Det är svårt att förstå hur en kameleont tänker
Hur går resonemangen ihop? Det är mycket diskussion om den partssammansatta gruppen mellan SKL och staten (i första hand) som nu ser över läkemedelsfrågan i stort. Det är viktigt att en översyn görs, och att den görs på ett bra sätt.
Läkemedel är kostsamma och ger samhällsnytta i form av minskade sjukskrivningskostnader, ökad arbetsinsats; vilket leder till ökade skatteinkomster. Dock belastar nästan hela kostnaden för dessa läkemedel landstingen/regionerna.
Om gruppen ägnar sig åt att försöka lösa denna fråga och även se över hur finansiärerna av läkemedel ska få göra egna upphandlingar så är det bara att applådera detta. Tyvärr verkar stor del av fokus vara på att läkares fria förskrivningsrätt är ett av de grundläggande problemen som gör läkemedelsnotan högre.
I praktiken innebär det att SKL anser att läkare förskriver fel läkemedel till sina patienter, och alltså gör sig skyldiga till tjänstefel. Ett sätt att få stopp på detta är då att bara vissa specialister ska få förskrivningsrätt för utvalda läkemedel. En tydlig begränsning av patientens rätt till hög tillgänglighet alltså.
Som patient tvingas du vänta på att bli remitterad till en specialist som har behörighet att skriva ut den medicinering du behöver, under den väntan förlorar samhället intäkter på att en person har nedsatt arbetsförmåga eller är helt sjukskriven. Var ligger vinsten i detta?
Dessutom kan man undra vilken klinik som vill ha dessa specialister anställda i dessa tider av alltmer decentraliserade läkemedelsbudgetar.
Prioriteringar i sjukvården ska vara öppna och ske i dialog med skattebetalarna, inte döljas bakom propaganda om kontrollbehov av läkarkåren. Vem är beredd att börja denna debatt öppet och ärligt, istället för att ändra åsikt beroende på var man är?
Mikael Rolfs, styrelseledamot i Sjukhusläkarföreningen
Det är bra att någon klok kollega på ledningsnivå aktualiserar detta. Idag så får vi ”rekommenderade läkemedel” från arbetsgivaren utifrån den budget som är satt inom den egna verksamheten. Incitamentet och arbetet med rekommenderade läkemedel är bra, men tyvärr försvinner det i de få fall 1/10 eller 1/100 där ett annat läkemedel är bättre. Debatten har fel fokus.
Flertalet SSRI preparat är mindre kapitalintensiva än nya preparat. Efexor tappar snart sitt patent men är dödligt i överdoser på mer än 3 gram, vilket inte många kollegor i primärvården är medvetna om eller tar i beaktande. Därtill så uteblir doshöjningar i förskrivningen ofta till patienter med både ångest och depression. Man sätter in 75 mg, patient ”blir bättre” så är det inte mer med det. Men få blir helt bra. Många behöver en högre dos.
Sjukskrivningarna kostar idag samhället mer än 1 miljard kronor om dagen. Det betalas alltså ut 1000 miljoner kronor om dagen. Detta massiva produktionsbortfall överstiger vida om man skriver ut ett ”billigt läkemedel” för t.ex 60 öre om dagen eller ett ”dyrt läkemedel” som kostar kanske 15 kronor om dagen.
Det kanske är på tiden att Regeringen, Socialdepartementet, Socialstyrelsen, Tandvårds- läkemedelsförmånsverket (TLV) och Statens Komuner och Landsting (SKL) samordnar budget, akademi och klinisk praxis i primär- och slutenvård så att effekten per nerlagd krona får önskvärd effekt.
Det är för många myndigheter, för segmenterad budget och för mycket toppstyrning just för att det kostar mer än 1 miljard om dagen. Helhetsperspektivet saknas ju.
Dock har TLV insett detta vid analys av läkemedelskostnader. De står för mellan 3-5 procent av den totala samhällskostnaden vid depressionssjukdommar. Oavsett om tabletten som doktorn skriver ut kostar 60 öre eller 15 kr om dagen.
Man får helt enkelt verkligen selektera patienter ordentligt för att mot verksamhetschefer, kollegor, sakkunniga medicinska rådgivare på försäkringskassan och andra vårdinstanser utöver den allians med patient som krävs för att få rätt effekt på valt läkemedel. Inget enskilt preparat kan empiriskt ”rekommenderas” när individen har 100 miljarder nervceller och därtill ett biologiskt arv, livserfarenheter och värderingar som påverkar möjligheterna att acceptera, påbörja, genomföra och fullfölja behandling till remission.
Över 50 procent av patienterna i primärvården söker med allmänpsykiatriska besvär i vårt moderna samhälle.
Det kostar idag 1 miljard om dagen i sjukskrivningskostnader. Det är den enskilt största utgiften. Sedan tillkommer kostanden för sjukvård och läkemedel. Men den är försvinnande liten i sammanhanget.
http://www.tlv.se/depression
bra artikel