Implementeringen av innovativa läkemedel går för långsamt och fokus behöver flyttas från kostnader. Nu behöver Sverige ta ett tydligt ställningstagande – ska vi vara ett föregångsland eller ställa oss längre bak i kön och vänta?

• 10 juni 2021
• 0
• AV: Anna Sofia Dahl och Christer Bark

Under pre Folkhälsodalens seminarium ”Det är en fråga om liv – patienter behöver få snabbare tillgång till nya innovativa läkemedel ” gav Anders Blanck, vd för LIF, tydliga besked om vad han tror behövs framåt i arbetet med att införa innovativa läkemedel. Bland annat behöver man bygga bryggan mellan den nationella politiken, de nationella strategierna och hur verkligheten ser ut ute i regionerna. Och då är det några saker som är viktiga på kort sikt:

– Hur ser användningen av de nya läkemedlen ut i Sverige och hur jämför vi oss med andra länder? Det tycker jag är ett väldigt enkelt regeringsuppdrag till TLV. De har idag i uppdrag att titta på priser och kostnader, men absolut ingenting som handlar om implementering. Det säger en del om var vi har vårt fokus när det gäller läkemedel.

– Sedan tycker jag att Socialstyrelsen ska få i uppdrag att göra årliga analyser av jämlik tillgång till läkemedel över landets regioner. Det saknas också idag – det finns ingen sådan jämförelse. Då kan vi få med det regionala perspektivet och på olika sätt putta på, men också stötta.

Enligt Ander Blanck visar Lif:s årliga kartläggningen att 68 av 116 av de läkemedel som godkändes av den europeiska läkemedelsmyndigheten under perioden 2017-2019 fanns tillgängliga för en svensk patient i december 2020. Att Sverige gått från att i princip alla nya läkemedel subventionerades och finansierades av samhället under 90-talet till att idag enbart gälla drygt hälften av de EU-godkända läkemedlen.

– Det finns idag en mycket begränsad politisk styrning när det gäller tillgängligheten för patienter i Sverige till den läkemedelsbehandling som patienterna behöver.

Han påpekade också att reglerna för läkemedelsubventionering återspeglar en annan tid och andra utmaningar än de vi står inför idag – där de nya läkemedlen med stor sannolikhet har avsevärt mycket bättre effekt, men samtidigt ett högre pris och är inriktade mot svåra sjukdomar som drabbar färre patienter.

– Dagens situation kan inte lösas med tekniska justeringar i ett 20 år gammalt system. Det som behövs är istället ett tydligt politiskt ställningstagande vilket land Sverige ska vara och vilka ambitioner vi ska ha. Valet står mellan att vara ett föregångsland som säkerställer att svenska patienter kan behandlas med de läkemedel som godkänns inom EU eller att vi ställer oss längre bak i kön och helt enkelt väntar. Väljer vi det senare alternativet sätter vi oss också på läktaren och kan släppa ambitionerna att vara framstående inom Life science.

Ander Blanck menade att det nu behövs ett tydligt ledarskap för att tydligt koppla åtgärderna i Life Science-strategin till introduktionen av nya läkemedel och behandlingsmetoder.

– Våra hälsoekonomiska utvärderingar ligger på gruppnivå, det betyder att det finns individer som kan ha extremt stor nytta av det. Det kan vara väldigt, väldigt små patientgrupper där det finns potentiellt botande behandlingar. Vi behöver fundera på hur vi hanterar det.

– Så här tror vi också att det behövs ett uppdrag till TLV. Jag tror att staten spelar en väldigt viktig roll för att stötta regioner i det här, för att på olika sätt säkerställa att de läkemedel som bli godkända i EU också finns tillgängliga här. Då behöver man använda avtalsinstrumentet och andra instrument mycket mer aktivt på ett konsekvent sätt. Och där tror vi att TLV kan ha en nyckelroll ihop med regionerna.

Karin Båtelson, ordförande för Sjukhusläkarna, lyfte också vikten av att finansieringen inte får stoppa införandet av nya läkemedel.

– Sedan får det inte heller stoppa på att vi inte har tid eller kompetens i vården och inte får möjlighet att träffa rätt patientgrupper. Kliniska prövningar är också en del – det måste vara möjligt att få kunskap om de här nya läkemedlen, hur de ska användas, hur patienten reagerar och hur behandlingen kan följas upp. Och både tid för klinisk prövning och forskning ska vara meriterande. Sedan vill vi inte att patienter stängs in i olika regioner så att olika regioner får olika behandlingsalternativ.