonter, in i en framtid med omfattande ekonomiskt underskott, nivåstruktureringar, kunskapsstyrning och resursbrist av olika slag, kan tyckas vara ett Sisyfosarbete.
– Läget är jättetufft och våra medarbetare är hårt prövade. Men jag skulle inte ha tagit mig an uppdraget om jag inte trodde att jag tillsammans med sjukhusets medarbetare, sjukhusledningen, regionens övriga förvaltningar och politiken kan klara de svåra utmaningar vi har och står inför.
Månatliga uppföljningar av indikatorer som produktion, ekonomi, kvalitet, forskning- och utveckling samt medarbetarfrågor, avslöjar avvikelser och röda siffror, men också följsamhet till fastställda mål. När det sker förflyttningar i rätt riktning är det viktigt att fira, menar Marianne.
– Medarbetare är med och nominerar och vi firar förflyttningar med att uppmärksamma goda insatser. Vi delar även ut tårtor i samband med kvartalsavstämningar.
Marianne van Rooijen har arbetat på Akademiska sjukhuset sedan 2013. I botten är hon specialistläkare i gynekologi och obstetrik och har disputerat på en avhandling om p-piller vid Karolinska institutet. Dagen efter disputationen axlade hon sitt första chefsuppdrag som sektionschef. Genom åren har hon varit såväl verksamhetschef som divisionschef.
Hon blev biträdande sjukhusdirektör för Akademiska 2015. Innan hon klev in i rollen som sjukhusdirektör den 1 juli 2021 hade hon under en kort period varit tillförordnad. Hela livet, menar hon, har hon varit intresserad av ledarskap.
– Jag kan ibland sakna patienterna, det är nog naturligt om man är utbildad läkare. Men jag har ingen längtan att gå tillbaka, jag tror att jag kan göra minst lika stor nytta i min nuvarande roll, både för patienter och medarbetare.
Jag tror att vi behöver göra mer för att locka fler läkare till chefspositionerMarianne van Rooijen
Marianne har rötter i Holland. Hennes mamma kom till Sverige som krigsbarn, utbildade sig så småningom till sjuksköterska, men under tiden som Marianne och hennes bror var små var mamman hemmafru och tog olika ströjobb; hon arbetade extra i en fiskaffär, sydde klänningar till fina tanter och hade hemmet fyllt av dagbarn. Mariannes pappa var konduktör på SJ.
– Mina föräldrar fick inte samma möjligheter som jag. Pappa, som gick sex år i folkskola, peppade mig och brukade säga att om någon erbjuder något för att de tror på dig, måste du våga tacka ja. När jag gick i grundskolan var jag jätteblyg och blev generad när jag fick beröm. I dag kan jag säga tack och lita på att jag kan det jag har tagit på mig att genomföra.
Marianne vill gärna se fler läkare som chefer i vården.
– Det är jätteviktigt. Vi har möjlighet att fatta beslut som påverkar våra patienter. På Akademiska sitter samtliga verksamhetschefer i sjukhusledningen och är delaktiga i de beslut vi måste fatta med hänsyn till vårt uppdrag. Läkare har ofta en naturlig ledarroll inom ramen för sin profession. De har den högsta medicinska kompetensen för att fatta beslut om hur tillgängliga resurser ska prioriteras, från enskilda patienter till patientgrupper med olika sjukdomstillstånd. Jag tror dock att vi behöver göra mer, förutom de ledarskapsprogram vi erbjuder, för att locka fler läkare till chefspositioner.
Marianne är bosatt i Stockholm och pendlar varje dag till och från Uppsala. En dag varannan vecka försöker hon arbeta hemifrån. Ibland är det svårt att räcka till, tycker hon, särskilt när det är kvällsaktiviteter som egentligen inte hör till uppdraget, men som är värdefulla att delta i.
– Jag har jobbat mycket i hela mitt liv, men försöker vara noga med att sätta gränser och skilja arbete från ledighet. Det är en förutsättning för att orka, man får hitta sitt sätt och alltid komma ihåg att ett jobb är ett jobb och det finns fler viktiga värden.
En styrka, menar hon, är att hon är stresstålig, har lätt att koppla av och sover gott om nätterna.
– Jag gräver inte ned mig i saker, ser mycket framåt, på gott och ont. Jag kan få kritik för att jag är för framåtdriven. Ibland måste man sakta ned, titta i backspegeln och analysera och utreda händelser för att lära sig saker. Tack och lov har jag medarbetare som är bättre på det än jag och som påminner mig när det behövs.
Hon får också nya perspektiv genom samtal med de två barnen som ofta skickar tips på både böcker och poddar. Dottern är veterinär, sonen AT-läkare. Diskussionerna vid middagsbordet brukar bli livliga.
– Förhållningssätten och synen på liv och död är olika, exempelvis i frågor om dödshjälp. För en veterinär är det oetiskt att inte avsluta liv när sjukdomar är elakartade och prognosen dålig. För en läkare styr förstås en helt annan etik. Det brukar bli både spännande och givande diskussioner i familjen.
Förra hösten blev läkaren Staffan Bergström av med sin läkarlegitimation då han hjälpte en ALS- sjuk man att ta sitt liv. Beslutet överklagades, men i maj i år beslutade förvaltningsrätten att legitimationen även fortsättningsvis skulle vara återkallad.
– Min pappa blev 97 år och dog strax före jul. Han vårdades på hospice i slutet av sitt liv. Han hade bestämt sig för att han hade levt klart och slutade att äta och dricka. De sista dagarna var han okontaktbar. Det blev ett fint slut. Debatten om aktiv dödshjälp är väldigt svår och komplicerad och jag vill inte ge mig in i den offentliga diskussionen.
Nyligen valdes Marianne in i styrelsen för Swelife. Akademiska sjukhuset har ett nära samarbete med Uppsala universitet. Via ett forskningsprojekt om barnfetma snubblade Marianne över organisationen som finansieras av Vinnova.
– Det är ett fantastiskt spännande uppdrag och jag lär mig massor. Swelife har ett brett anslag och vänder sig till hela akademin, inte bara till de medicinska fakulteterna. Jag hoppas att jag kan bidra med ett patient- och sjukvårdsperspektiv i bedömningar av forsknings- och innovationsprojekt.
Min vision är att vi tillsammans ska stärka den förebyggande folkhälsan och att alla medarbetare och patienter på Akademiska på ett eller annat sätt ska bidra till både forskning och utveckling.
Marianne ser också mycket fram emot resultatet av den utredning om statlig styrning som tillsattes av regeringen i juni.
– Jag tycker att det är bra att regeringen tillsatt en utredning och att man tittar närmare på om och i så fall vilka delar som eventuellt kan förstatligas. Jag har själv funderat på om det är en bra idé att förstatliga universitetssjukvården.
Det är många frågor som behöver redas ut och som är spännande att följa, exempelvis finansieringen och var den bör ligga, inte minst när det gäller särläkemedel.
Några dagar efter intervjun ska hon och sambon resa till ön Skopelos i Grekland för att delta på ett bröllop. Därefter bär det vidare Turkiet där sambons familj har ett hus på den asiatiska sidan av Marmarasjön.
– Vi bor i en liten by på landet, på riktiga landsbygden. Det är fantastiskt lärorikt och spännande att ha en fot i olika kulturer.
Med på resan finns en trave med böcker, bland annat Bränt barn av Stig Dagerman. Sedan några år är Marianne med i en bokklubb och under våren läste den Stöld av Ann-Helén Laestadius, svensk-samisk journalist och författare.
– Bokklubben är ett av mina favoritgäng utanför jobbet. De älskar tjocka italienska släkthistorier, men jag har inte den tiden och brukar lägga in veto mot böcker över 200 gram, säger Marianne och skrattar.
