Reportage: FORSKNINGSFUSK

”Det har blivit lite bättre – men chanser har försatts”

Han utredde Paolo Macchiarinis luftstrupetransplantationer på Karolinska universitetssjukhuset 2016. Nu är han aktuell med boken Fuskarna och sveket mot vetenskapen. Med boken vill han skapa debatt om forskningsmiljöer och hur vi bättre ska skydda forskningen mot oredlighet och fusk. Sjukhusläkarens reporter Eva Nordin har intervjuat professor Kjell Asplund.

I en mapp i bokhyllan har Kjell Asplund under många år samlat på historier om bedragare och fuskare. Men det var inte förrän 2016 som mappen åkte fram.

Kjell Asplund var vid den här tiden ordförande för Statens medicinsk-etiska råd och hade av Karolinska sjukhuset fått uppdraget att som utomstående och oberoende utreda Paolo Macchiarinis luftstrupetransplantationer på Karolinska universitetssjukhuset mellan 2011 och 2013.

I Sverige var Macchiarini verksam som gästprofessor vid Karolinska institutet 2010–2016, och som överläkare vid Karolinska universitetssjukhuset mellan 2010 och 2013.

– Mitt uppdrag var begränsat till att granska hans kliniska verksamhet och inte hans akademiska forskning på Karolinska institutet.

Vad har då hänt i kölvattnet av Macchiarini? Har bristerna åtgärdats och systemet förbättrats?

– Ja, till viss del. Vi har fått en ny lagstiftning om oredlighet i forskning, och sedan 1 januari 2020 har vi en ny myndighet, Nämnden för prövning av oredlighet i forskning, som ska pröva frågor om forskningsfusk, säger Kjell Asplund.

Till skillnad från tidigare då det inte fanns någon enhetlig definition av oredlighet eller forskningsfusk (olika läro­säten hade olika definitioner) är det numera fastslaget i lag vad som ska bedömas som oredlighet i forskning.

Den nya lagen definierar oredlighet i forskning som ”en allvarlig avvikelse från god forskningssed i form av fabricering, förfalskning eller plagiering som begås med uppsåt eller av grov oaktsamhet vid planering, genomförande eller rapportering av forskning”.

– Sverige har till skillnad från många andra länder har valt en snäv definition, vilket har en klar fördel eftersom den anger tydligt vad som enligt lag är forskningsfusk. Men det finns vissa problem, menar Kjell Asplund.

Mycket forskning bedrivs i dag i stora forskargrupper och i internationella konsortier (där yngre forskare och doktorander genomför den praktiska delen av forskningen). I slutänden är det dock den forskare som leder projektet som hålls ansvarig.

– De mejl jag fått från flera lärosäten har lyft just den här frågan. Hur ska man kunna ta ansvar för vad som händer i stora forskargrupper med 20 kanske 30 doktorander?

– En vid definition är mindre tydlig, men gör det möjligt för granskare att kritisera sådant som anses strida mot god forskningssed, även om man i lagen inte förutsett just den här typen av fusk.

Den snävare definitionen som Sverige har valt, gör det svårare att komma åt oacceptabla beteenden­­ med stöd av lagen.

I EU:s reviderade kodex för forskningens integritet, som har tagits fram av ett 50-tal europeiska vetenskapliga akademier under ledning av Göran Hermerén, professor emeritus i medicinsk etik, listas en rad beteenden som bryter mot god forskningssed, en slags förteckning över allvarliga och mindre allvarliga svek mot vetenskapen.

Såväl offentliga som privata forskningsorganisationer har i dokumentet enats om principerna för integritet i forskning.

– Fast fortfarande är det universiteten själva som avgör vad som är oacceptabla beteenden, som exempelvis att i en studie lista ansedda medförfattare som inte har bidragit till någonting. Jag tror att de flesta tycker att det är moraliskt förkastligt och borde föranleda någon form av åtgärd. Men det faller på universiteten att avgöra, tyvärr.

Kjell Asplund.

Nämnden för prövning av oredlighet i forskning (Npof) är en statlig myndighet som sorterar under utbildnings­departementet. Till skillnad från tidigare är det idag fritt fram för alla att göra en anmälan (även anonymt) till myndigheten.

Tidigare kunde endast rektorn för ett universitet eller en högskola vända sig till en expertgrupp för oredlighet i forskning vid dåvarande Centrala etikprövningsnämnden (CEPN). Expertgruppen hade endast en rådgivande roll; det var i sista hand rektorn som fattade det avgörande beslutet och som även avgjorde vilka påföljder eller sanktioner som skulle vidtas (varning, löneavdrag, uppsägning eller åtalsanmälan). Ett djupt olyckligt system, menade många kritiker, eftersom lärosätena riskerade både anslag och prestigeförlust om en verksam forskare eller professor anmäldes och blev fälld för forskningsfusk.

– Nu kan inte universiteten eller lärosätena utreda sig själva och sedan låta misstankar om forskningsfusk bero. Nu är det den oberoende myndigheten som ska ta emot anmälan och som också kan begära ut handlingar och beslagta bevismaterial. Det är ett framsteg. Svagheten är dock att det fortfarande är lärosätena som ska utmäta sanktioner. Det är djupt olyckligt, anser jag. Det är väldigt ovanligt att ett lärosäte går vidare till beslut om uppsägning eller åtal.

En annan svaghet med dagens system, är att det endast omfattar den forskning som bedrivs inom statliga universitet eller högskolor, inte den forskning som görs inom exempelvis industrin, offentliga institut eller privata organisationer (50 procent av all forskning).

I samband med den utredning som resulterade i bildningen av den nya myndigheten Npof, togs den här frågan upp och många remissinstanser påpekade att även privata aktörer skulle omfattas av systemet. Men så har det inte blivit.

– Jag tycker att man i samband med den utredningen försatte sina chanser, tyvärr.

Jag tycker att man i samband med den utredningen försatte sina chanser, tyvärr. Kjell Asplund

Från den 1 januari 2019 finns det ytterligare en ny myndighet, Etikprövningsmyndigheten, med säte i Uppsala (den samlar de tidigare sex regionala etikprövningsnämnderna som inrättades 2004).
Syftet med myndigheten är att uppnå en ökad enhetlighet och förbättrad effektivitet i handläggningen av ansökningar om etikprövning.
I stället för den tidigare regionala anknytningen ska nu ärenden fördelas slumpmässigt på någon av de övriga regioner, där sökanden inte är verksam eller forskningen ska bedrivas.

Samtidigt som den nya myndigheten bildades bytte Centrala etikprövningsnämnden namn till Överklagandenämnden för etikprövning.

För att förhindra att forskning sker i strid med etikprövningslagen har nämnden ett tillsynsansvar och befogenheter att exempelvis meddela förelägganden och förbud. Nämnden får också utfärda förelägganden när upplysningar eller handlingar inte lämnas eller när tillträde eller hjälp vägras.

Överklagandenämnden är också skyldig att göra åtalsanmälan om det finns skälig misstanke om straffbelagd överträdelse av etikprövningslagen.

Det nya uppdraget var på tiden, menar Kjell Asplund.

–  Det har tidigare inte funnits någon tillsyn av etikprövningslagen, så forskare har kunnat komma undan genom att påstå att det finns ett etikprövningstillstånd, trots att det inte har funnits. Det gjorde exempelvis Macchiarini. Den nya myndigheten har nu det fulla ansvaret för tillsyn av att etikprövningslagen efterlevs. Att utföra forskning på människor med känsliga person­uppgifter utan att ha tillstånd är i dag åtalbart och kan leda till fängelse­straff.

Den nya lagen kommer dock inte att få någon preventiv effekt. Den berättar om ”hur man ska ta hand om vrakspillrorna, men inte hur man ska förhindra skrovet från att läcka”, menar Kjell Asplund.

– Många oegentligheter sker i slutna miljöer med hög konkurrens. Vi behöver bli mycket bättre på att skapa kulturer där det inte finns tolerans för minsta avvikelse från god forskningssed. Lagstiftningsvägen kan man inte komma så mycket längre för tillfället. Huvudansvaret ligger på universiteten, institutionerna, de seniora forskarna och tidskrifterna.

Vi behöver bli mycket bättre på att skapa kulturer där det inte finns tolerans för minsta avvikelse från god forskningssed. Kjell Asplund

I ett särskilt kapitel i boken Fuskarna berättas om ”fuskjägare”, personer som anat oråd och som systematiskt försökt att avslöja fuskare. En av dem, den brittiske vetenskapsjournalisten Brian Deer, föreslår att länder bör inrätta specialstyrkor som kan göra oanmälda inspektioner och som har kunskap att granska och begära ut originaldata.

Är flygande inspektioner, som redan används i sjukvården och social­tjänsten, något Sverige bör införa inom forskarsamhället?

Kjell Asplund ställer sig tveksam.

– Nu har vi fått nämnden för prövning av oredlighet i forskning, och vi behöver invänta en bred uppföljning av hur verksamheten fungerar. Men, forskning är en fuskbemängd bransch och vi bör kanske göra fler riktade insatser på högriskområden; eventuellt genom att införa monitorering av storskaliga studier, som inte är läkemedelsstudier, i en mycket högre utsträckning.

–  Den nya tekniken kommer att vara till stor hjälp, inte bara när det gäller textduplikationer, utan även när det gäller bildmanipulering. Även utvecklingen av statistiska modeller som universiteten och även tidskrifter kan använda för att upptäcka avvikande mönster och misstänkta artiklar, kommer förhoppningsvis att börja användas mer i framtiden, menar Kjell Asplund.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2021-05

Ledaren: Larmen kommer från hela landet / Vårdberget fortsätter att växa / Tema: Vad här hänt sedan Macchiarini-skandalen? / Tema: Nya läkarutbildningen – vilka förhoppningar och farhågor finns? / Årets visslare / Utblick: Covid-19 i Europa

Prenumerera