Nyhetsarkiv

”Det blev en väldigt positiv resa”

Vårdenhetschefen Anders Danemo (överst) och överläkaren Peter Bergh på Sahlgrenska universitetssjukhuset fick visslarpriset med motiveringen: ”De hade modet att gå emot den egna budgetstyrningen och istället se till helheten. Mot alla regler och utan pengar i avdelningens budget skickade de sin patient till den neurorehabilitering han behövde för att kunna gå igen.”

De gick emot den egna budgetstyrningen och skickade sin patient till den kostsamma neurorehabilitering han så väl behövde. Men trots regelbrottet har bannorna efteråt uteblivit för vårdenhetschefen Anders Danemo och överläkaren Peter Bergh.

– Min närmaste chef har däremot nämnt att han gärna skulle ha blivit inkluderad i diskussionen innan och det har han ju rätt i, men annars har det inte blivit några enskilda samtal och jag har inte blivit uppkallad någonstans, säger Anders Danemo så här ett år efter att han mottog priset som ”Årets visslare” tillsammans med kollegan Peter Bergh.

– Min arbetssituation har inte påverkats alls – tvärtom har jag fått mycket stöd från kollegor som har kommit fram och tyckt att det vi gjorde var bra. Vi var med i radio och fick medhåll från politikerna i styrelsen. Det blev en väldigt positiv resa för oss, säger Peter Bergh.

Men att i god linjechefsanda förankra beslutet uppåt om att köpa in den kostsamma rehabiliteringstjänsten innan de skred till verket var aldrig ett alternativ, det ansåg de båda två i situationen som rådde. Då hade risken för avslag varit överhängande, något de inte kunde acceptera.

Därför valde Anders Danemo och Peter Bergh att tiga, göra och helt enkelt ta konsekvenserna efteråt. Något som tog skruv medialt och ledde till flertalet hjälterubriker för de båda visselblåsarna.

– Vi fick bland annat sitta i direktdebatt med politikerstyrelsen om bristerna i systemet. Det blev en bra spinn off-effekt och sjukhusstyrelsen blev bankad i huvudet av politikerna. De gick på dem som faktiskt ägde ansvaret. Och det viktigaste av allt är att patienten är uppe och går i dag och är inte längre bunden till en rullstol. Det var det som var själva anledningen till att vi valde att ta de här riskerna, säger Anders Danemo.

Alternativet hade varit att följa direktiven, neka rehabilitering och acceptera den sämsta lösningen för patienten – ett alternativ som Anders Danemo tror att många läkarkollegor runt om i landet ställs inför och gör dem väldigt kluvna.

– Jag och många med mig kan inte acceptera att sjukvården i ett välfärdssamhälle säger nej i ett sånt här sammanhang. Det är en sak att säga nej innan man utför ett ingrepp – åderbråck på benen eller något annat som man inte anser ska bekostas med statliga medel. Men i ett akutskede som det här var, när någon behöver kvalificerad specialistrehabili­tering efter att ha blivit förlamad för att kunna återfå förmågan att gå – då kan det inte få handla om pengar.

Även efter den uppmärksammade händelsen har Anders Danemo fortsatt att försöka lösa rehabiliteringsfrågan för den här patientgruppen på bästa möjliga sätt, berättar han.

– Det är en ständig kamp, men skulle jag inte orka strida mer skulle jag nog sluta vara chef. Det är ett val man måste göra – att försöka förändra organisationen från insidan. Tyvärr är det så i dagens sjukvård att när resurserna prioriteras bort klarar man inte topparna. I skrivandes stund har jag en patient som har fått ligga och vänta på rehabilitering i tre veckor. Nu får hon åka på måndag, men egentligen är det för sent.

Var du aldrig rädd att ert handlande skulle få konsekvenser för dig karriärmässigt?

– Jag och Peter trodde väl att vi skulle få bannor, men det har blivit väldigt lite av det. Jag är inte så lättstressad över sånt, men om det hade hänt hade det varit alldeles bedrövligt. Skulle jag ha blivit uppkallad till möte skulle det säga mer om organisationen än om mig.  Jag är säker på min sak och vet att jag har bra argument. Visst, jag gjorde kanske fel, men ur vilket perspektiv då? Ekonomiskt möjligtvis, men om det står mot att patienten är uppe och går i dag – då är det ett ganska enkelt val.

Det enda Anders Danemo fortfarande känner en viss uppgivenhet över är att alla de patienter som kom innan den aktuella patienten inte gavs samma möjligheter till träning och rehabilitering. Och inte heller de som kommer nu efteråt får alltid tillgång till optimal rehabilitering.

– Jag kan inte skapa en egen pipeline, jag förfogar inte över de resurserna. Ur ett patientperspektiv kan jag tycka att det är besvärande – ur ett rättvise­perspektiv så är det inte rätt. Jag kan tänka mig att en och annan patient som tidigare har haft behov av kvalificerad neurorehabilitering och hörde om beslutet i media ifrågsatte varför de inte hade fått samma möjlighet. Tanken har slagit mig – ska man agera igen? Det har vi inte gjort hittills även om jag har letat lite efter privata vårdgivare i några fall.

Vilka var de viktigaste lärdomarna ni har dragit efter den här händelsen?

– Ibland måste man agera för att få saker gjort för patientens bästa. Det är väldigt lätt att saker läggs i malpåse – att man kör huvudet i sanden och hoppas någon annan ska lösa det åt en.  Strutssjukvård som jag brukar kalla det. Men patienterna ska vårdas på rätt vårdnivå – det är jag ännu mer övertygad om i dag. Som läkare har du en skyldighet att stå upp för dina patienter i alla väder och blir det konsekvenser så får du väl ta det obehaget. Det är svårt att veta förrän efteråt hur det slutar, säger Peter Berg.

– Står man vid vägs ände i den organisationen man befinner sig i och inte hittar en lösning på ett problem och någon person riskerar att fara illa – då skulle jag vilja uppmuntra till att man tar det ansvaret om det finns en lösning.  Något annat vore förfärligt. Då säger man indirekt att alla inte är lika värda. Det krävs ibland lite mod och att man tänker, handlar och agerar utanför boxen. Verkar man däremot i en repressiv organisation kan konsekvenserna för en bli stora med tystnad som följd. Dock är en tyst organisation en död organisation som bygger på svaga chefer som är rädda, säger Anders Danemo.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-02

Coronakrisen – krönikor reportage och längre intervjuer / Debatt: Vad kan svensk sjukvård lära sig av Australien? / Porträttet: Läkaren Andreas Fransson gör vad han kan för en bättre värld / Krönika: Är hälsa- och sjukvårdssystem komplexa? Jo jag tackar jag! / Debatt: Metoder för att mäta biologisk utveckling kan aldrig användas för att avgöra kronologisk ålder / Vinnarna i visions- och värdegrundstävlingen

Prenumerera