Nyhetsarkiv

”Det behövs ett fristående organ dit alla kan anmäla fusk”

Birgitta Forsman (bilden) har under många år varit verksam som vetenskapsteoretiker och docent i forskningsetik vid Göteborgs och Lunds universitet. Hon har även skrivit ett flertal böcker om etik där hon resonerar kring frågor som: Vad beror forskningsfusk på och hur kan man förhindra det? Vad krävs för att få vara medförfattare till en vetenskaplig artikel? Hon har också skrivit om vetenskap och moral om vad som händer när kommersiella intressen får inflytande över forskningen.

I dag är hon pensionerad, men har fortsatt att skriva böcker för en bredare allmänhet. Hon har även skrivit en rad debattartiklar om forskningsfusk.

– Jag upplever att kunskapen om forskningsetik vid svenska universitet är mycket bristfällig. Många forskare och handledare vet inte vad de får och inte får göra, vilket flera doktorander på mina kurser har klagat på. Sedan tycker jag att det är fel att redan etablerade forskare inte behöver gå några kurser i forskningsetik.

Att utreda forskningsfusk handlar inte bara om att fälla någon. Minst lika viktigt är att en anklagad person kan frias, menar Birgitta Forsman.

Birgitta Forsman berättar om ett fall där en nydisputerad forskare hade hamnat i konflikt med sin före detta handledare. Konflikten urartade och handledaren skrev till olika vetenskapliga tidskrifter att de inte fick publicera artiklar som var skrivna av forne doktoranden. Under en tid fick den nyblivne doktorn svårt att söka arbete inom sitt fält, rykten spreds att han var en ohederlig och dålig forskare.

Den nydisputerade forskaren valde att anmäla sin handledare till rektorn vid sitt universitet. Rektorn i sin tur vände sig till dåvarande expertgruppen vid Vetenskapsrådet.

– Vi kunde visa att han faktiskt hade haft rätt. För honom var det tur att det fanns en instans dit han kunde vända sig och få konflikten utredd, annars hade han fortsatt att vara anklagad. Det var väldigt skönt att vi kunde hjälpa honom.

Mycket misstänkt fusk granskas aldrig
Mellan 2002 och 2006 var Birgitta Forsman ledamot i Vetenskapsrådets expertgrupp för fråogor om oredlighet i forskningen. Gruppen skulle ta sig an ärenden inom alla forskningsdiscipliner.

– Under min tid fick vi in en del anmälningar direkt, men vi var förhindrade att utreda dem, vilket i cirka hälften av fallen var olyckligt.

Hälften av forskningen ingår inte i granskningssystemet
Birgitta Forsman anser att utredningssystemet, som ju inte funnits särskilt länge i Sverige, är under all kritik. Systemet omfattar endast den forskning som bedrivs inom universitet eller högskolor, inte den forskning som görs inom exempelvis industrin, offentliga institut eller privata organisationer, vilket är ungefär hälften av all forskning i Sverige.

I 2009 års forskningsproposition föreslog dåvarande minister Lars Leijonborg att systemet skulle reformeras. Ansvaret för utredningar av forskningsfusk skulle flyttas från Vetenskapsrådets expertgrupp till Centrala etikprövningsnämnden.

Förslaget i forskningspropositionen antogs och från och med 2010 är det till Centrala etikprövningsnämndens expertgrupp för oredlighet i forskning som rektorer kan vända sig. Det är endast de universitet och högskolor som har staten som huvudman och som omfattas av högskolelagen som kan anmäla ärenden om misstänkt oredlighet i forskning.

– Detta var ett helt nytt uppdrag vid sidan av deras huvudsakliga uppgift, som var att hantera etiska frågor kring försökspersoner i forskning. Centrala etikprövningsnämnden ville egentligen inte ha det här uppdraget, eftersom de fick ytterligare en tung uppgift att hantera.

Rektorer är inte alltid benägna att anmäla
En stor brist, menar hon, är att det i princip endast är rektorer vid universitet och högskolor som får besluta om ett ärende ska gå vidare för utredning till Centrala etikprövningsnämnden.

– Det är ett olyckligt system eftersom många starka bakgrunds­intressen som konkurrens om studenter och anslag kan påverka en rektors benägenhet att vilja lyfta fram frågan om oredlighet i dagsljus. Bedömningarna som görs vid de olika lärosätena riskerar att se väldigt olika ut, menar Birgitta Forsman.

– Jag känner till ett fall där man på en medelstor högskola fann skäl att misstänka en framgångsrik forskare för ohederlighet. Men eftersom han drog in stora anslag, var det ingen som ville ta i frågan.

Det är ett vanskligt system när ekonomiska och kommersiella intressen påverkar beslut att driva frågor om forskningsfusk. Dessutom, menar Birgitta Forsman, bedrivs i regel forskning i samarbeten mellan universitet, högskolor och industrin, såväl nationellt som internationellt. Frågan om vem som ska ta ansvaret och eventuellt initiera en utredning är inte enkel, risken är stor att ärendet faller mellan stolarna.

Enligt dagens regler är det rektorerna som ska se till att det upprätthålls en god sed i forskningen. Det är också rektorerna som ska fatta beslut om eventuella sanktioner efter utlåtandet från Centrala etikprövningsnämndens expert­grupp. De är dock inte tvungna att följa expertgruppens utlåtande.

– Det finns flera ärenden där rektor har valt att inte följa expertgruppens rekommendationer, säger Birgitta Forsman.

Vill inte ha brottsmålsprocesser
Det bör inrättas ett fristående organ dit alla kan vända sig med anmälan om misstankar om oredlighet i forskning, menar Birgitta Forsman.

Hon tror dock inte på idén att göra behandlingen av forskningsfusk mer juridisk. Det är inte heller alltid en person som är skyldig/oskyldig. Det kan vara en hel grupp eller ett helt system som inte fungerar bra.

– Forskning är något annat än brotts­mål. I vanlig brottslighet så ska ju den anklagade gå fri om personen inte kan bindas vid brottet. Men i forskning är det forskaren som har bevisbördan. Man kan som forskare inte säga att man kommit på en ny behandling eller utvecklat ett nytt läkemedel mot cancer och att det är motpartens uppgift att bevisa att så inte är fallet. Forskare måste ju kunna bevisa att de har gjort det som de säger att de har gjort och hur de har gått till väga. Därför måste också dokumentationen vara noggrann.

– Jag har inte alla svar eller något färdigt förslag på ett optimalt system. Men för att vi ska komma fram till ett sådant måste frågan utredas grundligt av väl insatta personer, säger Birgitta Forsman.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Sjukhusläkaren

Nyheter, debatter & reportage från sjukhusvärlden

Prenumerera