• 27 april 2011
• 0
• AV: Helene Thornblad

Thomas Zilling är i dag docent och överläkare vid Sjukhuset i Varberg med inriktning mot övre gastrointestinal kirurgi. Att bli kirurgi var tidigt ett mål, men planen tog tillfälligt stopp när Thomas började på kirurgikursen under grundutbildningen.

– En sådan samling galningar hade jag aldrig sett på ett och samma ställe, säger han med ett skratt.

Det var en hård och kompetetiv miljö, ”folk klättrade på varandra för att komma fram”, berättar Thomas Zilling. Han tog ett studieuppehåll för att fundera över sitt karriärval, och forskade under tiden på Fysiologiska Institutionen i Lund.

– Men sedan fick jag en förfrågan om att vikariera på kirurgiska kliniken i Kalmar, tackade ja och jobbade sedan ett antal år på kortare anställningar. En kirurgkollega i Lund fick mig att börja forska igen, och under professor Bruno Walthers handledning disputerade jag med en klinisk och experimentell avhandling om magcancer.

Redaktör för vårdprogram

Thomas Zilling gjorde sin AT-tjänstgöring i Helsingborg, arbetade därefter vid kirurgkliniken i Lund i 20 år med övre gastrointestinal kirurgi med särskild inriktning på cancer i magsäcken och matstrupen. Han var redaktör för det första vårdprogrammet för esofagus- och ventrikelcancer i Sydsverige tillsammans med Jan Johansson.

Han gjorde post doc i tyska Thübingen som under början av 90-talet var ett välrenommerat center för laparoscopisk kirurg. Thomas auskulterade även under en längre period vid vid National Cancer Center Hospital i Tokyo, WHO-center för forskning kring ventrikelcancer.

– Från Tokyo tog jag med mig hem deras standardiserade sätt att arbeta med patienter med ventrikelcancer, bland annat hade de bra rutiner för stadieindelning som vi senare introducerade i Lund.

Viktigt vara trygg i sig själv

Även om Thomas Zilling först avskräcktes av den tuffa konkurrensen vid den första kontakten med kirurgin under grundutbildningen har han senare aldrig ångrat sitt yrkesval.

– Är det något jag lärt mig är det att man som kirurg måste vara trygg i sig själv och veta både vad man kan och vad man inte kan. Till yngre kolleger försöker jag förmedla att man så ofta det bara går ska se till att vara två, ha en kollega att konsultera. Man ska inte behöva utföra operationen ensam nattetid som man sedan får stå till svars för nästa morgon. Det är inget bra utbildningsklimat. Saknar man kompetens för de uppgifter man står inför ska man kalla på hjälp.

Fantastiskt forskningsklimat på 80-talet

Thomas Zilling beskriver forskningsklimatet i Lund under senare delen av 1980-talet som fantastiskt. Den experimentalkirurgiska avdelningen, under ledning av professor Stig Bengmark, fick nyttjas fritt av alla på kliniken och det enda man behövde betala för var försöksdjur och stallkostnader. Thomas Zilling publicerade under denna tid en rad experimentalkirurgiska arbeten.

I takt med att ALF-medlen i Lund blev alltmer konkurrensutsatta och bara gick till resursstarka grupper så fick det experimentella arbetet upphöra. Istället fick Thomas forskning en mer epidemiologisk inriktning som slutligen ledde till en avhandling åt Michael Hermanson i Göteborg, som handlade om komplikationer till ulcussjukdomen.

–Forskning är som ett livselixir och i Varberg har vi en studie kring överviktiga patienter i samarbete med både Sahlgrenska universitetssjukhuset och universitetssjukhuset i Lund. Vi är intresserade av vad som händer med bakteriefloran före och efter överviktskirurgi och likaså hormonerna i kroppen. Det är väldigt roligt – det har helt enkelt ett oerhört egenvärde att studera effekterna av sitt arbete.

Tråkig utveckling

Thomas Zilling menar att de klassiska kvalitetsmåtten inom kirurgin – mortalitet och komplikationer – på senare tid allt mer ersatts av andra, kvantitetsrelaterade, parametrar. Det är en tråkig utveckling, liksom att allt färre chefer utses på akademiska meriter.

– Verksamhetschefernas uppdrag idag är i alltför stor utsträckning fokuserat på produktion och forskning och utvecklingsarbete är satt på undantag. Jag är anhängare av meritokrati, jag förespråkar att vården ska ledas av personer med rätt kunskaper, meriter och färdigheter. I dag är det konsulter, politiker och tjänstemän som styr långt ner i verksamheten, vilket är förödande för den lärande miljön.

Thomas Zilling blev invald i dåvarande Överläkarföreningens styrelse 1997. Valberedningen letade då efter en kollega med forskningsmeriter och valet föll på Thomas. Han hade då varit fackligt aktiv sedan 1991, startpunkten kom 1991 då han och hustrun väntade barn men inte kunde få banklån till ett hus på grund av att Thomas hade ett av de tremånadersvikariat som då var vanliga bland läkare på universitetssjukhusen. Det var inledningen på ett långt fackligt engagemang.

”Facklig värnplikt”

– Jag har gjort min ”fackliga värnplikt” och tagit lärdom av många skickliga och färgstarka företrädare inom Läkarförbundet, bland annat tuffa förhandlare som Roger Edin och Lars Nevander. Jag tror inte att många förhandlat lönen för så många kollegor som jag. Ett tag räckte det med att en underläkare i Lund nämnde mitt namn i en nylöneförhandling, så gick lönen upp med 2000 kronor för att arbetsgivaren skulle slippa träffa mig.

I styrelsen för Överläkarföreningen, som senare bytte namn till Sjukhusläkarföreningen, arbetade Thomas tidigt med mediefrågor, först genom att skapa en hemsida för föreningens dåvarande tidning Överläkaren och senare som ansvarig utgivare för Sjukhusläkaren. Han har varit vice ordförande i föreningen sedan år 2003.

Sedan 2007 arbetar Thomas Zilling på sjukhuset i Varberg, där han blev erbjuden en tjänst som överläkare. Där har han bland annat som skyddsombud bidragit till en förbättrad vårdplatssituationen på medicinkliniken.

Lunchmöten med lärande miljö

– Vi har en bra aktivitet i Sjukhusläkarna i Varberg, mycket på grund av våra lunchmöten som är en lärande miljö i fackliga frågor. Yngre läkare har en helt annan situation i dag än jag hade när jag var ung. Vill man föryngra styrelsen är det viktigt att erbjuda möjligheter att vara fackligt aktiv på tider som inte inskränker på privatlivet.

Thomas Zillings viktigaste mål som ordförande för Sjukhusläkarna är att värna om läkaryrket som ett akademiskt yrke.

– Läkarrollen är i förändring, och visst går det att exempelvis bli kirurgisk ekvilibrist genom att göra samma sak dagarna i ända. Men läkaryrket måste vara mer än så. Grundbulten är patient-läkarmötet, och det måste finnas en lärande miljö och forsknings- och utvecklingsarbete för att hela tiden utveckla verksamheten.

– Uppgiftsglidning – ”task shifting” – är en annan viktig fråga. Visst kan en sjuksköterska lära sig att utföra gastroskopier, men det innebär att patienten inte får tillfälle att träffa en läkare för att ställa frågor och missade möjligheter för läkaren att ta in patientens erfarenheter in i en forskningsstudie.

Möjligheterna till klinisk forskning måste öka

Thomas Zilling tycker att reformeringen av läkares grundutbildning ger en bra grund för forskning, men möjligheterna till forskning är sedan alldeles för få i det kliniska arbetet.

– Stärkta möjligheter till klinisk forskning är en fråga jag jobbat med i många år och kommer att fortsätta med som ordförande.

– Men Sjukhusläkarna ska vara en plattform för alla i styrelsen, och det är min uppgift som ordförande att få styrelsen att blomma. Vi har många viktiga frågor att arbeta med och styrelsen ska även i fortsättningen vara en tankesmedja i många sjukvårdspolitiska frågor.

Thomas Zilling är, förutom ordförande i Sjukhusläkarna, även ledamot av Läkarförbundets utbildnings- och forskningsdelegation. Han är också andre vice ordförande i den europeiska överläkarorganisationen AEMH.

– Särskilt de internationella frågorna tar mycket tid och därför har han inte kandiderat till Läkarförbundets centralstyrelse. Jag kan inte vara med överallt, och sjukhusläkarna har ändå bra representation i CS.