PORTRÄTT

”Det har varit som en inre kraft”

De senaste åren har Camilla Starck varit ett ansikte utåt i arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck. Men allting började egentligen betydligt tidigare än så. För 13 år sedan mötte hon en ung kvinna i en datorspelschatt, vars öde hon inte har kunnat släppa.

Camilla Starck går ner för den branta grässlänten mot Kråkvikens slingrande kant. Hon berättar att hon börjat rida igen. Och om semestern på en flotte på Klarälven med alla mygg och natten i tält. Att hon egentligen skulle vilja lägga mer tid ute i naturen och att livet på landet kanske skulle kunna vara något om tio år – kanske ha en häst och kunna ägna mer tid åt skrivandet. Eller kanske något helt annat.

– Jag känner mig väldigt flexibel – allt beror på vad som händer. Det är en sak som jag tycker att jag har lärt mig genom livet, att saker inte blir som man har tänkt, och då gäller det att vara öppen för alla möjligheter och göra det bästa av det.

Efter att Camilla Starck i våras blev färdig specialist inom psykiatri och nu har en överläkartjänst, kan hon ”tänka mer fritt och göra det jag känner för”. För henne har läkaryrket aldrig varit något kall, snarare var det ett val för att inte ångra sig i framtiden. Hon ville satsa på något svårt.

– Men under en stor del av läkarutbildningen var jag tveksam. Som medicinkandidat var det tufft – man blev utslängd i situationer man inte var redo för, ofta under bristande handledning. Och hierarkierna inom sjukvården passade inte mig. Om det är någonting man blir riktigt bra på efter läkarutbildningen så är det att vara socialt gångbar. Man är alltid ny på klinikerna och kan inte förvänta sig att någon tar notis om en. Förhoppningsvis har det blivit skillnad idag jämfört med när jag gick utbildningen.

Däremot tvekade hon aldrig i valet att bli psykiatriker. Dels för att hon alltid har fascinerats av psyket, dels för att det låter henne vara kreativ.

– Patientmötet som psykiater är mer kreativt upplever jag, förmågan att bygga allians med patienten betyder så mycket mer för behandling och utfall än inom andra specialiteter. Vi har ju också evidens och riktlinjer att luta oss mot men att mötet blir bra och förtroendefullt är helt avgörande. Det är belönande när man möter en patient som saknar sjukdomsinsikt eller kanske är negativt inställd till vården, men man ändå lyckas få med den på tåget.

Kreativiteten har drivit Camilla Starck framåt genom hela livet. Tidigare musicerade hon – gick i musikklass på Adolf Fredriks, spelade piano och sjöng. Och även om intresset fortfarande ligger nära i tanken räcker inte tiden till för att omsätta det i verklighet så ofta som hon hade önskat.
Istället försöker hon hitta tid till skrivandet, där hon kan koppla av på riktigt. Och då handlar det inte om debattartiklar. De 50 första sidorna till en roman på temat psykiatri ligger i datorn och väntar på att mogna.

– Man behöver ge det sin tid om det ska bli bra och jag känner ingen stress. Mitt mål är att den ska bli färdig någon gång under mitt liv, och jag skriver bara för att det är kul.

Annars säger hon att hon har svårt att koppla av när hon är själv, engagemanget i de frågor som är viktiga för henne tar över istället.

– Mitt driv i hedersvåldsfrågan tog fart under en period när jag separerat och det var skönt, faktiskt nödvändigt, att inte tänka på mina egna bekymmer. Kanske var det därför jag fick extra kraft i mitt engagemang. Sedan jag träffade min pojkvän Martin försöker jag ägna mig åt annat också. Det är härligt att ha någon att njuta av livet tillsammans med, att resa eller bara vara på landet.

”Jag tänkte ett tag att jag ska kandidera som landstingspolitiker, men så fick jag svårt att välja parti, så jag har inte riktigt kommit till skott med det. Och jag tänkte också att man kanske påverkar mer om man inte är politiker. Jag tror att sjukvårdspersonal i allmänhet skulle behöva engagera sig mer politiskt”, säger Camilla Starck. Foto: Conny Holm

Den gråa himlen släpper ifrån sig ett tunt tätt regn. Dropparna landar mjukt på altantaket. Dottern kikar ut genom fönstret, nyfiken på vad som händer där ute.

– Jag försöker lära henne att utmana sig själv och göra sånt som hon är rädd för. Att man får vara arg och att konflikter inte ska undvikas utan kan hanteras.

Konflikträdd är inte det ord som främst dyker upp när man pratar med Camilla Starck. Det tidigare motståndet mot att våga säga vad hon tycker har försvunnit – kanske vuxit bort, eller mognat fram. Hur man än ser på det har hon de senaste åren frekvent förekommit på debattsidor, i diskussionspaneler och seminarier. Stått upp för ämnen som hon brinner för.

– Jag har alltid tyckt om att diskutera, det gäller allt möjligt. Men det ämne jag känt störst behov av att skriva om är hedersvåld. Jag hade egentligen inte för avsikt att ge mig in i debatten offentligt, men det behövdes en röst i den här frågan inom vården. Jag upplevde att den saknades.

Hon beskriver att det har funnits missuppfattningar kring heder och hedersvåld, och vad det innebär att engagera sig mot det. Också att hon upplever att ju fler som debatterar frågan på rätt sätt, desto bättre kommer det att gå för de som är utsatta.

– För några år sedan tyckte många att man var rasist om man pratade om det här, och att det inte fanns något kulturellt betingat i det. Man brunstämplade personer som jobbade mot det, trots att det är precis tvärtom. Jag tycker att det blir jättekonstigt om man tänker att mänskliga rättigheter är något som ska gälla alla, men samtidigt menar att det inte ska gälla en del människor med annan kultur.

Som mycket annat kan det beskrivas som en slump att Camilla Starck började engagera sig mot hedersrelaterat våld och förtryck. Som 25-åring började hon spela World of Warcraft – enkelt uttryckt ett datorspel där människor från hela världen interagerar i en virtuell värld – och mötte där en brokig skara.

– Det blir ganska intensivt spelade i perioder och helt plötsligt vet man allt om de här människorna som jag antagligen aldrig skulle ha träffat annars.

Förutom ett 60-årigt par från Australien, en 19-åring från Saudiarabien fanns där en ung brittisk kvinna, som ursprungligen kom från Pakistan. Undan för undan berättade kvinnan om hur hennes familj begränsade hennes liv. Hur friheten stramades åt mer och mer. Hur de slog henne och att hon inte längre fick umgås med vänner.

– Till slut var det bara genom spelet som hon hade kontakt med andra människor. Hon ville fortsätta plugga, men så bestämde familjen helt plötsligt att hon skulle gifta sig. Det hon berättade var så främmande och skrämmande. Efter ett tag gav hon helt upp och kapitulerade. Det var då jag förstod vad hedersvåld är.

Ett par år senare upptäckte Camilla Starck organisationen GAPF, Glöm aldrig Pela och Fadime. Hon tog kontakt och erbjöd sig att bli volontär. Året efter var hon projektledare för det årliga riksdagsseminariet under Fadimedagarna, och sedan dess har det rullat på.

– Det har varit som en inre kraft och något jag har känt att jag måste göra. Det har väckt sådan ilska i mig att folk kan drabbas av brutal orättvisa, mitt i Sverige där man tror att man är priviligierad. Och att alla priviligierade personer inte verkar bry sig om det.

De senaste åren har Camilla Starck med GAPF, tack vare finansiering från Socialstyrelsen, även kunnat åka runt i Sverige och föreläsa för sjukvårdspersonal om hedersfrågan.

– Jag har samlat på mig en hel del egna erfarenheter från eget patientarbete, men jag får också höra om väldigt många situationer och fall från annan sjukvårdspersonal när jag är ute och föreläser. Det är det mycket lättare om man själv jobbar inom vården, eftersom man vet hur det är och fungerar.

Just sjukvården menar hon har en stor roll att fylla även när det gäller hedersfrågan. Vård söker alla, speciellt akut sådan. Och även de som är våldsutsatta får psykosomatiska symptom – smärtor, yrsel eller ont i magen till exempel. Men Camilla Starck menar att sjukvården idag ofta är för dåliga på att fånga upp vad som ligger till grund.

– Vi måste bli bättre på att fråga om våldsutsatthet generellt och när det gäller hedersvåld behöver vi ytterligare en nivå. Då finns den här kollektiva aspekten, man kan inte blanda in anhöriga och man kan till exempel behöva vidta åtgärder i journalföringen. Det kanske inte räcker att sätta våldsutsatthet under dold rubrik.

Camilla Starck berättar att krönikorna i Sjukhusläkaren har gjort att förfrågningarna om föreläsningar har ökat. ”Det märks att det är många läkare som är engagerade, men som inte har haft någon att säga det till, och kanske varit lite rädd för att ta upp ämnet. Om de ser att det är någon som skriver om de här frågorna så tror jag att de känner sig stärkta i att ta upp dem.” foto: Conny Holm

Camilla Starck samlar håret i en tofs i nacken. Hon funderar på hur hon tror att andra skulle beskriva henne. Kanske som en omväxlande person, med mycket energi i grundläget, som ”kommer på saker och sen gör dem”. En person som kanske inte alltid avslutar varje projekt, men är bra på att engagera andra. Lojal, men som också vågar säger vad hon tycker.

– Och jag har ett starkt rättspatos. Jag agerar instinktivt på orättvisor och har svårt att inte gå emellan ett bråk på stan.

Nu har det gått snart 13 år sedan mötet i en chatt som blev starten på ett engagemang som fortfarande tar en stor plats i Camilla Starcks liv. Och att hon tycker sig se en förändring. Socialtjänsten har fått mer kunskap. Ett nationellt kompetensteam har bildats finns på Länsstyrelsen i Östergötland och en egen brottsrubricering för hedersbrott är under utredning. Kunskap om hedersvåld börjar prioriteras mer även inom sjukvården.

Under året har hon ingått i ett projekt där hon intervjuat personer som dömts för hedersrelaterade våldsbrott för att försöka se om det finns beröringspunkter, och hur man kan jobba med att rehabilitera dem. Projektet, som är ett regeringsuppdrag till Kriminalvården, är en av de ”roliga saker som verkar hända” om man håller dörrarna öppna.

– Mitt engagemang för den här frågan kommer finnas så länge det behövs. Vi är idag allt fler engagerade som förstår vidden av problemet. Och om vi når dit att ofria individer i vårt land kan lita på att inte bli svikna av myndigheter och samhället på allvar kan börja formas till att förebygga hedersvåld, så kommer jag kanske ägna mig åt något annat.

Vad ”något annat” skulle kunna vara vet Camilla Starck ännu inte. Inte mer än att livet aldrig blir som man planerat. Och att hon siktar på att någon dag skriva färdigt den där romanen som ligger och mognar i byrålådan.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-05

Tema: Övertider / Tema: Vem satsar på intermediärvårdsplatser? / Vårdcentraler kan tvingas betala tillbaka miljonbelopp / Sverige och Storbritannien har gjort omvända resor / Så ska den digitala läkarassistenten Alma hjälpa läkare / Porträttet: Camilla Starck

Prenumerera