Det kokar bland Europas läkare
Även om många kämpar för högre löner, så är det något annat som står högst på önskelistan för många av Europas sjukhusläkare: drägligare arbetsvillkor och mer respekt från beslutande politiker. På flera håll har det strejkats och mer strejker kan komma. Men än så länge är resultaten inte de kåren hoppats på.
Rom i december 2023. Torget är fullt av vita rockar, plakat och visselpipor som ljuder. De italienska sjukhusläkarna strejkar och ett tusental av dem har samlats för en demonstration. Kampviljan är stor och alla vi talar med säger att de kommer att fortsätta kampen och även strejka igen. Det handlar om bättre villkor för AT-läkare, en rejäl satsning på den offentliga sjukvården och att läkarna inte längre ska ha straffrättsligt ansvar för de misstag de gör.
– Jag arbetar med rehabilitering och har inte problem med rättsliga följder, men mina kollegor inom ortopedi och förlossningsvård lever med den ständiga oron för att det ska bli rättsliga följder även för mindre misstag, säger en av de strejkande läkarna till Sjukhusläkaren.
Gerardo Anastasio, ordförande för läkarfacket Anaao Assomed i Toscana, håller helt med. Att läkare kan åtalas även för mindre fel gör enligt honom, och alla läkare vi talat med, att det blir betydligt fler kostsamma undersökningar än vad som egentligen är nödvändigt. Läkarförbunden förhandlar just nu med regeringen om den här frågan, och sköt därför upp en planerad strejk i januari, eftersom politikerna verkar villiga att ändra lagen.
Fast trots att detta är en viktig fråga för sjukhusläkare i Italien, är det något annat som gjort att större delen av kåren gått ut i strejk. De är övertygade om att den offentliga sjukvården i Italien håller på att ramla ihop som ett korthus.
– I dag säger de som är kvar och jobbar på sjukhuset till patienterna som kommer och ser hur tomt det är: så här kommer det att vara om tio år inom den offentliga sjukvården om vi inte vänder utvecklingen nu. Alla strejkar inte i dag, men nästan alla är överens om att situationen är ohållbar, berättar en av demonstranterna.
Anaao Assomed står helt bakom de här tankarna.
– Om regeringen inte satsar mer pengar på den så kommer den att falla ihop inom ett decennium. I dag satsar Italien 6,3 procent av BNP på hälsovården. Vi vill att detta ökas med minst 1 procent, alltså cirka 20 miljarder euro. Eftersom Italien har över 80 miljarder i skattesmitning så anser vi att det går att hitta dessa summor om man bara vill, förklarar Gerardo Anastasio.
Ungefär en tiondel av läkarkåren lämnar den offentliga sjukvården varje år. De flesta för att de inte orkar med arbetsbördan och föredrar att arbeta inom den privata sjukvården, enligt fackförbundet Anaao Assomed.
– I Italien finns det en lag om att sjukvården inte får spendera mer än den gjorde 2004, minus 1,5 procent, på löner. Vi anser att denna lag måste bort, så att vi kan erbjuda de unga läkarna fasta tjänster, eftersom det är svårt att få dem att stanna på sjukhusen, fortsätter han.
– Vi vill att också AT-tjänstgöringen reformeras. I dag betalas den genom stipendium på 1500 euro per månad, vilket inte ger pensionspoäng och inte ger rätt till ersättning vare sig vid sjukdom eller föräldraledighet. Man kan stanna hemma med betalning, men de dagarna måste tas igen obetalda efter AT-tjänstgöringens slut.
Problemet med att få de nyutexaminerade läkarna att stanna inom den offentliga sjukvården är inte unikt för Italien. Detta är enligt den europeiska paraplyorganisationen för läkarfacken, CPME, ett av de största problemen på sjukhusen i dag.
– Löner är en stor fråga i många länder, speciellt för de yngre läkarna, men det är inte allt. Det handlar mycket om arbetsförhållanden, om hur många timmar man måste jobba och hur arbetet är organiserat. De yngre är inte villiga att jobba lika mycket som vi lite äldre, och de väljer andra vägar, konstaterar dess ordförande Christian Keijzer.
– Läkaryrket måste bli mer attraktivt. Det gör man genom att hitta nya lösningar, till exempel barnomsorg inom sjukvårdens regi för dem som har obekväma arbetstider. Organisationen av arbetet och inom sjukhusen måste göras om, men problemet är också att vi som yrkeskår inte är så pigga på förändringar när de drabbar oss själva.
Det här är den största orsaken till att en välbehövlig reform av det italienska primärvårdssystemet inte blir av. Varje invånare har en egen husläkare, som arbetar på privat basis och får en viss summa av regionen för varje patient. De här läkarna tar till exempel normalt sett inte emot akutfall, och under pandemin vägrade de för det mesta att besöka sjuka patienter.
Sjukhusläkarna anser att det här systemet gör att sjukvården går på två parallella spår, som sällan möts och samarbetar, men husläkarna är ovilliga att lämna det nuvarande systemet, som ger dem bra inkomster och stor frihet.
– Det krävs en rejäl reform av närvården, för som det är i dag kommer alldeles för mycket patienter direkt till de redan hårt pressade akutmottagningarna, eftersom det inte finns en riktigt fungerande primärvård som kan göra en första bedömning. Vi som fackförbund anser att flera av de små sjukhusen borde göras om till närvårdscentraler, förklarar Gerardo Anastasio.
För CPME är det viktigt att nu titta på hur problemen på de europeiska sjukhusen ska lösas innan det är för sent.
– Vi behöver mycket fler läkare i framtiden, men nu måste vi förstå hur vi ska klara de närmaste tio åren innan de är färdigutbildade. Ta in läkare från utomeuropeiska länder kan vara en lösning, men alla har inte en utbildning som håller samma standard som vår. Därför borde vi organisera oss så att vi kan ge dessa personer den träning som behövs, konstaterar Christian Keijzer.
– Krisen inom sjukvården och bristen på läkare är inget som kommit som en överraskning, även om situationen blivit betydligt värre efter covid. Vi som organisation har lagt fram en handlingsplan i fem punkter inför EU-valet, eftersom vi anser att den europeiska hälsounionen måste stärkas. Det handlar om personalbristen, men även den viktiga preventionen. Om vi inte förhindrar att den alltmer åldrande befolkningen blir lika sjuka som dagens, finns det ingen chans för oss att hjälpa alla.
