När kriget i Sudan bröt ut och tvingade miljontals på flykt blev det lilla sjukhuset i Renk en livlina för alla som lyckas ta sig över gränsen till Sydsudan. Här föds barn under extrema förhållanden, skottskadade patienter trängs i överfulla salar, och personalen kämpar dygnet runt mot infektionerna med knappa resurser. För vissa blir sjukhuset en plats för en ny början – för andra slutar resan här. 

• 28 maj 2025
• 0
• AV: Martin Schibbye, frilansjournalist

Barnmorskan Lobwota Daniel väcks strax före midnatt av kollegorna och rusar mot det starka ljuset, förbi de provisoriska tälten som fladdrar på innergården. Om det funnits moderna larm hade de tjutit, men nu är det tyst och stjärnklart. Ljudet av generatorn är det enda som hörs.
För bara några månader sedan fanns inte något operationsrum där kejsarsnitt kunde utföras, men nu slår doften av desinfektionsmedel emot Lobwota när han öppnar dörren med armbågen in till det lilla rummet som badar i vitt ljus.

På britsen ligger en kvinna från Jerbana som kom in under natten med en förlossningskomplikation efter fyra tidigare kejsarsnitt. Hela operationslaget är redan på plats med både kirurger, gynekologer, obstetriker och anestesiläkare. Med vana händer undersöker de den spända buken.

Innan kriget förlöste Lobwota ett barn i veckan. Men sedan kriget i Sudan, vår tids största humanitära katastrof, bröt ut på andra sidan gränsen förändrades allt och den senaste månaden har han hjälpt till vid 188 förlossningar.

Vi håller döden i schack. Lobwota Daniel, barnmorska

Oddsen har visserligen aldrig varit på de sydsudanesiska kvinnornas sida: redan vid självständigheten 2013 var risken att dö större än att ta examen. Till och med talibanernas Afghanistan hade bättre nyckeltal för kvinnors hälsa.

Under operationen kommer Lobwota på sig själv med att tänka att hade kvinnan bara kommit fem minuter senare hade det kanske inte gått utan lett till en livshotande livmoderruptur, vilket hade inneburit att både mamman och hennes ofödda barn förlorat sina liv.

– Att rädda livet på en mamma och hennes barn denna natt var en stor välsignelse för all vårdpersonal på sjukhuset i Renk, säger Lobwota Daniel på morgonen, trött efter att inte ha kunnat somna om under natten.

Men han vet också att själva operationen är det enkla. Det stora hotet nu är risken för infektion.

– Vi kan inte stoppa alla infektioner, men vi är ett bra team här nu för kvinnorna och hittills i år har vi inga fall av blodförgiftning. Det är något vi kan vara stolta över, säger han. Vi håller döden i schack.

På kartan liknar landgränserna kring Renk en tandpetare som någon stuckit in i Sudan. För den som flyr söderut från Khartoum är det den närmaste gränsövergången. Gränsen är i sin tur sågad med en slö fogsåg i en process som tagit decennier och vars snitt fortfarande varar, blöder och aldrig verkar läka.

Länge fanns här inget land att fly till, men Sydsudan gjorde det omöjliga. De slogs och de vann: FN:s 193:e medlemsland hissade den svart-röd-gröna trikoloren garnerad med en gul stjärna i en blå triangel i juli 2011, då en decennielång kamp för självständighet avslutades.

Men hoppet blev till en katastrof och kriget bröt ut – igen – vilket tvingade miljoner att mellan 2014 och 2018 fly norrut till Sudan. Det förklarar varför en majoritet av patienterna som nu flytt tillbaka är sydsudaneser.

Det är också det som delvis gör det svårt att berätta om flyktingkrisen och kriget i Sudan. Det har pågått så länge att de olika striderna går in i varandra, aktörerna är komplexa, okända och har svårt att passa in i en medial dramaturgi där goda rebeller står mot en förtryckande stat.

Kvar blir epitetet som ”det bortglömda kriget” – men för patienterna på sjukhuset finns det ingen som bortglömt. Under hösten passerade antalet flyktingar i grannlandet 10,5 miljoner – det är som om hela Sveriges befolkning skulle lämna sina hem. En miljon av dem har i sin tur kommit över gränsen vid Renk.

Bortprioriterat är kanske ett bättre ord för att beskriva denna katastrof av bibliska proportioner, som nu landat i sjukhusdirektörens knä.

Även om allt är pressat till bristningsgränsen är sjukhusdirektören Ayuel Lual Ayuel stolt när han tar emot inne på sitt spartanskt inredda kontor. Han berättar att de samma dag som kriget bröt ut började planera för den storm av patienter de antog skulle komma. Vana vid krigets effekter satte de också, tillsammans med internationella givare, upp både en specialklinik för kolera och började vaccinera. Något de hade hjälp av när situationen eskalerade.

Dagen efter det akuta kejsarsnittet är många i personalen trötta, men också stolta över att allt gick bra.

– Flera av flyktingarna som kommer från Sudan är gravida, andra har allvarliga sjukdomar som kräver vård och uppföljning, men vi har brist på personal, säger Ayuel Lual Ayuel.

En typ av skador har de också svårt att förebygga.

– Fler och fler skottskadade anländer nu och vi kommer snart få sätta upp flera tält kring sjukhuset för de krigsskadade patienterna, säger han och går snabbt mot avdelningen med skjutna.

På vägen passerar han en stenmur där en gul radio sänder information om kolera och andra sjukdomar till de väntande. En omfattande vaccinationskampanj mot kolera håller nu på att rullas ut och hela sjukhuset städas numera extremt noggrant. Väggarna är dekorerade med planscher om allt från Covid till ”Monkey Pox”, så kallade ”Apkoppor”.

I denna del av sjukhuset luktar det av öppna sår, torkat blod och genomblödda bandage. En patient jämrar högt och monotont och på golven ligger patienter skjutna i buken, benen och höften. Här inne märks det att den upptorkande terrängen sedan en tid satt fart på kriget. Så fort vägarna blev farbara inledde den sudanesiska armén en offensiv i Sennarområdet, och frontlinjen kryper nu närmare för varje dag.

En av dem som gnyr på golvet är den 25-åriga Juma Adam som ligger med ett lindat ben och en blick fylld av smärta. Han är boskapsskötare från Sudan och för fem dagar sedan, mitt på dagen, förändrades hans liv.

– Jag var ute med boskapen när bombningarna plötsligt började. Jag blev träffad och föll till marken, berättar han.

I brist på fordon i området transporterades han på åsnerygg till sjukhuset i Renk. Såret på benet ser illa ut och de anhöriga förklarar att bristen på bandage gör att det inte byts på länge.

Juma hoppas snart kunna återvända till sitt liv som boskapsskötare. Hans historia påminner om de tysta offren för kriget – de som inte slåss, men ändå betalar det högsta priset.

– Jag vill bara återgå till min vanliga rutin, säger han. Jag är orolig för korna.

En bit bort, lutad mot den korrugerade plåten, sitter en stolt Zarah Mohammed. Som gravid i åttonde månaden var hon tvungen att bestämma sig för att föda i ett hus i krigets Sudan eller att försöka ta sig över gränsen till Sydsudan.

Efter ett tag var oron för förlossningen lika stor som rädslan för kriget.
Barnet i magen blev allt mer aktivt och gav sig till känna med rejäla sparkar. Runtomkring henne rasade kriget och hon tänkte att hon måste ge detta, krigets barn, ett kraftfullt namn.  Alla vill styra Sudan, mitt barn också tänkte, hon.

Flera av flyktingarna som kommer från Sudan är gravida, andra har allvarliga sjukdomar som kräver vård och uppföljning, men vi har brist på personal. Ayuel Lual Ayuel, sjukhusdirektör

På en brun frottéfilt som suger åt sig den torra sanden berättar hon att hon precis hann komma fram till Renk innan det var dags att föda.

– Jag var så orolig, men så fick jag veta att det var gratis att föda här, säger hon lättad.

På marken framför henne ligger ett ”Dignity Kit” med basförnödenheter efter förlossningen. Bredvid ligger ett silvrigt paket med förstärkt välling från USAID.

– Men det är från sex månaders ålder, jag kan inte ge mitt nyfödda barn detta, säger hon och skakar på huvudet.

Ett annat problem är bristen på blöjor, säger hon och rättar till filten över barnet. På vänsterhanden bär hon en silvrig ring med en röd slipad sten. Blir det fred ska hon genast ta sin examen i teologi.

Under de vakna nätterna har hon funderat mycket på sonens namn. Att han föddes under brinnande krig, i en tid av både hopp, lidande och kaos ställer särskilda krav på namnet.

– Han måste få ett kraftfullt namn. En dag ska han styra i Sudan, där alla vill styra så jag har därför bestämt att han ska heta Sultan!

Tillbaka inne i operationsrummet håller nattens instrument på att steriliseras. För närvarande har sjukhuset endast en komplett uppsättning instrument för kejsarsnitt, vilket innebär att efter varje ingrepp måste de använda instrumenten omedelbart desinficeras och steriliseras för att vara redo för nästa patient.

För barnmorskan Lobota Daniel finns det förutom kriget, bakterier och infektioner sedan årsskiftet ett nytt okänt hot vid horisonten. Donald Trumps beslut om att dra in USAID:s finansiering har påverkat sjukhuset på ett omfattande sätt.

– För närvarande har de flesta av USAID:s partners lagt ner sitt arbete och alla projekt finansierade av USA förväntas upphöra med sin verksamhet i vår.

Det i sin tur har lett till en ökad arbetsbelastning på sjukhuset. Förhoppningar finns om att UNHCR och MSF kan öka stödet men på frågan om vilka konsekvenser detta kan komma att få svarar Lobwota direkt.

– Det har redan resulterat i fler medicinska akutfall och ökad dödlighet.