”Det finns ett uppdämt behov av att föra samtal”
Avmystifiera och normalisera samtalet om etiska dilemman genom att skapa ett forum där etiska frågeställningar kan lyftas och diskuteras. Det vill Eva Hannerz Schmidtke, ordförande för delföreningen för etik inom Svensk Förening för Anestesi och Intensivvård.
Eva Hannerz Schmidtke, som till vardags arbetar på Intensivvårdssektionen vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, har själv ett långvarigt intresse för etik. Idén om att starta en delförening föddes i ett samtal med en kollega under en bakjourskurs för fem år sedan. Den 23 september förra året bildades delföreningen och Eva Hannerz Schmidtke valdes till ordförande.
– Den medicinska etiken är en del av vår gärning på alla områden. En stor anledning till att vi föreslog en delförening är just att frågorna är övergripande och tar ganska mycket resurser att adressera, säger Eva Hannerz Schmidtke.
Mer specifikt vilka etiska frågeställningar som delföreningen ska rikta in sig på är ett arbete som just nu pågår.
– Men det som är uppenbart är att det finns ett uppdämt behov av att föra samtal, och att vi hittar ett språk och utrymme för att föra det samtalet, säger hon.
För trots att etiska dilemman av olika storlek är en del av det dagliga arbetet inom intensivvården är det ingen självklarhet att strukturerade etiska diskussioner är det. Det är något som Eva Hannerz Schmidtke skulle vilja ändra på.
– Ibland upplever jag att det fortfarande ses som något som man kan välja. Vi behöver prata om varför det är svårt, och personligen tror jag att det handlar om att vi är så vana vid det vetenskapligt analyserande förhållningssättet att vi har svårt att byta tankerum, säger hon fortsätter:
Vi behöver normalisera samtalet om etiska problem, avmystifiera det. Eva Hannerz Schmidtke
– Vi behöver normalisera samtalet om etiska problem, avmystifiera det. Det ska bli lika tryggt och vardagligt som allt annat. Vi är naturvetenskapligt skolade allihop och det är det vi är vana vid, men det går att angripa etiska dilemman på det sättet också.
Därför ser Eva Hannerz Schmidtke, och till lika delföreningen, ett behov av utbildningar som är specifikt inriktade på frågor för anestesi- och intensivvårdsläkare. Att läsa etik som filosofi är för många inte användbart i en klinisk vardag, menar hon.
En del handlar om att utvecklingen inom anestesi och intensivvård går snabbt framåt, där både äldre och skörare patienter idag kan behandlas på ett sätt som tidigare inte var möjligt. Det gör, enligt Eva Hannerz Schmidtke, att personalen får ett ännu större ansvar när det kommer till att göra riskbedömningar.
Men det handlar också om införandet av nya metoder, vilket hon menar väcker känslor och frågor. En vision som Eva Hannerz Schmidtke och delföreningen har är standardisera utbildningen kring etik och skapa ett lättillgängligt forum för etiska frågor – att lyfta upp de etiska frågeställningarna och den forskning som finns på området.
– Det går att träna på att hantera etiska dilemman. Om vi får möjlighet att efter varje svår situation reflektera och ge varandra återkoppling, precis som med allt annat, så växer vi med det.
Att intensivvården under en lång tid har levt med en relativ resursbrist är ingen nyhet. Att personalen fortsatt, trots tuffa arbetsförhållanden, menar Eva Hannerz Schmidtke handlar om ”den enorma passion som finns för arbetet och alla de otroligt fantastiska saker vi kan göra”.
– Men många har plågats av och blivit slitna av det faktum att vi har varit tvungna att ta hänsyn som vi inte är utbildade för. Vi skulle hellre lägga vår energi på andra saker.
Hon menar att det mest uppenbara idag är antalet intensivvårdsplatser, som har minskat under en lång tid. Samtidigt, påpekar hon, lever vi i ett land där välfärden är god och där människor får en god vård. Också att kunskapen om vad som ska göras när behovet överstiger resurserna redan finns.
– Men vi måste prata om det här och hitta ett språk, även om frågan är svår. Det faktum att vi, mina kolleger och jag, alltid gör vårt absolut yttersta för att skapa en intensivvårdsplats är något som tar oerhört mycket kraft och tid. Inte varje dag, varje minut, varje sekund, men flera gånger i veckan.
Och det är här man brukar prata om etisk stress, något som Eva Hannerz Schmidtke vill definiera som ”när en situation förhindrar oss att handla efter våra moraliska värderingar”. För även om hon är tydlig med att man alltid bereder en plats till patienter som är i behov av intensivvård, kan vägen dit påverka personalen.
– Frågan är hur vi gör det. Gör vi det genom att folk jobbar dubbla pass? Gör vi det genom att ringa in folk från ledighet? Gör vi det genom att flytta patienter ut ur regionen?
Det går att träna på att hantera etiska dilemman. Eva Hannerz Schmidtke
Att Covid-19 har satt situationen på sin spets är ingen hemlighet – där mötena med etiska dilemman varit mer frekventa än i normalläget och i en tid där ”det inte finns någon vardag”. Det är inte heller någon hemlighet att personalen inom intensivvården är sliten.
– Att vara i ständig brist på återhämtning underlättar inte när vi ska ta ansvarsfyllda beslut och göra analyser. Det kräver kraft och utrymme i verksamheten. Och det kräver att vi har möjlighet att stötta varandra, för vi fattar aldrig besluten själva. Det här har varit långt ifrån visionen för hur vi skulle vilja ha det, även om det är bättre nu än när det var som värst, säger Eva Hannerz Schmidtke och fortsätter:
– Covid har väckt många tankar om vilka behov vi har. Vår arbetsplats kommer aldrig att bli den samma, det kommer att vara det nya normala nu. Och hur gör vi för att anpassa oss i det? Det finns det en mening med allt lidande som vi har gått igenom som personalgrupp om vi kan använda det framåt.
