”Det måste inte bli psykiatri av allt”

Samtidigt som antalet diagnoser ökar stadigt visar forskning att grundfenomenet, det vill säga hur mycket adhd-drag som finns i befolkningen, står sig relativt stabilt. Det pekar på att det är något annat som förändrats, menar Sven Bölte som är som är professor i barn- och ungdomspsykiatrisk vetenskap vid Karolinska Institutet. 

– När vi ställer fler diagnoser, men grundfenomenet inte har förändrats, måste det bero på samhällsförändringar som många människor tycker att det de inte riktigt klarar av. Det kan hända att personer med mildare drag av adhd har samma svårigheter i ett alltmer krävande samhälle, säger han och fortsätter: 

– Vi har också ett mer individualiserat samhälle och människor har ett ökat intresse för både mående och funktion. Sen finns det väldigt höga förväntningar på att få stöd och hjälp idag. 

Han menar att just medvetenheten kring både adhd och autism skapar ett behov av att vilja veta – är det jag upplever ”normalt” eller är det någonting som jag kan få hjälp med? Det, menar han, behöver inte vara fel i sig. Däremot borde de problem och svårigheter som människor upplever snarare adresseras i hela samhället än enbart inom vården. 

– Samhället har burit alla möjliga problem till psykiatrin, och sen har psykiatrin responderat med att hantera dessa svårigheter med de verktyg som vi har. En diagnos är ett verktyg för att uppmärksamma att det här är en person som har svårigheter och behöver hjälp, säger han och fortsätter: 

– Men diagnoser ha blivit en resursfördelningsnyckel och så är det inte riktigt tänkt. 

Att så mycket kretsar kring just diagnoser har en historisk förklaring, det är så både samhälle, vård, stöd- och ersättningssystem och forskning är uppbyggt, men Sven Bölte menar att det finns andra arbetssätt som kanske lämpar sig bättre.  

– Egentligen borde man på många sätt jobba lite mer funktionsbaserat och grunda insatser på vad som fungerar för just den individen. Inom vården har vi en minusorientering – vi är väldigt bra på att se problem, symptom och allt som inte fungerar. Vi är inte riktigt lika bra på att se en möjlighet, styrkor och vad som kan göras i exempelvis individens miljö. 

Ett tidigare och tydligare fokus i de sammanhang där personernas svårigheter dyker upp tror Sven Bölte är nödvändigt för att komma framåt i problematiken. 

– Man behöver ha den här ansatsen i hela samhället. Det måste inte bli psykiatri av allt och varje utmaning måste inte bli en hypotes kring att det är en diagnos, säger han och fortsätter: 

– Jag trodde aldrig att jag skulle säga något sådant här, men det finns en form av medikalisering i samhället. Att allt fler problem, som kanske till stor del egentligen är tunga vardagsproblem, ska tas vidare till vården. Det här säger jag utan att vilja trivialisera något, men att det finns barn som inte vill gå till skolan för att sociala klimatet inte stämmer till exempel kan man jobba med på andra sätt än att skicka dem till psykiatrin. 

Även politiken behöver ta ett större ansvar. De politiska satsningar som har gjorts på att korta väntelistor och köer för adhd-patienter har slagit fel, menar Sven Bölte. 

– Vi ska såklart inte ha oseriösa privata vårdgivare som enbart utreder en eller två diagnoser och kan göra en affärsmodell på det. Vården borde regleras så att vårdgivaren även måste ta ett större ansvar för patienten hela vägen, inte kunna göra ”cherry-picking” och välja enbart de mest lönsamma delarna, säger han och tillägger att det finns en mängd väldigt seriösa privata vårdgivare som också de drabbas av de mindre seriösa. 

Lösningen med enskilda adhd-mottagningar menar han är förståeligt med hänsyn till långa köer till utredningar, det vill säga som ett sätt att klara av ett produktionskrav, men principiellt tycker han att det är en dålig idé som leder till ytterligare en fragmentisering av ett redan väldigt uppdelat vårdsystem. Helhetsbedömningar av patienterna borde vara standard, inte utredning av enstaka tillstånd. 

– Från beslutsfattarens håll är det ett effektivt sätt att bemöta den här aktuella frågeställningen, men det blir som att man säger att det går att dela personer med komplexa utmaningar i helt olika fack. Eftersom personer med utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar tyvärr ofta även har psykiatrisk problematik är det arbiträrt och gynnar varken patienterna eller vårdens professionalitet och effektivitet i längden. 

Vad händer då med forskningen när en diagnos ökar på det sätt som adhd har gjort? Enligt Sven Bölte är det ett område som just nu genomgår en stor förändring och att det är svårt att se hur det kommer att se ut om 15 år. 

– Den forskning som finns gjorde vi delvis på andra patienter och den gäller kanske inte i alla sina delar för de vi ser idag. Adhd-gruppen har blivit ännu mer heterogen och de tydligaste forskningsresultaten får man alltid i väldigt homogena grupper, säger han och fortsätter: 

– Jag tror ändå att mycket av den forskning som finns fortfarande stämmer bra för den gruppen vi ser idag, men vi kommer kanske inte att se så lika tydliga resultat eller effekter som tidigare.