Den funktionella dumheten breder ut sig allt mer i offentliga organisationer. Det anser Stella Cizinsky, kardiolog och överläkare vid Universitetssjukhuset i Örebro, som har skrivit en bok i ämnet.

• 13 november 2023
• 6
• AV: Malin Gavelin

Varför valde du att skriva den här boken?

– Jag har varit i chef i 18 år och under den tiden har jag succesivt lagt märke till den funktionella dumhetens utbredning. Det tar tid att inse den fulla vidden av meningslösheter – särskilt när alla omkring dig påstår att det är rätt och riktigt. Ifrågasätter man det som ses som etablerad sanning blir man också förminskad. Det är oftast en kombination av att folk tror att det påbjudna är det enda rimliga och att de inte vill störa ordning och sammanhållning. När det är riktigt illa så kan man även undvika att granska direkta lögner eller acceptera problematiska aktiviteter och individer. Det är inget unikt för Örebro där jag jobbar utan det är så här det ser ut på många håll idag. En orsak kan vara att det har funnits för mycket pengar i systemet och mycket konstigheter har fått utvecklas utan krav på berättigande. När även fel chefer rekryteras, låtsastjänster skapas, bullshit-prat och floskler expanderar och byråkratin växer så hinner folk inte göra sitt jobb. Man vänjer sig också vid att det inte ställs några krav på effektivitet, mening och omdöme. Inom sjukvården har det bland annat resulterat i en katastrofalt dålig tillgänglighet i relation till de pengar som östs över oss. För min del, så tog det tid – men när jag märkte att det gick att styra en verksamhet utan alltför mycket funktionell dumhet blev jag modigare och detta utmynnade i att jag och Mats Alvesson skrev den här boken tillsammans.

Vilka dumheter har du själv valt att bekämpa i din organisation?

– Vi har inga heltidsadministratörer, inga strateger och ingen vårdutvecklare som är sjukvårdsutbildad. Överhuvudtaget har vi inga sjukvårdsutbildade personer med fantasititlar. I stället ägnar vi oss åt kärnuppdraget i form av patientvård, utbildning och forskning. Självklart finns det lite administration kring det som till exempel schemaläggning, men det är inget som någon ägnar sig åt på heltid.

Vad är det mest kontroversiella du lyfter i boken, tror du? 
– Förmodligen att en del av dagens arbetsmiljörisker drivs av människor som kräver ständiga hänsyn till den egna personen och de egna åsikterna, samtidigt som de gör allt mindre substantiellt på jobbet. De kräver till exempel en massa coaching, mentorskap, ständigt mer regelverk, värdegrundsarbeten, hbtq-certifieringar, barnrättsombud med mera. Många vill hellre syssla med sånt än kärnuppdraget som ses som komplext och ansvarsfyllt. Och ifrågasättande och krav på visad nytta ses som konflikter och anklagelser om dålig människosyn. Det gör att chefer och andra medarbetare duckar för dessa individer, vilka får tolkningsföreträde och kan dominera en hel arbetsplats. Förutom dysfunktionell verksamhet, så lägger det också mer börda på övriga i verksamheten som får ta merparten av det vardagliga arbetet.