Reportage: SPECIALISTBRISTEN: Onkologi

”Det känns som att vi har näsan precis ovanför vattenytan”

Trots att antalet onkologer växer i samma takt som antalet cancerfall ökar saknas det specialister inom onkologin – i synnerhet inom strålonkologin. Anledningen går framförallt att finna i specialitetens höga utvecklingstempo. Och för att kunna leva upp till en cancervård värd namnet behövs fler specialister. Det menar Signe Friesland och Kjell Bergfeldt från Svensk Onkologisk Förening.

Medan cancervården de senaste 15 åren har utvecklats i en rasande takt har strålbehandlingen hamnat i bakvattnet. Det menar Kjell Bergfeldt, onkolog som leder ett nationellt projekt för att utveckla svensk strålbehandling och till lika styrelseledamot i Svensk Onkologisk Förening.

– Under alla år som man har satsat på cancervården och en nationell cancerstrategi – med RCC, kontaktsjuksköterskor, standardiserat vårdförlopp, utveckling av kvalitetsregister och vårdprogram – har strålonkologin gått under radarn, säger han.

Idag finns det runt 60 heltidstjänster som är högspecialiserade inom strålbehandling, men enligt en rapport som Kjell Bergfeldt varit med att ta fram under sin tid som verksamhetschef på Skandionkliniken i Uppsala behövs det betydligt fler. Faktum är att det saknas 100 strålonkologer i Sverige enligt riktlinjer från den europeiska strålonkologiska organisationen ESTRO.

Svensk Onkologisk Förening arbetar nu aktivt för att vända utvecklingen. Signe Friesland är ordförande och verksamhetschef för onkologin inom Tema Cancer på Karolinska Universitetssjukhuset:

– Även om bristen är mest påtaglig inom strålonkologin saknas det även specialister inom onkologin som helhet. Anledningen kan delvis härledas till den snabba utveckling vi ser inom specialiteten. Allt fler specialister krävs helt enkelt för att kunna hantera komplexa situationer och det sker också subspecialisering för att ha en möjlighet att hinna följa med i utvecklingen.

Även om bristen är mest påtaglig inom strålonkologin saknas det även specialister inom onkologin som helhet. Signe Friesland, ordförande Svensk Onkologisk Förening.

– Strålonkologin utvecklas liksom annan cancerbehandling mot allt större precision. Den tekniska utvecklingen mot precisionsbehandling kräver både mer och tätare läkarbedömningar. När tekniken hela tiden förfinas ställer det krav på att det finns kompetens att tillgå för att kunna hantera den och ge den bästa behandlingen, säger Kjell Bergfeldt.

Han pekar också på att Sverige generellt halkar efter inom strålonkologisk forskning och utveckling.

– Det är till exempel otroligt svårt att tillsätta professurer i strålonkologi, eftersom det saknas specialister med hög akademisk kompetens. Idag finns det totalt fyra professorer, tre av har passerat pensionsåldern. Om man tar Danmark som exempel så har de 15 professorer, och det på en befolkningsmängd som är hälften så stor som Sveriges.

För 20 år sedan var Sverige ett av de ledande länderna i Europa inom forskningen kring klinisk strålbehandling. Vid jämförelser av vetenskaplig aktivitet i form av publikationer hamnar vi idag betydligt längre ner på listan, samtidigt som länder som Danmark och Nederländerna stadigt klättrat uppåt.

Kjell Bergfeldt menar att Danmarks utveckling är resultatet av den stora nationella satsning på cancervården som man gjort under de senaste 20 åren.

– Deras första cancerplan som kom runt sekelskiftet och innehöll stora satsningar på nya maskiner, professurer, bemanning, forskning och utveckling. Från att då ha varit Europas ”enfant terrible” när det gällde canceröverlevnad är de nu uppe på samma nivå som Sverige och Norge, säger han.

I Danmark syns också en tydligare satsning på strålonkologin. När Kjell Bergfeldt jämförde hur mycket av de beviljade forskningsanslagen från Cancerfonden och den danska motsvarigheten Kræftens Bekæmpelse som gick till projekt kring strålbehandlingar visade det sig finnas stora skillnader. I Danmark var andelen 16 procent, medan den i Sverige var två procent.

– Nu har Cancerfonden börjat agera och gjort utlysningar av både tjänster och forskningsanslag med inriktning mot strålbehandling, vilket är mycket glädjande.

Anledningen till att Sverige inte längre ligger i framkant tror Kjell Bergfeldt går att finna i den allt mer pressade kliniska vardagen, där antalet specialister helt enkelt inte räcker till.

– Läkare får inte utrymme att delta i utveckling och forskning, även när man fått pengar till olika projekt, eftersom den kliniska tjänstgöringen kräver ständig närvaro.

Det får i sin tur konsekvenser för införandet av ny teknik och nya behandlingsmetoder.

– Inom strålbehandlingen hänger vi än så länge med, men det känns som om vi har näsan precis ovanför vattenytan. Om vi inte är med och utvecklar nya behandlingsmetoder eller bidrar till nya forskningsrön kommer vi att behöva importera dem. Då kommer nyheter och förbättringar att ta längre tid att implementera, vilket i slutändan drabbar patienterna, säger han.

Inom strålbehandlingen hänger vi än så länge med, men det känns som om vi har näsan precis ovanför vattenytan. Kjell Bergfeldt, styrelseledamot Svensk Onkologisk Förening

Det kommer att krävas ett långsiktigt arbete för att vända bristen på specialister inom onkologin i stort och strålonkologin i synnerhet. Men det måste inledas nu. Kjell Bergfeldt menar också att vägen dit av nödvändighet kommer att innebära att man måste prova många lösningar. Och att även de kan skapa problem.

– Exempelvis har man på vissa kliniker provat mottagningar där en specialist står bakom flera mottagningspass som bemannas med läkare under utbildning. Konsekvensen riskerar att bli att de yngre, trots ett visst stöd, får möta situationer de ännu inte är mogna för och att våra specialister enbart tar de tyngsta och svåraste fallen. Jag ser en risk med detta, för att även om man ska klara av att möta svårt sjuka patienter som specialist kan det finnas ett pris i form av emotionell stress och utbrändhet om allt fokus under en arbetsvecka läggs på det tyngsta i vårt jobb. Svensk Onkologisk Förening har i sina medlemsenkäter sett att det finns kollegor som överväger att lämna specialiteten på grund av arbetsbördan.

Som många andra lyfter han också problemet med att 21 olika huvudmän ansvarar för sin egen kompetensförsörjning, där både ambitionsnivå och ekonomiska förutsättningar skiljer sig åt.

– Vi vill ju ha en likvärdig sjukvård över hela landet. Men i dag saknas en ”ägare” till frågan om kompetensförsörjning inom vården, något som bidrar till att det är svårt att få till förändringar. Det behövs någon form av övergripande ansvar, men exakt hur det ska utformas är svårt att säga.

Däremot tror han, liksom SOF-styrelsen, inte att svaret är så enkelt som att enbart öka antalet specialister.

– Jag tror att man måste vara medveten om att arbetssätt, organisation och samverkan med andra specialister är nog så viktig för att kunna erbjuda den bästa behandlingen. Men det finns helt klart en bristsituation.

Signe Friesland fyller i:

– Kunskapsutvecklingen har inneburit att vi har så många fler patienter idag än för bara tiotalet år sedan. Patienterna lever längre, behandlingsmöjligheterna är så många fler, men också mer komplicerade. Utvecklingen är så snabb att det svårt att behärska den med den bemanning vi har idag. Och om vi ska kunna leva upp till en cancervård värd namnet behöver vi vara fler specialister.

Vad har pandemin inneburit för er inom onkologin?

– Att screeningen låg nere under en period var problematiskt, eftersom man nu får en puckel av fler screeningupptäckta patienter. Men framförallt handlar det om att så många har låtit bli att söka för tidiga symptom, patienter med en behandlingsbar sjukdom, som nu kommer in med en betydligt mer avancerad och kanske inte behandlingsbar sjukdom. Jag hör kolleger som jobbar med lungcancer som säger att de under det här året har sett avancerade fall som de annars inte sett på 20 år. Samma sak med kolleger som jobbar med bröstcancer – det kommer in kvinnor med avancerad bröstcancer, något man inte sett på väldigt länge.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2021-02

Ledare: Sjukhusläkarna och Sjukhusläkaren gör skillnad / Tema: Regionernas läkare jobbar tusentals timmar gratis varje år / Tema: Specialistbristen del två / Aktuell person: Anna Martling / Erik Syk / patientansvarig läkare / Miljön och sjukvården / Sabine Naessén prisad för fjärde gången

Prenumerera